Den utvalde

67.

Jag satte mig häftigt upp i sängen och såg mig omkring.
Min andning var snabb och svetten rann längs min bara överkropp. Det var samma dröm som alltid. Varje natt, jag slapp aldrig undan.

Det var som tortyr, som om någon straffade mig. Som om jag straffade mig själv.
Jag blundade och gned min panna med fingertopparna. Direkt såg jag resterna av drömmen som om bilderna var fastbrända på insidan av mina ögonlock.
Jag kastade av mig filten och gick upp. På en pall i det annars lilla omöblerade rummet stod en hink med vatten. Min blick mötte den spegelblanka ytan och jag studerade mitt ansikte. Mina ögon var fortfarande isblå, mitt hår kritvitt, men min hud var full av åldersrynkor och ärr. De silvriga magiska märkena hade sedan länge bleknat bort.

Jag grymtade till innan jag kupade händerna och sköljde det kalla vattnet över mitt ansikte.
Jag hade åldrats fort under de senaste åren, skulle hon ens känna igen mig? Skulle jag känna igen henne?

Det hade gått tio år minst, så hon måste vara runt femton år nu.
Suckandes la mig ner på sängen igen och slöt ögonen. Trött konstaterade jag att jag aldrig skulle bli av med drömmarna, för de var minnen. Minnen som hemsökte mig och plågade mig.
Om jag bara kommit hem några minuter tidigare, några sekunder.

Jag ser i mitt inre hur jag är hemma i slottet igen. Jag har precis kommit hem ifrån en av mina många resor och skulle just kliva in i mitt och Sarahs sovrum när jag stannar tvärt i mina steg och hör en kvinna skrika. Mitt hjärta fryser till is när jag inser att det är Sarah!
Mina steg känns så långsamma som om jag aldrig kommer fram.
När jag slår upp dörren ser jag till min fasa att min fru ligger skadad på golvet, hon sträcker ut handen mot det öppna fönstret och skriker förtvivlat. Jag springer fram till henne och ser hennes förvridna ansiktsuttryck, jag visste redan då. Men orden som kom från hennes läppar var som knivhugg rakt in i hjärtat.
"Dom tog henne... Will, dom tog henne!"

Vattnet hjälpte inte, det gjorde det aldrig. Istället tog jag fram en flaska ur väskan jag alltid bar med mig. Jag hällde i mig hälften av den starka drycken och vinglade tillbaka till filtarna där jag hade min provisoriska säng.

Allt hade förändrats den dagen.
Jag hade skickat ut patruller för att leta efter vår dotter, men ingen som de pratat med hade sett eller hört något och det fanns inte ett enda spår.
Jag intalade mig att det måste ha varit magi.

Vi skickade bud till min bror Aaron, men ingen i Tanoria visste något och snart började hoppet svalna.
I flera år letade vi efter henne, men utan det minsta tecken på att hon levde.

Jag suckade när jag tänkte tillbaka på den tiden.
Tillslut hade jag stängt in mig i mitt arbetsrum och vägrade ta emot besök. Jag saknade min bror och mina vänner nåt enormt under den tiden.
Aaron och jag hade varit så nära varandra, bara för att sedan slitas bort på grund av våra plikter gentemot våra länder.
Ingen förstod mig som han.

Efter att Ayana försvunnit så förändrades även Sarah. Hon var alltid arg och frustrerad och letade efter en syndabock. Och när det inte fanns någon annan att skylla på, blev jag hennes måltavla och hon började förakta mig. Det högg till i mitt hjärta när jag tänkte tillbaka på den tiden och jag tog en till klunk ur flaskan.
Vi bråkade jämt och tillslut hade jag inte ork kvar åt mina plikter, jag ville inte ens vara kung.

Jag minns dagen som igår, när jag klev in i Miras rum och förklarade att jag ville att hon skulle ta min plats som regent. Min lillasyster. Mitt hjärta blev varmt när jag tänkte på henne, hon var en kopia av vår mor och jag visste att hon skulle klara det bättre än mig.
Hon hade kramat mig hårt, kysst min kind och sett mig rakt i ögonen.
"Du har gjort tillräckligt för ditt folk och ditt rike Will" hade hon sagt "det är dags att du tänker på dig själv nu."

Det var det jag gjorde nu, tänkte jag.
Efter kröningen hade jag lämnat dem. Jag hade ingen aning om Sarah var kvar där eller om hon också rest sin väg. Men jag brydde mig inte om det längre. All min kärlek för henne hade dött den dagen hon beskyllt mig för vår dotters försvinnande. Som om jag någonsin hade kunnat önska något sådant. Jag älskade henne mest av allt i världen och var fast besluten att hitta henne.

Jag suckade igen. Den starka alkoholen började verka och plötsligt fick mitt sinne ro och min kropp slappnade av och jag gled in i en orolig sömn utan drömmar.