Den utvalde

89.

"William?"
Hennes ord var som en viskning men ändå hörde jag henne tydligt. De var fulla av hopp, undran och glädje på samma gång.
"Mamma!"
"Det är du!"

Kvinnan rusade emot min far och kastade sig i hans armar. De kramades länge, skrattade och grät om vart annat medans jag sneglade på sällskapet och kände mig osäker på vad jag skulle göra, sakta tog jag några steg bakåt och stötte emot Sfirs ben.

Jag kastade ett öga upp mot honom och la min hand på hans stora tass. Men ingen av oss sa någonting istället väntade vi på att någon skulle presentera oss.
Då såg jag mannen med kronan sakta gå fram till Aaron, hjärtligt kramade de om varandra med händer som dunkade i ryggarna.

"Aaron.. vad gör du här?!" Skrattade kungen och jag såg genast hur Aaron blev stel och osäker.
"Aaron har hjälpt mig att finna min dotter."
Min fars röst bröt den stela stämningen och allas blickar vändes plötsligt mot mig.
"Mor... far, låt mig presentera min dotter Ayana och hennes Väktare Sfir."

Jag hörde dem båda upprepa mitt namn som i en viskning. Men båda verkade tveka och jag insåg att de var osäkra på hur Sfir skulle reagera om de klev närmre.
"Det är ingen fara" började jag "Sfir är snällare än han ser ut"
Jag hörde draken sucka irriterat ovanför mig och jag flinade nöjt.
"Hon är lik dig" log min farmor och tittade först på mig och sen mot min far och osäkert log jag tillbaka mot dem båda.
"Jag.. jag är glad att äntligen få träffa er." Stammade jag nervöst.
Den rödhåriga kvinnan la huvudet på sne och sträckte fram armarna för att lägga sina handflator på mina kinder.
"Och vi är överlyckliga att se dig igen." Hon skrattade till "Tänk att din far hade rätt under alla dessa år."

Jag sneglade bort på William som stod med rak rygg, tydligt rörd av situationen men också lättad. Och jag förstod honom. Under alla år hade han blivit misstrodd och tagen för en galning, och nu stod jag här som bevis på att han hade haft rätt.
"Farmor.." började jag "Vi har mycket att berätta."
Hon vände sig mot sin make som nickade kort "Vi misstänkte det."
"Kom, ni är säkert trötta efter resan."
Då plötsligt kände jag vindens sus runt mig och innan jag hann vända mig om kunde jag se de andras förvånade blickar.
"Ett nöje att få träffa er." Hälsade den nu mänskliga Sfir och bugade mot regent paret.
Min farfar behöll fattningen förvånansvärt bra och bugade han med. "Välkommen till de gröna öarna Väktare."

Så lämnade vi hästarna med vakttruppen och började en behaglig promenad mot slottet.
Aaron gick snart vid min fars sida och jag såg hur William viskade uppmuntrande ord i sin älskares öra. De båda männen samtalade lågt och Aarons hållning blev säkrare och säkrare för varje nytt steg han tog. Jag märkte också hur mina farföräldrar utbytte små leenden när männens händer flätades samman och William kysste Aarons kind.

Ingen verkade förvånade och det gladde mig då jag visste att Aaron hade fasat den här stunden. Jag visste att de båda var nervösa men kanske mest för att träffa min mor.
Jag drog in ett djupt andetag och sneglade upp på mannen som gick bredvid mig "Tror du min mamma är här?"
"Önskar du att hon är det?"
"... jag vet inte."
"Jo, det vet du. Men du är rädd."
Jag suckade tungt, han hade rätt. "Jag älskar min pappa... så hur kan jag älska en mamma som avskyr honom?"
"Ayana... låt inte deras känslor påverka dig. Du måste bilda sin egen uppfattning."
Jag nickade för mig själv men kände fortfarande hur oron och nervositeten spred sig inombords. Osäkert flackade min blick över honom igen.
"Vad?" Muttrade han irriterat.
"Får jag..."
Han höjde ett ögonbryn när han mötte min blick och jag skyndade mig att fortsätta för jag visste att han avskydde att vänta.
"Får jag hålla din hand?"
Han stannade tvärt och såg förvånat på mig "På vilket sätt skulle det hjälpa dig? Har du svårt att gå? Har du ont någonstans?"

Jag skrattade till nervöst och kände hur kinderna hettade. "Nej, inget sånt..." mumlade jag generat "jag skulle bara... känna mig... modigare antar jag."
Han studerade mig noga och verkade fundera på vad jag precis sagt. Sen ryckte han på axlarna och tog min hand i sin innan och ökade takten för att hinna ikapp de andra.
Handen var lenare och varmare än jag räknat med och den höll min stadigt men ändå kärleksfullt på något sätt.
Med snabba steg tog det inte lång stund innan vi hunnit i kapp de andra som gick och småpratade artigheter. Hela stämningen kändes stel och tryckt och jag insåg att de säkert ville fråga varandra massor av saker men ingen ville göra den andre obekväm.

"Ni människor är underliga."
"På vilket sätt?"
"Ni låtsas som att det regnar när solen skiner."
"Och hur är drakar annorlunda?"
"Vi ställer frågor rakt ut, säger vad vi tycker och framförallt så undanhåller vi inte saker från varandra."
"Är det därför du är så tyst?"
"Vill du att jag säger högt vad jag tänker?"
"Jag vill inte att du skall låtsas vara någon du inte är."

Sfir sneglade på mig sen harklade han sig "den här ön har ett allt för dåligt försvar. Ni förlitar er för mycket på att havet skyddar er."
Förvånat vände sig alla och såg på honom.
"Det har gått utmärkt hittills." Log Leon artigt "men jag tar tacksamt emot tips på förbättringar."
William höll sig från att skratta där han gick bredvid sin far men gav samtidigt Sfir ett uppmuntrande leende.
"Du har rätt Sfir." Muttrade Aaron lågt "de har inte en chans mot det som är påväg."

Chockat vände sig mina farföräldrar mot Aarons plötsliga bitterhet och jag såg dem båda ge min far frågande blickar. Men han skakade lätt på huvudet och bet sig besvärat i läppen innan han kramade Aarons hand hårdare och funderade på vad han skulle säga.
"Som sagt... vi har mycket att prata om."

För att lätta stämningen släppte jag Sfirs hand och joggade fram till mina farföräldrar. Jag kände mig modigare och vågade smita in mellan dem. Vilket inte var särskilt svårt då de båda villigt flyttade på sig för att göra plats åt mig.

Jag tog min farmors hand och log mot henne.
"Min farfar sa att han träffat er en gång och att han tyckte mycket om er."
Leon la huvudet på sne och log "din Tanoriske farfar?"
"Ja, precis."
"Så ni har träffats?"
"Det är en lång historia.." suckade jag " men han tog hand om mig i många år."
"Med goda avsikter." Tillade William för att förtydliga för sina föräldrar.
"Så det var hos honom du var under alla år?"
"Bland annat..."
"Men det var inte han som kidnappade henne?"
När den skarpa frågan lämnade min farmors läppar kunde jag känna hur en stark känsla blommade upp inom mig, en enorm ilska blandat med oro och förtvivlan.
Men den var inte min.

" Han kommer att plågas långsamt innan han dör..." morrade Sfirs röst inuti mitt huvud.
Jag vred huvudet bakåt och mötte Sfirs rasande blick och log svagt men hann inte svara honom innan jag blev bombarderad av nya frågor. Mina farföräldrar ville veta allt om mitt liv fram tills vårt möte och jag berättade allt jag kände att jag ville avslöja.
Så när vi äntligen var framme i slottet kunde jag utan skuldkänslor dra mig tillbaka till gästrummet som de hastigt gjort i ordning till mig, och låta min far och Aaron ta över historieberättandet.

Nybadad och klädd i rena mjuka kläder sjönk jag ner på den ny bäddade sängen och slöt ögonen. Jag blundade fortfarande när jag hörde dörren öppnas och stängas en bit bort från mig.

"Jag ogillar mängden av människor på ett och samma ställe."

Jag skrattade till och öppnade ett öga för att se en väldigt tjurig Sfir stå vid sängkanten.
"Du vänjer dig säkert."
"Förmodligen inte."
"Hur var ditt rum?"
"Jag sa att jag delar rum med dig."
Förvånat öppnade jag båda ögonen och reste mig upp på armbågarna.
"Och dom sa inget?"
"Jag är din väktare... det är min plikt att skydda dig, även på natten."
"På berget ..."
"... på berget var allt annorlunda. Där hade jag kontroll, nu är jag-.."
"Osäker?"

Han suckade och muttrade irriterat "Medveten om mina brister."
Det kändes bra på något vis att han inte var perfekt och osårbar. Plötsligt kändes han mer mänsklig.
"Om du säger det så" och mitt retliga leende fick honom att sucka ännu högre.
"Sov lilla sparv, du ser ut att behöva det."
Motsträvigt visste jag att han hade rätt, mina ögonlock kändes så tunga och snart sjönk jag ner på kudden igen.
Det tog inte lång stund innan jag kände honom komma närmare och sen värmen av en filt som han placerade över mig.
"Sov gott Illun'dal mumlade jag med ett leende och hörde honom fnysa till svar. Men jag märkte hur hans nya smeknamn fick honom att le inombords.

----
Nytt kapitel!
Jag vet att det tog långtid mellan uppdateringarna 😭 men ibland kommer livet i mellan.
Hoppas ni har en härlig sommar!