Den utvalde

72.

"Du har förändrats" skrattade hon. Men blev snart allvarlig när hon insåg att jag inte kunde prata. "Vi måste skynda oss!"

Dom ledde hästen snabbt mot trädet och hjälpte mig ner i den mjuka mossan. Där sjönk jag ner och andades tungt av ansträngningen.
"Jag är snart tillbaka."

Jag såg efter den välbekanta lilla älvan när hon flög iväg för att snabbt komma tillbaka med en flaska i händerna. Snabbt som en blinkning blev hon stor och höll flaskan mot mina läppar så att jag kunde klunka i mig innehållet.
Hon strök mitt hår och log kärleksfullt mot mig. "Du blir snart bättre William, bara vänta och se."
Jag nickade kort och blundade. Lugnad av min väns närhet och tröst. Det hade gått så många år, men hon såg lika ung och vacker ut som första dagen jag träffat henne.

Bark kom fram och la sig bredvid mig och värmde min kropp med sin närhet.
"Du kallar honom Trisin'dal, det namnet har jag inte hört förut ." Mumlade Irra där hon stod en bit bort.
"Här är han mer känd som William."
"I-inte längre" kraxade jag fram.
Irra flämtade till och sjönk ner på knä bredvid mig. "Du kan tala!" Hennes hand trevade på min bröstkorg och hon kämpade för att hålla bort tårarna.
"Äntligen" suckade jag.
Jag vickade på fingrar och tår, reste mig upp på armbågarna och såg förvånat in i Jix ögon. "Vad var det för dryck du gav mig? Jag känner mig... helt återställd."
Hon log mjukt mot mig och la sin lena handflata mot min kind.
"När du är redo ska jag berätta allt. Men först behöver ni tvätta er, och äta något."
Irra såg fortfarande chockad ut men lät sig ledas bort av älvorna.
"Vi sover i trädet." Konstaterade Jix och såg sig fundersamt omkring. "Vi får ordna ett vindskydd åt er någonstans."

Försiktigt satte jag mig upp och Bark såg tvivlande på mig när jag försökte resa mig upp. Men balansen höll och benen kändes starka igen.
Jag tog några trevande steg och skrattade lättat när det sjönk in att jag äntligen var fri ifrån giftet. I mitt glädje rus tog jag tag i Jix arm och drog henne till mig. Jag kramade henne hårt och länge och ansträngde mig för att hålla tillbaka alla känslor som var på väg att svämma över inombords.

"Kom, jag ska berätta allt för dig."
Hon tog sig loss ur min omfamning och tog istället min hand för att leda mig till en liten tjärn.
"Drycken har hjälpt dig, men det är dags att du tvättar bort alla spår från din kropp."
Jag nickade och började ogenerat att klä av mig för att sedan kliva ner i det spegelblanka lilla vattendraget.
"Är det också magiskt?"
"Känns det annorlunda mot annat vatten?"
Jag drog fingrarna längs med vattenytan och skapade ringar i den blanka ytan.
"Ja"
"Så du känner fortfarande av magi?"
"Ibland."
"Vem är kvinnan?"
"Hon hittade mig när jag höll på att dö."
Jix vred på huvudet och vände blicken mot trädet där Irra satt och åt och tydligt studerade oss.
"Hon är..."
"Annorlunda. Jag vet, men hon har räddat mitt liv."

Jag tog ett djupt andetag innan jag lät min kropp sjunka ner under ytan och drog fingrarna igenom mitt långa gråvita hår för att få bort smuts och tovor.
När jag bröt ytan igen och var på väg upp ur vattnet så hade någon redan lagt fram rena kläder åt mig. Där fanns även mina vapen, rengjorda och smorda.
Förvånat såg jag upp på Jix som satt och studerade min gamla ärrade kropp helt öppet.

"Visste ni att jag var på väg hit?"
"Såklart."
"Hur?"
"Vi älvor vet mer än du tror. Vi talar med skogens andar och andra väsen." Konstaterade hon och sa inget mer.
"Men varför är ni inte i Tanoria?"
Hennes ansiktsuttryck förändrades plötsligt och hon såg ner i sina händer.
"Jag kunde inte vara kvar efter hans död, det blev för tungt."
"Ren.."

Hans namn kändes så främmande i min mun. Jag hade inte nämnt någon av dem på flera år, jag hade lämnat det livet och försökt att trycka bort minnena och jag visste inte om de fortfarande levde.
Ren hade återvänt till Tanoria och stannat där för Jix skull, men arbetat som vår ambassadör.
"Jag visste inte..."
"Din familj kom på begravningen. Dom sa att du gett dig av."
Det knöt sig i magen på mig och känslor av skuld och skam blossade upp inom mig.
"Jag borde ha varit där."
"Han visste att du älskade honom, det räcker gott Will."
"Jag är ändå ledsen Jix."
Hon ryckte på axlarna. "Vi hade ett bra liv tillsammans och jag visste att den dagen skulle komma. Ni människor åldras fort."

"Så. Hur mår dom?"
"Vilka?" Hon såg retsamt på mig för hon visste precis vilka jag menade. "Mira är en skicklig drottning. Bättre regent än du var."
"Såklart, hon är lik vår mor."
"Och Sarah... hon är bitter. Arg."
Jag suckade "Så hon anklagar mig fortfarande."
Jix såg sorgsen ut "Ibland är det lättare att anklaga någon annan än att acceptera vad som faktiskt skett."

Under tiden som vi pratat hade jag klätt mig och stod nu och vek upp ärmarna på min skjorta så att de nådde mig halvvägs upp på underarmarna. Jag rättade till bältet i midjan och spände liknande remmar över bröstet och ryggen som ett kryss så att jag kunde hänga mina två svärd på ryggen.
"Du är äldre utanpå, men ganska lik inuti."
"Ganska lik?" Skrockade jag.
"Du är full av sorg."
"Klandrar du mig för det?"
"Nej."

Jag suckade tungt och slog mig mer bredvid henne i mossan. Jag satt med böjt huvud och såg ner på mina händer.
"Om jag bara hittar henne så kommer vi kunna gå vidare med livet."
"Du."
"Va?"
"Så kan du gå vidare. Det är i ditt huvud som hon spökar."
Jag skakade på huvudet och morrade irriterat "Så alla andra tror att hon är borta?"
"Nej, inte alla."
Jag såg upp på henne med ett höjt ögonbryn.
"Vi borde resa hem till Tanoria, Aaron behöver din hjälp."

Jag nickade och reste mig upp men kom i samma stund på att hon inte nämnt något om drycken hon gett mig.
"Vad var det jag drack?"
Hon log ett nöjt leende innan hon reste sig och drog fram en liten pappersbit ur ett veck i hennes klädnad. Jag stirrade ner på pappret och kände hjärtat bulta hårt i mitt bröst.
"Hur fick du tag i det här? Jag trodde det var förstört."
"Din far hittade receptet."
"I Tanoria?"
"Han lärde mig att brygga dekokten."
"Så han lever fortfarande?"
Hon nickade kort och såg fundersamt på mig "Du har varit borta länge."

Jag såg bort på Irra och sedan tillbaka på Jix.
"Du hinner berätta allt under resan dit. När rider vi?"
Hon ryckte på axlarna "Det bestämmer du."
"I morgon."
"Visst. Men hon stannar här."
Jag följde Jix blick, hon stirrade intensivt bort på Irra som fortfarande såg på oss.
"Varför?"
"Hon hör inte hemma där."
"Hon har rätt."
Jag ryckte till av Barks röst som överraskat mig. Han kom gåendes emot oss för att tillslut sätta sig ner vid mina fötter.
"Men du vill följa med?"
"Om skogsfrun tillåter det"
"Skogsfrun? Är det du?"
Jix tittade på mig och nickade, sedan såg hon på Bark. "Ni talar med varandra."
"Bark härstammar ifrån Tanoria, han undrar om han får följa med oss."
Jix log och la en hand på Barks huvud. "Det får du."
Han sänkte sitt huvud till tack.

Jag kände en enorm glädje sprida sig i min kropp, men jag stålsatte mig för samtalet jag skulle behöva ta. Jag ville inte såra henne, men samtidigt visste jag att Jix hade rätt. Irra kunde inte följa med. Det var en känsla jag hade om henne, något jag inte kunde sätta fingret på. Men det var något som inte stämde, något sa mig att jag borde vara vaksam kring henne. Så jag nickade mot Jix innan jag gick iväg till trädet där en måltid var uppdukad. Det var lika bra att ta tjuren vid hornen direkt.
"Jag visste att det var något särskilt med dig." Konstaterade hon torrt.
Det slog mig att hon varit på dåligt humör ända sen vi lämnat stugan och jag ville försöka få henne att bli gladare innan vi skildes åt.
"Jasså? Så det var därför du lät mig leva?" Jag flinade åt henne och blinkade med ena ögat.
"Äsch då." Hon suckade frustrerat och såg sig omkring.
"Något tynger dig Irra, berätta vad det är."
Hon suckade och klappade mig på knät.
"Vi kommer ifrån olika världar, du är bland vänner här."Jag följde hennes blick och nickade. "Så jag antar att du inte behöver mig längre."
Jag såg upp på den lilla kvinnan och studerade hennes ansikte.
"Varför tror du det?"
"Jag är inte dum Jägare, jag vet när jag inte är välkommen."
"Du räddade mitt liv. I mitt hus kommer du alltid att vara välkommen."
"Tack du." Hon satt och funderade ett slag och utan ett ord reste hon sig hastigt upp och gick.
Jag satt stilla och såg efter henne när hon försvann bort. En rysning spred sig genom min kropp.

"Ni kommer mötas igen."
Jag sneglade över axeln mot Bark "Jag är osäker på om det är något bra."
"Hon är annorlunda, inte farlig."
"Det vet jag."
Jag suckade och försökte få bort obehagskänslan som spred sig i min kropp. Vem hon än var så var våra öden sammanlänkade och jag hade en föraning om att nästa gång vi sågs skulle något hemskt hända.

"Trisin'dal."
"Kalla mig inte det."
Jix suckade och himlade med ögonen.
"Rei'nor, vila dig nu. Vi har en lång resa framför oss."

----

Jag har redan publicerat fortsättningen en gång tidigare, men nu har jag tänkt efter och kommit på en annorlunda och mer spännande fortsättning. Därför har jag avpublicerat flera kapitel och skriver om dem. Hoppas ni kommer att gilla dom!