Den utvalde

91.

Stengolvet var kallt, korridoren var tom och tyst så jag tyckte att det ekade extra högt från mina stövlar när jag gick.

Sfir hade bett mig att komma ut till fältet så att vi kunde fortsätta vår träning, men jag misstänkte att han bara ville komma ifrån slottet och alla människor ett tag.
Jag förstod honom, jag var ovan vid kallprat och familjemiddagar, allt det där gjorde mig nervös och ännu mer medveten om hur annorlunda jag var.
När jag gick längs den tomma korridoren avbröts plötsligt mina tankar av en kvinno röst. Den kom ifrån glipan i dörren som jag var påväg att passera.
"Och hon är här i slottet?"
"Hon är här i slottet."
Den andra rösten va min fars, och automatiskt stannade jag till för att lyssna.
"Så hon var vid liv under alla dessa år!" Rösten bröts och jag hörde hur kvinnan snyftade. Hon grät.
"Ja, Sarah." Konstaterade min far lugnt, men tonen i hans röst var kall på något vis och jag rös när jag insåg att han lät helt känslolös.
"Vill hon träffa mig?"
"Jag ska fråga henne."
"William.. du kan inte hålla henne från mig! Jag har sörjt henne i-..."
"...och jag har letat efter henne under alla de år som du suttit på ditt rum och gråtit! Ta dig samman Sarah! Varför skulle jag hålla henne borta från dig?! Det är hennes eget val, inte mitt!"

Var det där verkligen min mamma? Hon var så totalt olik personen som min farfar beskrivit, svag och hysterisk. Hade farfar ljugit? Förskönat bilden av henne för att göra mig glad?
Kvinnan snyftade vidare, och plötsligt spred sig en rysning genom min kropp, något hos henne kändes fel. Som att hon var påverkad av magi, konstiga mediciner eller en sån där sjukdom som påverkade sinnet. Jag kunde inte urskilja exakt vad, men något sa mig att hon inte var sig själv.

Snabbt skyndade jag mig förbi dörren och hoppades innerligt att ingen skulle upptäcka mig.
Jag tassade snabbt ut ut slottet och skyndade mig ut till min mästare.
Men träningen ute på fältet gick trögt. Sfir suckade tungt åt mig och tog djupa andetag för att hålla sig lugn.

"Koncentrera dig!"
"Jag..."
"Du måste koppla bort alla tankar och fokusera på din uppgift!"
"... men.."
"Nej!"
Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna, plötsligt kändes allt så övermäktigt. Kvinnan i rummet, ville jag ens träffa henne? Behövde jag en mamma? Jag hade äntligen hittat min familj, men allt var så komplicerat. Jag var knappt vuxen och så mycket låg på mina axlar, varför just jag och varför kändes allt så svårt.
Jag sneglade bort mot slottet och i fantasin gled jag bort till ett liv jag fått växa upp med mina föräldrar. Hur hade världen sett ut då? Hade jag varit lycklig?

"Aya..." mitt namn lät som en smekning och jag såg sorgset upp mot honom där han stod vid min sida.
"Dina tankar gör dig bara svagare, tänk på vad du har. Här och nu."
Jag nickade kort men kunde inte släppa bilden av min mamma, så jag bestämde mig för att be honom om råd.
"Jag såg min mamma."
"Så hon är här."
Jag nickade och tårarna började falla.
"Men.. hon är inte alls som jag föreställt mig, som farfar sa att hon var."
"Det har gått många år, tid förändrar personer."
"Men det är något som är fel, jag känner det." Envisades jag "Jag tror någon har förhäxat henne."
Sfir la huvudet på sne och såg allvarligt ner på mitt ansikte.
"Varför tror du det?"
"En känsla jag fick när jag hörde henne prata med min far. Hon påminner mig om..."
"Alven." Sfirs röst dröp av hat när han uttalade ordet och jag kunde bara nicka.
"Det är mycket möjligt att han förhäxad henne när han kidnappade dig."
"Kan du..?" Han stod tyst och iakttog mig innan jag hittat modet att fråga honom "kan du bota henne?"
"Kanske, det beror på vilken typ av magi som använts."
"Okej." Suckade jag, fylld hopplöshet.
"Ayana.." suckade Sfir ännu tyngre bredvid mig, innan hans stora handflata omslöt min kind "du behöver bara be mig, jag gör vad helst du ber mig om. Det är därför jag är här."
Förvånat såg jag upp på honom, vad menade han egentligen?
"Jag är din väktare" förklarade han "min uppgift är att hjälpa dig, vaka över dig och vägleda dig. Om du behöver min hjälp så vill jag inte att du tvekar att be mig."
"Men.."
Hans tunga suck fick mig att tystna och välja mina ord omsorgsfullt.
"Sfir, kan du följa med mig när jag träffar henne?"
"Självklart."
"Tack."
Jag kastade armarna om hans midja och till hans stora förvåning så kramade jag honom hårt. Mitt huvud räckte knappt upp på hans bröst och med örat pressat mot hans bara hud så kunde jag höra hjärtslagen där inne, ljudet lugnade mig men samtidigt kände jag hur hela hans kropp stelnade till.

"Vad gör du?"
"Kramas"
"Varför?"
Jag skrattade till "för att det känns bra."
Han suckade igen, en sån där djup suck som bara han gjorde, innan han motvilligt la armarna om mig.
"Så, känns det bättre?"
Jag nickade tyst och log för mig själv.
"Så kan vi äntligen fokusera på din uppgift?"
"Ja, mästare." Retades jag, men insåg att han inte förstod mitt skämt utan tog det som en invit till att fortsätta skapa energifält i marken.

Istället för att protestera drog jag in ett djupt andetag som fyllde mina lungor, jag slöt ögonen och lät alla tankar flyga iväg innan jag stampade foten bestämt i marken. Snart spred sig ringar från min fot som i sin tur skapade glittrande blå mönster av snöflingor i gräset runt oss.
"Bra, och nu de gröna."
Jag tog ett nytt andetag och stampade i marken än en gång, mönstret som spred sig under mig var grönt och innehöll bilder av vinrankor och andra blad.
"Det var vatten och jord, nu till eld."
Nu gnuggade jag handflatorna mot varandra för att skapa värme mellan dem innan jag pressade dem mot marken. Röda lysande cirklar spred sig ut över gräset men jag vacklade till, plötsligt helt tömd på energi.
"Jag kommer aldrig kunna bemästra eldelementet." Muttrade jag.
"Eld är det elementet som kräver extra mycket energi för att leva, därför är det svårast."
"Varför är det så stor skillnad? Jag bemästrade vatten för länge sedan."
"För att du ärvt den kunskapen av mig."
Jag vände mig om när jag hörde hans röst bakom mig.
"Men Sfir, du sa att jag tillhör luft som du."
"Det är komplicerat Ayana, det tar längre tid att förklara än-.."
"Än vi har tid med." Avbröt jag och han nickade lugnt.
"Om du har problem med eld elementet, så borde du be Aaron om hjälp." Log min far men bakom leendet såg han trött och sliten ut.
"Pappa... har det hänt något?"
Han nickade kort "Sarah vill träffa dig."
Jag nickade och såg ner i marken, osäker på vad jag skulle säga.
"Det är ditt val, men hon är din mamma."
"Varför låter det som att jag inte borde träffa henne? Och varför har det gått flera dagar innan någon av er ens nämnt hennes namn? Vad är felet? Varför undviker ni henne?"

Med sorgfyllda ögon tog han ett steg närmare mig och suckade. "Hon är sjuk."
"En tung mantel sänker sig över slottet." Mumlade Sfir.
"Vad menar du?"
"Både jag och Ayana har känt den och vi tror att någon har förhäxat henne."
"Så du menar att hon kan botas?"
"Förmodligen."
En lättad suck lämnade min fars läppar och jag kramade honom hårt.
"Sfir följer med mig pappa, sen när vi listat ut vilken magi som använts så kan vi säkert bota henne.
Han kramade mig hårt och skakade på huvudet "Ayana älskling, du är så lik mig som ung. Men lyssna på mig, du behöver inte ta allt ansvar själv och du kan inte hjälpa alla i hela Ravenworth."
"Kanske inte alla, men jag ska hjälpa min mamma."