Den utvalde

73.

"Neeeeej!"
Jag satte mig hastigt upp, svetten rann längs min rygg när jag såg mig omkring med panik i ögonen.

"En mardröm?"
Jag mötte Jix blick och nickade.
"Samma som alltid."
Jag gnuggade min panna och suget efter något att bedöva smärtan steg i min kropp fast jag inte druckit en droppe på flera månader.

"Här."
Jag såg upp på älvan och koppen hon höll i sina händer.
"Det är ett lugnande te"
"Tack." Jag tog koppen och smuttade på dess innehåll.
"Te lindrar men kommer inte ta bort mardrömmarna. Rei'nor, du vet att du måste släppa det."
"Släppa vad?" Muttrade jag irriterat för jag visste vad hon skulle säga.
"Skuldkänslorna. Det var inte ditt fel."

Jag såg upp på den späda varelsen och skakade på huvudet. "Jag kan inte, om jag bara-.."
Hon kom fram till mig och tog mina händer i sina.
"Det var hennes öde, inget eller ingen kunde ha stoppat det från att ske."

Jag såg på henne med intensiv blick
"Jag gillar inte att du döljer något för mig Jix"
"Det är inte min sak att berätta."
Jag suckade trött. Vi hade rest i veckor nu och jag hade inte lyckats få henne att berätta vad hon visste om min dotter eller vad Aaron ville mig.
Tankarna snurrade inuti mitt huvud. Fanns hon i Tanoria? Hade hon levt där hela tiden? Nej, de skulle aldrig dölja något sådant för mig. Visste dom vart hon fanns? Jag var rastlös och ville komma fram, men hästen rörde sig så snabbt den förmådde och jag fick chansen att öva mitt tålamod.

Men nu började vi äntligen närma oss välkända stigar och jag fylldes av en stark längtan. Efter femton år skulle jag äntligen få träffa honom igen.
"Vi är snart framme vid gränsen." Konstaterade Jix när hon reste sig "förbered dig, du behöver lätta ditt sinne."
"Det känns som jag svikit henne Jix. Jag växte upp utan mina föräldrar och dagen då hon föddes svor jag att jag alltid skulle finnas där för henne. Men jag misslyckades."
"Älskade vän." Hon såg på mig med sin allra mildaste blick "Du har inte svikit henne, och du övergav henne aldrig, du har fortfarande hoppet kvar när alla sa att hon var död, du har lämnat allt för att finna henne. När hon får höra det så kommer hon förstå hur mycket du älskar henne."
"Så du tror också att hon lever."

Hon tvekade en lång stund innan hon svarade.
"Skogen viskar om en ung kvinna med vitt hår och blå ögon. Ett barn med magi i blodet som vandrar i skogarna."
Jag slutade plötsligt att andas och kunde bara stirra in i hennes ögon.
"Rei'nor, det är därför vi måste till Tanoria, min kung vet mer"
Tårarna rann ner för mina kinder. Hon lever. Efter alla dessa år hade jag haft rätt. Min dotter lever och jag skall finna henne!
Jag reste mig sakta och gick bort till min häst.
"Vi måste skynda oss."
Hon nickade kort och vi samlade ihop våra saker, släckte lägerelden och var snart på väg igen.

Jag satt på min häst, Jix flög i förväg och Bark gick bredvid mig.
"Vad betyder det?"
"Vad?"
"Det hon kallar dig. Rei'nor?"
"Monster jägare."
"Vad menar hon med det?"
"Det är vad jag gjort under alla år, fast jag tror hon antyder att jagat mina inre demoner."
"Allt förändras."
"Inte hon."
"Så småningom."
"Då lever inte du och jag."
Vi var tysta en stund.

"Så vad tänker du göra när du funnit din dotter?"
"Se till att hon är lycklig i resten av hennes liv."
Han såg upp på mig med finurlig blick.
"Låter som en trevlig uppgift."
"Jag hoppas det."
"Jag har ändrat mig."
Jag såg förvånat ner på Bark "vad menar du?"
"Jag lämnar er här."
Jag såg frågande på hunden men nickade kort "vart ska du ta vägen?"
"Jag känner att det inte är rätt väg för mig" han vände sig om och började gå åt motsatt håll "säg hej då till älvan åt mig."
"Ta hand om dig Bark."
"Vi ses igen Jägare."