Den utvalde

87.

Mitt hjärta bultade hårt när vi seglade ner genom molnen.
Långt där nere hördes skrik och tumult, jag såg genast flocken av fåglar som attackerade en by.
Människor sprang åt alla håll men fåglarna verkade inte bry sig om dem. De fokuserade på tre män som stod på en bakgård.

Fåglarna attackerade i vågor och varje våg brändes upp av någon sorts eld som kom ifrån en av männen.
"Magi."
"Det var så jag hittade dem, jag kunde känna resterna av hans magi i luften." Muttrade Sfir innan han drog in ett djupt andetag.
"Håll i dig hårt."

Innan jag hann reagera hade draken fällt in vingarna mot sin kropp och dök med en väldig fart. När vi var ett tiotal meter ovanför fågelflocken andades han ut och från hans käftar kom en eldsliknande blå magi. På några sekunder var fåglarna tillintetgjorda, förvandlade till damm och stoft som singlade ner över det lilla samhället.

"Du sa att du inte kunde spruta eld!"
Ett mullrande skratt spred sig inom mig "det var inte eld."
Så snart fåglarna var borta gjorde han sig klar att landa, byns torg var för trångt och han ville inte skrämma byborna allt för mycket. Så vi landade i utkanten, på ett böljande gult rapsfält i solen.

Där väntade vi på männen som stridit med svärd och magi mot mörkrets fåglar.
Mitt hjärta slog så hårt, för jag visste att en av dem var min far och äntligen skulle jag få träffa honom igen.

"Se, här kommer dom..."
Jag följde Sfirs blick och såg hur solen glittrade mot deras ringbrynjor och rustningar. De rörde sig långsamt, tvekande men ändå nyfiket.
Jag bestämde mig för att sitta kvar på Sfirs rygg, det kändes tryggast så.
Männen kom närmare och tillslut kunde jag se deras ansikten.

Där var han.
Mannen i mina drömmar. Min far.
Mitt hjärta slog snabbare och ett brett leende spred sig på mina läppar.
Sfir la sig ner med frambenen i kors, svansen ringlade runt honom och han studerade männen intensivt. Hans blåa skinn gnistrade i solen och jag förstod varför de andra männen tvekade och stannade en bit bort. Alla utom min far.

Nu stod han bara någon meter ifrån oss och våra blickar möttes. Jag såg hur hans ögon tårades när han log mot mig och sträckte ut armarna.
"Ayana." Viskade han mjukt med tårar rinnande ner för hans kinder.
"Pappa!"

Jag gled ner för Sfirs rygg och sprang in i de utsträckta armarna. Jag kramade honom så hårt jag bara kunde, skrattade och grät på samma gång.
"Ayana.. du lever." Mumlade han tyst och strök mitt vita hår. Men allt jag kunde göra var att nicka och gråta. Lättnaden jag kände inom mig var enorm, äntligen föll alla pusselbitar på plats i mitt liv.

Mardrömmarna skulle äntligen ta slut.
Jag kramade honom en sista gång innan jag tog ett steg tillbaka för att möta hans blick.
"Jag fann dig tillslut."
"Det gjorde du verkligen." Log han och sneglade mot Sfir "och du har fått hjälp."
Jag nickade och drog in ett djupt andetag för att samla mig. "Vi har mycket att berätta."
Han nickade och såg ner i marken, leendet försvann plötsligt och han såg allvarlig ut.
"Ayana... jag har aldrig slutat leta. Jag har-.."
"Pappa" avbröt jag honom "jag vet." Jag la en hand mot hans kind och log "du hade aldrig kunnat hitta mig, magin som höll mig gömd var för stark. Men det spelar ingen roll nu, vi är äntligen tillsammans."
Han torkade sina våta kinder och skrattade till. "Du är väldigt lik mig."

"Vi borde flytta på oss."
Jag tittade bort på Sfir och nickade "Hitta en bra plats så möter vi dig där."
Draken nickade till svar och reste sig, han bockade sitt huvud mot min far innan han spred ut sina vingar och lyfte från marken. Det tog endast ett par sekunder innan han var uppe i luften och snart flög han iväg bland molnen.

"Han skall leta upp en plats där vi kan tala ostört."
Förklarade jag och min far nickade förstående innan han tog min hand.
"Kom, jag vill presentera dig för de andra."
De två männen kom närmre och jag insåg att en av dem var i min fars ålder medans den andre var i min egen.
"Detta är Aaron, min bäste vän och livskamrat."
Den mörkhårige mannen utstrålade glädje, stolthet och förvånansvärt stark magi.
"Jag vet." Jag log mot de förvånade ansiktena och började förklara "jag har sett era porträtt, farfar hade massor av bilder på er och han har berättat allt om era äventyr. Det var de bästa godnatt sagorna."