Den utvalde

59.

Jag tvekade och kastade en blick på Aaron men han väntade på att jag skulle ta ett beslut.
Jag tog ett djupt andetag "vi kan inte lämna honom!"
"Jag vet"

Beslutsamt fortsatte vi att storma genom grottan. Men vi hann inte långt innan allt runt omkring oss började skaka våldsamt.
"Grottan rasar samman!" Skrek Aaron men hördes knappt i bullret från sten som rasade och skriken ifrån något som lät som två enorma bestar, ljudet kom långt inifrån berget. Huden knottrades över min kropp, två fasansfulla vrål ekade mot oss och ett av dem var från min mästare men jag var beslutsam, jag vägrade låta honom dö.
Vi sprang det fortaste vi kunde men gångarna i grottan var många och det kändes som om vi valde fel väg varje gång vi kom till en korsning.
Golvet vibrerade starkare och starkare och vi förberedde oss på ännu ett ras.

Min andning var tung och snabb, dessutom kände jag hur svetten pressades fram över hela min kropp. Jag strök undan dropparna som var på väg ner för pannan och ner i ögonen.
"Känner du?" Frågade Aaron "ju längre in vi kommer desto varmare blir det."
Jag tittade bort på honom, han var helt oberörd av värmen.
"Det brinner längre in, jag känner det."
"Jag dör snart och du är mitt i ditt eget element." Suckade jag, men stannade till och insåg vad korkad jag varit och skyndade mig att sprida ett tunt lager av is över min panna som snabbt smälte men hjälpte att kyla ner mig.
"Kanske, men jag har en känsla av att ditt element kan ha större chans att besegra vår fiende."

"Aaron, vänta!"
Han stannade till och såg på mig.
"Lyssna... någon kommer hitåt."
Jag hade rätt, ljudet jag hört var från rustningar som slog mot svärd och sköldar.
Plötsligt fylldes grottan av rustningsklädda skelett. De tvekade inte en sekund utan rusade rakt mot oss.
Vi drog våra vapen och ställde oss sida vid sida.
Vi hade tränat för den här stunden, men det var första gången som vi skulle slåss och använda vår magi tillsammans mot fiender.
Det här var marionetter tillverkade av Khaltor's magi och inga återupplivade döda.
Jag frös de första till is, deras beniga leder kunde inte böja sig och vi tog vår chans att slå sönder dem med våra vapen. Ben och rustningsdelar föll till marken och inte långt efter gick de upp i rök.
Men vi hann inte reagera förrän gången fylldes på med fler. Vi svingade våra svärd, skyddade oss med våra magiska sköldar, jag högg mot allt som stod framför mig, fast besluten att komma fram till Oshogo.

Men det tog aldrig slut.

När de föll till marken kom det alltid fyra nya. De var ursinniga monster utan rädsla. De tvekade inte fast de såg hur de andra föll framför dem. De bara fortsatte.
Men det värsta var nog värmen. Jag hade gärna slitit av mig min rustning om jag kunnat. Mina händer var så fuktiga att jag hade svårt att hålla i svärdet.
Aaron märkte hur jag kämpade och såg bekymrat på mig.
"Det här går inte Will, dom är för många!"
"Så... vad gör vi?" flämtade jag.
"Flammorna biter knappt på dem." suckade Aaron och funderade medan han träffade ett skelett rakt över halskotan så huvudet flög iväg. "Will, kan du göra en vägg av is?"
"Den kommer knappast hålla i den här värmen."
"Tillräckligt för att vi ska kunna hitta en annan tunnel?"
"Kanske."

Det var nog vårt enda val, tänkte jag och höjde händerna och lät magin flöda ut framför mig. Undertiden högg och parerade Aaron för fullt för att skydda oss båda.
Väggen av is började formas. Skeletten reagerade inte, de var viljelösa monster som bara kunde en sak. Döda.
Snart var isväggen färdig och Aaron hade fått ner de sista fienderna som var på vår sida.
Mina knän skakade av utmattning, jag hade fått använda alla mina krafter för att skapa en så tjock mur som möjligt.
Men Aaron tog min hand och drog mig med sig. Jag snubblade efter honom längs mörka tunnlar. Ett svagt eldsken från hans handflata flackade mot de grova uthuggna stenväggarna.
Jag kunde inte tänka, jag bara följde min bror och hoppades att han hade en plan.
"Där borta! Ser du Will, det lyser."
Jag höjde blicken och såg samma sak. Någon eller något fanns där framme.
Vi stannade till och hämtade andan.
"Vad tror du? Ska vi smyga närmare?"
Jag nickade och vi gick långsamt framåt, försiktigt och så ljudlöst vi kunde.