Den utvalde

75.

Där var han... så nära!
Hon sträckte ut sin hand, Pappa!

Hon vaknade med ett ryck och såg sig omkring.
Rummet var mörkt och tyst. Allt som hördes var snarkningar bortifrån hörnet och knastret ifrån den glödande veden i den öppna spisen.
Hon studerade irriterat den gamle mannen där han låg och sov. Hur många gånger hade han inte lovat henne att de skulle ge sig av? Hon var rastlös och otålig, men varje gång hon tog upp sin önskan så skrattade han bara och mumlade att hon var precis som sin far.

Hennes far, hon suckade inombords och smekte smycket som hängde runt halsen.
Drömmarna kom oftare nu. Först hade hon bara känt hans närvaro, sedan sett en skymt av honom. Ibland hörde hon hans röst. Men nu var första gången hon sett hans ansikte klart och tydligt. Det knöt sig i magen på henne. Drömmarna ville visa henne något, hon behövde ge sig iväg och hitta honom.

"Vad tynger dig?"
Hon hoppade till när hans röst bröt stillheten i rummet. Hon hade suttit så djupt försjunken i sina tankar att hon inte märkt hur snarkningarna tystnat.
"Tror du att dom glömt mig?"
"Glömt dig?"
"Det har ju gått så många år."
"Ayana" hans ton var förebrående men blicken var mild. "Du vet varför jag gömt dig här i alla år, eller hur?"

Hon suckade och nickade kort.
"Jag har sett till att ingen kan hitta oss här. Inte ens med hjälp av magi. Men du har rätt, om du gav dig ut på vägarna så skulle din far säkert hitta dig inom en kort framtid." Han pausade och tittade allvarligt på henne "Men konsekvenserna skulle-.."
"... de skulle vara förödande." fyllde hon i.
"Vi har haft den här konversationen förut, och har mitt svar någonsin ändrats?"
"Nej."
Hon blängde surt på honom och reste sig ur sängen för att börja plocka fram frukost åt dem.
"Men varför så sur? Idag ska vi ju träna på formlerna som du önskat."

Ayana ställde fram skålar och muggar i tysthet, försjunken i djupa tankar. Hon visste att det inte var någon idé att diskutera mer. Deras vardag hade sett ut så här under de senaste fem åren, ända sedan hon blivit gammal nog att förstå vad som faktiskt hänt under hennes barndom. Han hade fått henne att känna sig älskad och trygg, känslor som hon glömt bort under den tiden hon varit fängslad och bortförd av hennes kidnappare.
Hon skulle aldrig glömma dagen då dörren slagits upp och Torek stormat in tätt efterföljd av Johannes som tagit henne med sig ut i skogen. Under åren som gått fick hon veta sanningen och Johannes hade berättat att han kunde hjälpa henne att kontrollera sina krafter, forma den och göra henne starkare. När hon tvekat och hade han berättat om hennes föräldrar och om de stordåd som hennes far varit med om och tillsammans skrev de ner dem i en bok som hon ofta satt och bläddrade i om kvällarna.

Johannes hade många bilder gömda i lådor och om kvällarna när han lagt sig tog hon ofta fram dem och satt och drömde sig bort och önskade att hon varit med och sett de fantastiska Kentaurerna, hon ville träffa sin farbror Aaron och hans familj. Hon ville leka med älvorna, se dvärgarna och rida på Rokk och hans flock. Men hennes käraste ägodel var en bild på hennes föräldrar undangömd under madrassen, innan hon somnade brukade hon studerade deras ansikten, varje millimeter, för att inte glömma hur de såg ut.
Ibland när hon studerade sig själv i bäckens spegelblanka yta så kunde hon se likheterna mellan sig och sin far. De hade samma ansiktsform, samma ljusa hy och vita hår. Deras ögon var klarblå och öronen en aning spetsiga.
Hon hade inte träffat dem sen hon var en baby men ändå saknade hon dem nåt otroligt, och i många år hade hon gråtit sig till sömns och varje natt blev hon räddad av sin far i hennes drömmar.

Johannes såg upp på henne som om han läste hennes tankar. "Dina krafter är en gåva, men innan du kan hantera dem så måste du vara kvar här hos mig."
"Men jag har blivit starkare, du har själv sagt att du snart inte har mer att lära mig."
"Det är sant mitt barn, men det betyder inte att du inte kommer att skada dig själv eller någon annan i en konfrontation. Du vet att du inte kan kontrollera dig när du är stressad, upprörd eller-.."
"Ja, ja. Jag vet" suckade hon innan han hann prata färdigt. "Men hur ska jag kunna träna på det om jag aldrig blir pressad i en sån situation?"
De satt vid det slitna, grova träbordet. Dess grovhuggna plankor som skapade bordsskivan var så ojämn att skålarna med gröt vinglade när de rörde vid dem.