Den utvalde

16.

Landsvägen var tom, allt som hördes var hästens hovar och fågelkvitter.
Han borde känna sig lugn, men livet på vägen kändes fortfarande ovant. Han trivdes bäst i lugnet och ensamheten i verkstan men han visste att han var tvungen att göra det här, för hennes skull. Han var inte rädd för vad han skulle få se när han kom fram, han hade inga vänner eller släktingar i huvudstaden som han brydde sig om.

Det han var rädd för var att komma tillbaka till Evelyn med dåliga nyheter, hon levde på en skör sträng av hopp just nu, tänk om det var hans öde att kapa den strängen, hon skulle bli förkrossad. Skulle han klara av det? Hon betydde allt för honom.
Så pass mycket att han accepterat hennes nya kärlek och till och med varit glad för hennes skull.

Under de senaste dagarna hade han passerat flera förstörda byar och han insåg att landet verkligen var i kris. Ingen verkade bry sig om vad som skedde runt omkring dem för alla gjorde sitt bästa för att överleva.
Han var mer självsäker nu efter att han och Daniel hade tränat. Men han trivdes aldrig med att bära svärd, istället hade han en liten yxa och en hammare i bältet. Ingen som mötte honom kunde ana att det som såg ut som vanliga verktyg i själva verket var tänkta som vapen och han var ganska skicklig med dom. Ren hade redan stött på några rövare och annat skumt folk, så han hade fått visa prov på sin skicklighet och han hade känt sig nöjd med resultatet. Även om han hatade att skada andra.

Hästen började trampa nervöst längs stigen, den kände också av det, tänkte han. Ren höll ett extra öra bakåt, han visste att han var förföljd. Någon hade smugit efter honom ända sen han lämnade den lilla byn där han övernattat. Men nu började han bli irriterad.
Han valde att hoppa av hästen och leda in den i en glänta, där skyndade han sig att binda fast den vid ett träd, helt synligt. Sen gömde han sig för att ligga i bakhåll för vem det än var som kom efter honom.
Det tog inte lång stund innan en skugga närmade sig hästen som oroligt började frusta där den stod.
Kvickt flög Ren fram mot skuggan, hammaren blänkte i solljuset högt över hans huvud, redo att träffa sitt mål.
Då hörs ett högt tjut som får Ren att stanna mitt i sin rörelse.

"Neeeej, gör mig inte illa!"

Ren tittar förvånat ner och möter blicken hos en panikslagen pojke.
Ren tog bryskt tag i pojkens skjorta "Vem är du? Och varför följer du efter mig?!"
Pojken, som såg ut att vara i åtta års åldern, stirrade stumt tillbaka på Ren. Dom stod så en lång stund innan Ren slutligen mjuknade och släppte taget om pojkens kläder. Han var uppenbarligen så rädd att han inte fick fram ett enda ljud.

Ren synade honom, han var mager och smutsig, kläderna hängde i trasor och han stod barfota i gräset. Det ljusa, nästan vita, stripiga håret hängde för hans stora isblå ögon. Ren tog snabbt den lilla dolken som pojken hade fast snörad runt midjan.
"Du får tillbaka dolken när du svarat på min fråga."
Han vände ryggen mot pojken och gick in i skogen för att samla ihop ved och det tog inte lång stund innan pojken följt efter och gjorde samma sak. Snart stod han framför Ren med famnen full av pinnar. Ren tittade fundersamt på honom.
"Kom då" han nickade åt pojken och ledde vägen tillbaka till gläntan.

Det tog en stund att få fart på elden med den blöta veden, men tillslut kunde de värma sig vid en sprakande brasa och Ren tog fram mat ur sadelväskorna. Pojkens ögon vidgades när han såg brödlimpan, den torkade skinkan och äpplena som låg i gräset framför honom.
Ren såg roat på honom. "Säg mig ditt namn så får du smaka."
"Will."
Utan tvekan kastade Ren halva limpan till den till synes utsvultna pojken.
"Okey Will, vill du ha mer mat så fortsätt prata."
Will hade munnen full med bröd och kunde bara nicka till svar. Ren väntade tålmodigt samtidigt som han tog ett bett i ett äpple.
När hela brödbiten var uppäten började Will berätta. "Jag såg dig i byn och tänkte att du kanske behövde en väpnare."

Ren lät höra ett gapskratt och höll på att sätta äpplet i halsen under tiden, ögonen tårades och han hostade och skrattade om vart annat.
"Ser jag ut som en riddare?"
Will synade honom allvarligt. "En förklädd riddare?"
Ren blev genast allvarlig "Varför tror du det?"
"Du var så vänlig mot alla i byn och alla verkade respektera dig."
Ren skrockade lite för sig själv. "Det kallas för en god uppfostran. Jag är ingen riddare."
Han skakade på huvudet när han såg besvikelsen i pojkens ögon.
"Vart är dina föräldrar?"
"Döda."
"Har du ingen annan familj?"
"Jag har bott i en svinstia de senaste månaderna, som betalning för att jag vaktar grisarna om nätterna."
"Så det är därför du stinker." Flinade Ren, men pojken bara ryckte på axlarna.
"Jag frös i alla fall inte."
Ren nickade sakta och kastade en bit skinka till pojken. Will åt den inte utan stoppade undan den i sin lilla tygpåse han bar runt midjan.
"Ät dig mätt pojke, det finns mer mat, du behöver inte spara."

Will nickade men lät skinkan ligga kvar i påsen.
Ren satt och tittade in i elden och funderade länge, det började mörkna och han skulle inte hinna längre idag.
"Om du ska följa med mig så måste du göra som jag säger." Han nickade åt en filt som hängde över hästen. "Ta filten om dig och gå å lägg dig."
Pojken satt kvar och tittade på honom.
"Sa jag inte att du måste göra som jag säger, pojk?" Muttrade Ren när han sträckte sig efter sin slipsten och började slipa sin yxa.
Will reste sig och hämtade filten, han sneglade på Ren men snart sov han tungt, omlindad i filten vid brasan.

Varje morgon ryktade Will hästen, packade i ordning deras saker och lagade frukost. När de stannade för natten samlade han ved och skötte om hästen när Ren lagade middag. De red hela dagarna, Will satt bakom Ren och blickade tyst ut över landskapen de red igenom och även om de red utan stopp så frågade Will aldrig vart de skulle eller något om Rens förflutna, han ifrågasatte heller aldrig något Ren bad honom att göra.

Dom sov alltid under bar himmel, förutom vid ett tillfälle, då fick Will sova i en varm säng på ett värdshus. Ren hade bett värdshusvärdinnan att skrubba pojken ordentligt ren och ge honom middag medan han gick för att fylla på deras förråd. När han kom tillbaka hade han även med sig nya kläder till honom.
"Du kan inte gå runt i trasor i huvudstan." Hade han sagt när Will såg frågande på honom.
Det hade varit den bästa dagen i Will's liv. Och från den dagen skulle de komma närmare varandra och Will som redan beundrade Ren började se honom som en storebror.

Det hade ridit i fyra dagar och en natt och det började precis att ljusna. Solens strålar letade sig fram mellan träden och Ren tog ett djupt andetag av den friska luften.
De hade inte hittat någon säker plats att slå läger på, utan bestämt sig för att rida vidare hela natten. De var inne i fiende land nu och överallt kunde man skymta den mörka magins skadegörelse. Det var inte Durrmons män som förstört landet, utan den man som tagit landet genom svartkonster och kungamord, som en kniv i ryggen på alla som en gång litat på honom. Ren suckade där han satt och höll i tömmarna. Han kände tyngden av Will mot sin rygg, han hade somnat för två timmar sen, det var ett under att han fortfarande satt kvar på hästen tänkte han och skrattade för sig själv. Men hans guppande rörelser fick Will att svaja till i sadeln och Ren slutade tvärt.

Han spanade ut över landskapet och var på sin vakt för det var inte långt kvar till huvudstaden nu och Emanuels män var överallt, spioner och förhäxade röda ögon som kunde dyka upp vart som helst.
Han funderade på hur han skulle göra, bara skritta in genom portarna som ingenting?
Han lät hästen lunka vidare i lugn takt medan han funderade. Hästen var lika trött som han efter en natt utan vila och han släppte på tömmarna så att den kunde beta under tiden. Tankarna vandrade. Värmen från Wills kropp var sövande och han halvslumrade i sadeln.

Plötsligt ryckte Will till bakom honom.
"Vad händer?"
"Du somnade."
"Vart är vi?"
"Snart framme."
"Vart då?"
"Dit vi skulle från första början."
"Ditt hem?"
"Nej, inte längre."
"Vad ska vi göra här då."
Ren vände sig om och såg allvarligt på Will. "Vi ska leta efter vänner, framför allt en särskild vän som vi var tvungna att lämna här men det kan bli farligt, så håll dig alltid nära mig."
Will nickade och tog ett fast grepp runt Ren's midja. Och så fortsatte ritten mot huvudstaden, ovetande om vad som väntade.