Den utvalde

12.

Han tog ett djupt andetag, Fokusera!

Det var tidig morgon, solen var precis på väg att gå upp och dess strålar letade sig upp över trädtopparna och kullarna som reste sig i norr.

För bara en timme sen hade han legat i sängen omsluten av Evelyns varma kropp och det högg till av längtan i honom. Han tänkte tillbaka på deras tid tillsammans med ett leende på läpparna. Allt hade börjat som en oskyldig flirt, det var så han alltid hade varit runt tjejer. Men väldigt snart hade han upptäckt vilken unik person hon var, och det tog inte lång tid innan han var förälskad. Men inombords suckade han, det hade gått så fort, nu var han en prins, gift med den blivande drottningen.
Han kände pressen att leverera idag, han skulle visa att han kunde leda det här slaget och de skulle utrota dessa avskum. Evelyn skulle aldrig behöva möta Emanuel och hans kumpaner, aldrig behöva påminnas om det hon blivit utsatt för.
Bilder av Evelyn full av lera, utmärglad och svag dök upp framför hans ögon. Han kände vreden koka inom sig.

"Om blickar kunde döda."
Leon tittade upp och mötte Daniels blick.
"Vad tänker du på?"
"Att jag ska samla ihop varenda en ur den där kulten, varje svartklädd sate och döda dem långsamt."
"Spara nån till mig."

Daniel red närmare och klappade Leon på axeln. "Ta det lugnt bara, låt inte hatet ta över förnuftet."
Leon nickade tyst.
"Om några dagar är du tillbaka hos Eve och ni kan leva lyckliga i alla era dagar."
Daniel blinkade åt honom och Leon såg tillbaka på honom med road min.
"Du vet att vi är praktisk taget bröder nu."
Daniel suckade dramatiskt och skakade på huvudet, dock med ett flin på läpparna.
"När blev allt så komplicerat? Det var inte länge sen jag hade fullt upp med att agera ansvarsfull bror och försöka hålla dig borta från henne."
"Hah, det gick inte särskilt bra."
Daniel ryckte bekymmerslöst på axlarna "Det finns ingen som är så envis som hon, hon hade bestämt sig."

Leon såg allvarligt på Daniel "Jag förs-..." han tystnade mitt i ordet och Daniel följde hans blick.
Sakta vände han sig i sadeln och såg sig omkring "Vi är omringade."
Högt uppe längs de höga kullarna stod tusentals män, alla var redo för strid.
De började trumma med svärden mot sina sköldar, det dånande ljudet ekade genom passet och många av hästarna blev oroliga och stegrade sig.
Leon tog loss ett gammalt oxhorn från sitt bälte och förde det till munnen. En stark och klar signal ljöd från det och plötsligt lugnade sig alla. Deras ledare hade givit en order och alla soldater flyttade sig i formation, de gjorde sig redo för att försvara sitt land och sin prins.

Hemma i slottet satt jag i slottsträdgården, solen sken i ansiktet och jag njöt av att känna värmen mot min hud.
Det hade snart gått tre månader, tre fruktansvärda, långa månader. De som varit kvar i lägret med mig hade blivit rastlösa, många tyckte att vi skulle ge oss av och leta upp truppen. Men deras överordnade sa nej och påpekade att det var vanligt att sånt här tog tid, dock skickades en spaningspatrull iväg. De kom tillbaka och berättade att striderna flyttat sig närmare oss så Cedric tog beslutet att vi skulle resa hem, för min säkerhets skull, inget fick hända mig. Men min oro blev starkare för varje dag som gick. Alla som jag brydde mig om var så långt ifrån mig.

Jag tillbringade dagarna med att lyssna på rådet, de pratade om ekonomi, folkets problem, skördarna och kriget. Jag lyssnade och gjorde allt jag kunde för att sköta mitt rike när far var borta. Det fick mig att hålla tankarna borta från det jag oroade mig mest för, att Leon inte skulle komma hem.

"Ers Majestät?"
Jag ryckte till där jag satt i mina djupa tankar.
"Ja?"
"Ursäkta, men Ni ser trött ut, ska Ni inte gå till ert rum och vila en stund?"
Jag log och nickade tacksamt mot Maya.
"Jag kommer upp med lite varm mjölk med honung, då sover Ni bättre."
Jag reste mig och tog Mayas hand och tryckte den hårt.
"Tack."
Hon log blygt mot mig, jag visste att jag inte behandlade henne som prinsessor skulle behandla tjänstefolk, men Maya var min närmast vän och just nu hade jag ingen annan.