Den utvalde

4

Det hade gått flera dagar sen incidenten på fältet, kyssen.
Mathew var irriterad, gnällde och gav order om vartannat, dessutom hade det regnat hela dagen och alla var på dåligt humör.
Mitt hjärta värkte, Leon hade undvikit mig hela tiden, flyttat sig när jag kommit nära och vände alltid bort blicken när jag såg på honom. Jag försökte att tänka på annat, men det gick inte, Daniel hade haft rätt. Jag var förälskad i Leon, hur mycket jag än försökte trycka bort känslorna så fanns de där. Jag repeterade Daniels ord för mig själv,
"Jag har sett hur ni ser på varandra."
Hade jag haft fel? Vad var det egentligen som Leon skulle säga i gränden den dagen?

Så satt vi där vid lägerelden igen, den här kvällen var vi genomvåta och ont om mat hade vi fått. Bröd och buljong var vad som bjöds, men ingen klagade för alla visste att Patric gjorde sitt bästa. När vi ätit färdigt och alla gick tillbaka till sina sysslor passade jag på att gå bort till min packning. Jag tog fram min jakt båge och smög iväg ut i skogen. Jag visste att det inte var någon idé att smyga, de såg mig när jag gick. Men jag hade ingen aning om gesten som Daniel gett Leon som nickat till svar och följde efter mig på håll.

Jag smög genom skogen, fokuserad på min uppgift. Jag ville bidra och komma tillbaka med mat. Men till slut hade jag gått i nästan en timme utan att se det minsta tecken på liv.
Skymningen hade övergått till mörker och luften var rå och kylig nu. Envis och fast besluten att fortsätta smög jag runt bland mossa och ormbunkar. En ynklig liten hare hängde fastbunden i mitt bälte, men det var inte mycket mat för oss alla.
Då hörde jag grymtande ljud, vildsvin.
Jag visste att de kunde vara aggressiva och svåra att döda, dessutom var det allt för mycket mat för oss att ta hand om just nu. När jag kom närmre såg jag att det var en sugga och flera kultingar. Hon skulle göra allt för att försvara sina ungar, så jag beslutade mig för att lämna dem ifred.

Jag vände mig för att ta en annan stig och inte skrämma upp djuren men hoppar till av förvåning när jag ser Leon stå precis bakom mig, så nära att jag kan känna hans andetag mot min hud och ändå hade jag inte hört honom komma.
Han la sitt pekfinger mot sina läppar och tog lätt tag i min arm för att leda mig bort. Jag följde honom så ljudlöst som möjligt. Han stannade till och såg bakåt med rynkade ögonbryn, jag ville fråga vad som var på gång men vågade inte. Något var fel.
Han såg upp mot trädkronorna och tecknade åt mig att klättra upp, utan att ifrågasätta honom gör jag som jag blivit tillsagd och Leon klättrar smidigt efter mig. När jag kommit upp en bit hittade jag en bra gren att sätta mig på, men Leon markerade att vi skulle ännu högre upp.
En obehaglig känsla spred sig inom mig. Vad var det egentligen som hände. Det var knappast vildsvin vi gömde oss för.

När vi väl klättrat så högt vi kunde kommer han fram och sätter sig bredvid mig och lägger armen om min midja och mitt hjärta hoppar över ett slag och jag kan inte andas. Hans mun närmar sig mitt öra och jag känner hans varma andedräkt och allt jag kan tänka på är den underbara doften från hans hud och jag får verkligen koncentrera mig för att höra när han viskar lågt.

"Rör dig inte, vi är förföljda."

Jag spärrar upp ögonen när jag följer hans blick och ser män i mörka rockar genomsöka skogen efter oss. De var minst femtio stycken och jag insåg att vi inte skulle ha en chans mot dem även om de andra riddarna varit här.

Ju närmare de kom desto mer började mina händer att skaka. Jag som brukade vara så lugn! Men det här var annorlunda, jag var jagad som ett byte och helt utan kontroll på situationen.

Leon såg ner på mina händer, hans grepp om min midja hårdnade och han svepte sin mantel om oss som kamouflage. Jag hörde deras dova röster där de gick runt och letade efter våra spår.
Vi satt så länge att min kropp börjar värka och jag skakar av köld. Men även om de finkammat skogen så ger de sig inte, de slår läger en bit ifrån oss och jag inser att vi kommer vara fast där ett tag. Tillslut känner jag hur tröttheten kommer över mig och jag märker inte att jag lutar huvudet mot Leons axel, ögonlocken känns tunga och snart somnar jag.