Den utvalde

31.

Vi hade lämnat våra hästar och gick i lugn takt genom skogen.

Det kändes konstigt att vara tillbaka på den plats där jag spenderat så många timmar under min barndom.
Daniel tog tag i min arm och stoppade mig, han log när han drog mig närmare och gav mig en varm kram.

"I bland saknar jag min envisa lillasyster som alltid hade så mycket idéer för sig. En riktig skitunge var du." Skrockade han.
Jag skrattade till. Han verkade också känna sig nostalgisk.
"Jag är glad att jag fick växa upp här med dig Dan."
"Jag med Eve, jag med."
Han rufsade till mitt hår när han gick förbi mig. Gesten fick mig att känna mig som en tioåring igen.
"Kommer du?"
"Ja, jag kommer."

Grottan låg ganska långt in i skogen, en halvtimmes promenad från byn.
Vi gick aldrig in i byn, Daniel och jag. Jag var osäker på om jag ens ville gå dit senare, efter vårt besök i grottan.
Ren var en hjälte i byn, han hade försvarat dem mot ondskan som jag lockat dit. Även om jag inte hade vetat någonting om det då, så kunde jag inte låta bli att känna mig skyldig.
Men jag hoppades att Ren skulle hitta sin familj oskadd.

"Där borta!" Daniel pekade på bergväggen mellan träden.
Han sträckte ut sin arm och erbjöd mig sin hand. Precis som i drömmen.
"Vad är det vi kommer möta där inne?"
"Jag vet bara vad jag såg i min dröm Dan."
Han nickade kort och såg fundersamt på mig.
"Var försiktig bara."
Jag höll hårt i hans hand när vi sakta klev in genom grottöppningen.

Det var alldeles svart där inne, solens strålar räckte bara en bit in, sedan omslöts vi av ett totalt mörker.
Vi hade inga facklor med oss, utan trevade med händerna utsträckta längs stenväggarna. Men mina fötter kände till den här grottan väl för jag och Ren hade spenderat många timmar här och utforskat tunnlarna när vi var barn.
En gång hade vi varit borta i flera dagar för att vi gått vilse och inte hittat ut.
Daniel hade gett oss en omgång när vi kom hem tillslut, hungriga och med gråten i halsen.
Det minnet fick mig plötsligt att tänka på något annat som jag inte hunnit fråga min bror om.

"Så... Glenn?"
Daniel undvek frågan men log för sig själv.
Jag skrattade till "Det klär dig."
Men Daniel bara grymtade och himlade med ögonen, tydligt obekväm med att prata om sina egna känslor.

Vi visste att vi började närma oss slutet av tunneln och gick spända och tysta i flera minuter.
Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet, tänk om det bara var en helt vanlig dröm, ett påhitt. Tänk om det inte finns något här.

Våra fötter kände sig försiktigt fram längs golvet. Vi klev över stenar och aktade oss för sprickor i golvet.
"Evelyn... Se."
Jag såg mig omkring, och längre fram i grottan såg jag ljusskenet som Daniel upptäckt.
Vi gick långsamt mot ljuset, osäkra på vad som skulle finnas där framme.
Doften av söt rökelse slog emot oss och vi steg in i ett upplyst rum.

Där på en sten satt en ensam kvinna och jag kände igen henne direkt, det var kvinnan från drömmen.
Hennes långa toviga hår skylde större delen av hennes ansikte, men mellan hårslingorna stack det fram ovanligt spetsiga öron. Hon var klädd i flera lager av plädar och tygstycken, inget som såg ut som färdigsydda kläder över huvudtaget.
På all synlig hud fanns runor och mönster ritade och rispade i svart färg.

Vi steg fram och stannade en bit ifrån henne, tysta, i väntan på att hon skulle säga något.
Hennes stora ögon var isande blå och studerade oss noga, hon log ett självbelåtet leende undertiden.
"Så, de kungliga syskonen har äntligen kommit." Hennes röst var hes och raspig när hon talade.
Jag nickade och bestämde mig för att slå mig ner framför henne. Daniel tvekade en stund, men efter ett tag satte även han sig ner bredvid mig.
"Ni måste undra varför jag kallat er hit?"
Hennes blick var genomträngande och det kändes som hon såg rakt in i själen på mig.
"Mitt namn är Maretta och jag är väktare över ljusets magi."