Den utvalde

66.

Runt omkring mig förändrades världen.

I samma stund som Khaltor förintades så sveper magins kraft undan skuggorna och Khaltor's tjänare flyr eller går upp i rök.
De mörka molnen skingras på himlen och förvånat ser alla som varit kvar i vårt läger hur en blå himmel skymtar fram.
Solens ljus sipprar ner mellan molnen för första gången på flera år och nattens väsen flyr.
Ett högt jubel och lyckliga hurrarop ekar ifrån soldaterna och deras ledare när portarna till palatset öppnas.
Men jag ser inget utav det. Jag ligger kvar i min djupa sömn, helt ovetande om vad som sker runt omkring mig.
Fast i ett mörker.

Jag fick berättat för mig att jag sovit i flera dagar efter striden. Och när jag äntligen vaknar upp så ligger jag nedbäddad och ren i en säng. Jag känner mig fortfarande svag men lättad inser jag att jag lever.

"William?"
Mitt hjärta skuttar till, mamma! Jag öppnar ögonen långsamt och möter jag min mors oroliga ansikte. Hon ler svagt mot mig men slår undan sin blick när jag tittar tillbaka på henne.
På andra sidan sängen sitter min far. Jag skymtar en stolthet i hans blick när han böjer sig ner för att luta sin panna mot min.
"Du klarade det min son, du besegrade honom."
Jag log men kunde inte riktigt tro på hans ord. Var det verkligen över? Det hade gått så lätt. Det kändes som om det hade gått alldeles för lätt.

Som svar på mina frågor fortsatte min far förklara vad som hänt.
"Ni har offrat mycket för vår skull. Han är död, men på bekostnad av er magi."
"Vad menar du?"
Han tog min skjortärm och kavlade upp den. Huden på min arm var inte blek som vanligt, och till min förvåning såg jag att mina magiska runor var så gott som borta.
Min mor kom fram med en spegel och jag begrundade min spegelbild.
Allt som gjort mig speciell var så gott som borta. Öronen var fortfarande lite spetsiga men mer vanliga än tidigare, huden hade fått en mer rosaskimrande ton och ögonen var mer mänskligt blå.
Det knöt sig i magen och jag såg mig hastigt om i rummet när jag insåg att jag inte kände min brors närvaro.
"Aaron?"
"Han vilar i rummet intill." Lugnade min mor.

"Aaron?"
Jag skickade ut en tanke, men fick inget svar.
"Ogosho?"
Paniken spred sig inom mig när jag märkte att mitt huvud var tyst.
"Pappa, vad har hänt? Jag får inget svar från Oshogo heller."Min röst bröts och tårarna föll längs mina kinder.

Mina föräldrar slog sig ner på var sin sida om mig och höll om min kropp. I den stunden var jag ingen hjälte. Jag var deras son, och jag kände mig som en förtvivlad liten pojke.
"Din och Aarons magi är borta William." Förklarade Evelyn. "Du offrade allt för att döda honom."
Min far tvekade innan han fortsatte
"Även Ogosho."
Jag såg hastigt upp på honom
"Vad menar du?"
"Jehro förklarade för oss att draken var den sista i sitt slag. Han var en av de gamla gudarna som valt att stanna på jorden för att hjälpa. Men hans val gjorde honom svag. Hans krafter började sina och han visste att hans tid började lida mot sitt slut. Därför offrade han sitt liv för oss."

Jag fick en klump i magen när jag tänkte på honom, att jag aldrig fått chansen att säga adjö. Även om jag visste innerst inne att han var lycklig med det här slutet så var jag inte säker på hur jag själv skulle reagera.

Senare på eftermiddagen var vi tillräckligt återhämtade så jag äntligen kunde gå och hälsa på Aaron på sitt rum.
Vi log åt varandra när våra blickar möttes. Men allt var annorlunda, vi var vanliga människor igen.
Så vanliga som man nu kunde vara med vårt förflutna.

"Hur känner du dig?"
"Normal" skrattade jag och ryckte på axlarna.
Aaron flinade "jag med, men jag vet inte om jag gillar det än."
Aaron såg på mig med ett småleende på läpparna.
"Hur visste du vad du skulle göra?"
"Det visste jag inte, jag fick hjälp."
"Av Ogosho?"
Jag skakade på huvudet "nej, det var Arinna."
Aaron nickade.
Det kändes så självklart på något vis. Såklart skulle hon finnas där när vi behövde henne. Ljusets härskarinna, motsatsen till mörkret.