Den utvalde

5

Patric's sår hade läkt tillräckligt för att vi skulle kunna ge oss av. Leon och Daniel hade undersökt skogarna runt omkring och det verkade som om Ormarna hade gett sig av, men ingen av oss kunde slappna av.

Daniel hade sovit med mig i mitt rum som vanligt den natten och det kändes skönt att ha honom i närheten igen. Han hade inte frågat något den här gången, det var säkert uppenbart för alla att Leon och jag hade kommit närmare varandra.
Men nu äntligen var hästarna packade och vi var redo att ge oss av, jag log åt Patric som klev ut genom värdshusdörren och reste armen för att skydda ögonen från det starka ljuset.
"Skönt att se dig på benen igen Patric."
Han kom fram och kramade om mig med sin friska arm.

"Oroa mig inte så där igen, prinsessan."
Leon skrattade till "Varför får jag en känsla att det inte är sista gången vi oroar oss för dig." Han rufsade till mitt hår kärleksfullt innan han gick iväg till sin häst och hoppade upp i sadeln.
"Det är inte sista gången, jag garanterar det!" Ropade Daniel efter honom och alla skrattade för sig själva där de gick och förberedde sig för ritten.
"Dan!" suckade jag och blängde surt på honom.
"Vadå? Så mycket har du inte förändrats Eve, ända sen du var en liten flickunge har du råkat i trubbel. Du ville alltid spendera nätterna i skogen, hur ofta hittade jag er inte i grottan vid bäcken? Skitungar!" Han såg på mig och sen bort på Ren med ett brett flin på sina läppar.

"Nu är du orättvis Dan, det var ju när vi var barn. Det är inte samma sak!"
"Inte? Ren verkar ju ha mognat en del" han stannade till och synade honom teatraliskt "vet inte om jag kan säga samma sak om dig."
Jag blängde på min bror, han skulle allt få tillbaka han minst anade det.
Daniel skrattade medan han gick bort till sin häst.
"Skratta så mycket du vill, men om jag var du skulle jag sova med ett ögat öppet."

Jag satt upp på min häst och red ut ur byn och snart var vi ute på vägarna igen. Men nu njöt jag av att vara tillsammans med mina vänner och min familj. Jag brydde mig inte om takten eller Mathews omvägar längre. Jag förstod varför han tog de beslut som han gjorde och jag insåg att det fanns en tanke bakom allt.
Alla var på gott humör och vi småpratade längs vägen. Vi var fulla av resdamm vid det här laget men inget tycktes förstöra vårt humör.
Vi slog läger under stjärnhimmeln om nätterna och red iväg så fort solens strålar började leta sig fram. Det var slitsamt men vi ville komma fram så fort som möjligt.

Dagarna gick fort, vi pratade och skrattade mycket. Till och med Ren hade blivit en självklar del i vår grupp. Även om han och Leon aldrig skulle bli bästa vänner så kom de överens och det kändes som om Ren hade accepterat att jag och Leon var ett par.

Skogen hade tätnat omkring oss och det luktade friskt av gran och tall när vi red på en nedtrampad stig som ringlade sig genom vegetationen. Fåglar kvittrade och det knastrade av grenar och torra löv under hästarnas hovar.
Vi hade ridit i några timmar när vädret plötsligt slog om, det blev kallt och fuktigt och dimman började tätna.

"Var på er vakt"
Mathews röst ekade ut över slätten för nu var dimman så tät att jag knappt kunde urskilja hans rygg framför mig.
Hästarna började bli oroliga och de frustade och stampade i marken, jag böjde mig fram och klappade min märr lugnande och kliade henne bakom örat. Ljudet av hovar närmade sig och jag nickade åt Daniel som red upp bredvid mig, han grep tag i min arm och lutade sig nära.
"Håll dig lugn nu, men jag tror någon förföljer oss" hans viskning var så låg att jag måste koncentrera mig för att höra jag nickar till svar och tittar allvarligt på honom innan han rider fram till Mathew för att varna honom också.
Mitt hjärta slår några extra slag när jag hör hur en annan häst rider upp bakom mig, men jag visste att Ren hade ridit sist jag antog att det var han.
Nu var dimman så tät att Mathews rygg försvunnit ur sikte, allt jag såg var öronen och manen på min egen häst. Jag litade på att hon följde de andra hästarna och släppte på tyglarna så hon kunde gå fritt. Men mitt hjärta bultade och jag blev mer och mer nervös, vem var det som följde efter oss? Jag lyssnade efter minsta ljud, men jag hörde inget ovanligt. När jag tänkte efter så hördes inget alls, bara hovtrampet från min egen häst! Vart var de andra? Jag såg mig omkring men dimman var för tät och det kändes tungt att andas i den fuktiga luften.