Den utvalde

18.

Ren och Will hade slagit läger på en kulle en bit utanför staden, där hade dom bra utsikt över porten och vaktpatrullerna, vilket gjorde det enkelt för dom att hålla sig gömda. De turades om att hålla utkik, men efter fyra dagar i ösregn och dimma började Ren bli otålig. De hade inte sett någon de kände igen, knappt några vanliga människor över huvud taget.

Men två gånger om dagen öppnades portarna för att släppa in bönder med kärror fyllda med säckar och tunnor som de antog var mat till slottets innevånare.
Det var knappast till folket som levde smutsiga på stadens gator, tänkte Ren och suckade för sig själv.
Att försöka smita in, gömd i en kärra eller utklädd till bonde kändes alldeles för riskabelt och dumdristigt. Will kunde inte slåss så han skulle behöva försvara dem båda två. Den enda chans de hade var att klättra över muren, men den var hårt bevakad.

"Det fanns hallon i skogen"
Ren ryckte till när han hörde Will's överlyckliga röst bakom sig.
"Sitter du och sover?"
Den unge pojken flinade åt honom med munnen full av röda bär.
Ren skrattade åt honom "Njut av bären Will, du ska snart få ge dig av och kolla upp en sak åt mig."
Ren hade skickat pojken på flera spaningsuppdrag för ingen visste vem han var, han ville inte ta risken att någon skulle känna igen honom sen förr.

Så fort det började skymma lämnade Will deras läger och följde den västra muren för att leta efter något parti där muren var trasig så de båda kunde klättra över.
Det hade slutat regna och månen lyste klart men det skulle vara lättare för vakterna att upptäcka honom ikväll, så han gick tyst i skydd av skuggorna.
Händerna trevade längs stenmuren när han plötsligt hörde röster ovanför.
"Maten är slut om två dagar sägs det." Rösten lät trött och bitter. "Vi kan lika gärna hoppa i floden å drunkna, finns ju inget kvar att leva för."
Det var tyst ett tag och Will trodde att de gått sin väg.

"Jag har hört ett rykte." Det var en yngre, ljusare röst som viskade i mörkret ovanför. "Det finns en motståndsrörelse, några som vill störta den nya kungen."
"Och? Jag har också hört ryktena, att de bär konstiga halsband och slåss mot gråskinn och svartrockar men de kommer inte komma långt, de är för få. Att följa dom är lika med döden."
Will hörde hur de båda männen gick iväg, förmodligen för att patrullera längs muren. Jag måste tillbaka till Ren, tänkte han. Fort. Men först måste jag hitta en ingång till staden.

Det hade gått fyra timmar sen Will gett sig av och Ren började bli orolig.
Han skulle precis ge sig av efter honom när han hörde fotsteg.
"Ren!"
"Will? Är du okej?"
Will klev fram i ljuset från elden med ett självsäkert leende på läpparna.
"Så?" Ren såg frågande på honom.
"Jag har hittat en ingång. Ska vi gå?"
"Visst."
Ren ställde sig upp och hällde sand över elden och de samlade ihop sina saker innan de gav sig av.
Det var becksvart vid det här laget så de trevade sig fram i natten. Stigen var snirklig och de fick vakta varje steg, men mörkret var samtidigt skyddande och en trygghet mot farorna där ute.
"Jag hittade en tunnel."
"En tunnel?"
"Ja, en tunnel."
"Under muren?"
"Den borde gå under muren, man kommer fram i nån gränd i alla fall."
"I nån gränd?" Ren lät skeptisk.
"Finns det gränder utanför stan?"
Ren suckade "Nä, du har förmodligen rätt, tunneln går nog in i stan. Men varför har man gjort en tunnel över huvudtaget?"
"För att attackera?"
"Så varför vaktar man den inte?"
"För att man glömt bort den?"
"Du kan ha rätt, men jag försöker vara realistisk, se farorna innan vi möter dom."
"Okej."

Om det hade varit ljust nog skulle Ren sett hur Will ryckte obekymrat på axlarna. Han gjorde alltid som Ren sa, han litade fullt ut på honom och det gjorde att Ren var ännu mer beskyddande mot honom.
Tillslut var de framme vid ett torn som stod precis intill den västra porten, en av ingångarna till det äldre distriktet, inte långt ifrån arbetarnas distrikt där Ren's verkstad låg.
"Hur många vakter finns i tornet?"
Will ryckte på axlarna "Har inte sett en enda. Man går in genom den bakre dörren, sen finns det en lucka i golvet där inne."
"Det lät ju enkelt. Varför är det ingen som vaktar tornet?"
"För att ingen är dum nog att ta sig in i den här fördömda staden?" Will skrattade tyst.
Båda visste att han hade rätt, folket där inne led, men de hade förmodligen ingen bättre plats att fly till heller.

Med snabba steg smög dom sig fram till tornet i skydd av mörkret. Dörren kärvade och de stod där en lång stund medan Ren använde sin hammare för att slå loss gångjärnen och de såg sig oroligt omkring när det metalliska ljudet slog genom natten. Vakterna skulle säkert dyka upp när som helst och det kändes som minuterna släpade sig fram innan dörren var loss och de kunde smita in. Ren såg sig omkring innan han klev in genom dörrposten, ingen hade dykt upp för att undersöka ljudet men han kunde inte låta bli att känna sig iakttagen.
Mörkret kändes ännu tjockare om än mörkare inne i tunneln, luften var skum och fuktig, det luktade som i en gammal jordkällare.

Ren gick först. Will hade gått bakom honom hela tiden på en hästlängds avstånd men ju längre de gick desto närmre kom han upp bakom honom och snart kände han en kall hand som trevandes letade efter hans. Med ett mjukt leende på läpparna tog Ren pojkens hand och ledde dem vidare i mörkret.
De gick tysta och lyssnade efter ovanliga ljud. Undertiden försökte Ren förbereda sig på vad de skulle möta när de kom fram, men hans tankar gled iväg. Han tänkte ofta på Evelyn nu förtiden, han kunde fortfarande inte släppa drömmen om att de två skulle vara tillsammans. Känslan hade blivit ännu starkare när de levt ihop igen och han visste att hon älskade honom. Han slog bort tanken, som alltid, hon var gift och han skulle leta upp hennes man och hon skulle bli lycklig igen.

Plötsligt slog hans utsträckta fria hand emot något. De stannade och han undersökte väggen i mörkret.
"Vi måste vara framme, det finns en lucka i taket." Utbrast Will exalterat.
"Hur lyckades du ta dig igenom tunneln själv?"
"Det gjorde jag inte. Jag hörde några prata om den."
Ren suckade "Idiot, tänk om det är en fälla..."
"Låt mig klättra upp på dina axlar."
Ren nickade och satte sig på huk i mörkret och tog tag i Will för att leda honom till sig. Will klättrade upp på hans axlar och snart stod Ren upp och Will kunde leta efter luckan. Ren gick åt höger, trevade sig bakåt, framåt, åt vänster och framåt igen. Det kändes som en evighet.
Då plötsligt hörs ett knarrande ljud och ett bländande ljus skiner ner på dem. Uppifrån hörs röster "Det är dom!"
Och det dröjer inte länge innan de blir uppdragna i tornrummet och kastade mot murväggen. Rens ögon vänjer sig tillslut och han ser sig omkring. Framför honom står fem beväpnade, okända män och stirrar ner på dem.