Den utvalde

80.

"Vad menar du?" Mira stirrade på mig med stora ögon.
"Det var Johannes som räddade mig och Aaron ur Lirias fängelsehålor. Och han berättade allt."
"Och du litar på honom."
"Ja."

Mira snurrade runt och tog tag i bordskanten för att luta sig mot skrivbordet.
"Så min brorsdotter är vår räddning? William det låter allt för likt historierna om dig som barn."
"Jag vet, jag har grubblat på samma sak."
"Och?"
"Jag tror att Ayana är starkare än vad jag var och jag tror att Tanoria hade fel, vi var aldrig de fyra utvalda."
"Så legenderna handlade om henne? Då måste det finnas fler."
"Jag vet inte Mira, men det måste finnas ett sätt att göra slut på ondskan."
"Det spelar ingen roll." Suckade hon "Jag bryr mig inte om gamla legender Will, du var den du var och dina beslut fick oss att vinna kriget. Vi styr våra egna öden."
"Kanske, men enligt Johannes bär Ayana på starkare krafter än hon klarar av att hantera. Jag måste hitta henne snart."
Mira nickade "jag förstår, du och Aaron ni ska få allt ni behöver. Men jag kan inte möta demoner och mordiska alvdrottningar själv Will, jag behöver er här också."

Jag nickade och kysste hennes kind "jag har saknat dig."
"Och jag har saknat dig."
Jag suckade och såg mig om i det lilla kontoret "Är Sarah här?"
"Hon bor på öarna."
Jag nickade kort och försökte att inte visa hur lättad jag var.
"Hon har gått vidare och mår bättre."
"Jag önskade att jag fick berätta om Ayana."
"Du får ta med henne hem till sin mor William."
Hon studerade mig ett tag "och du fick äntligen din Aaron." Hon log slugt mot mig och jag skrattade till.
"Det var väl på tiden."
Hon gick fram till mig och kramade om mig "det var det verkligen. Så gå nu och se hur han mår, vi kan prata mer innan ni rider iväg. I morgon?"
Jag nickade "I morgon bitti."

När jag lämnade rummet kände jag en växande känsla av lugn sprida sig genom min kropp.
Jag var hemma och min familj hade välkomnat mig hem och jag suckade åt mig själv och min misstro till alla.

Jag gick snabbt genom korridorerna och hittade tillslut dörren ut mot borggården där Aaron och Daniel stod och pratade. Jag studerade min partner och insåg lättad att han såg ut att må bättre, han log till och med när han mötte min blick.

"Lei'ron, vi får sova hos Daniel och Glenn i natt."
"Tack Dan."
"Inget att tacka mig för, det är bara roligt. Jag vill veta allt om Rei'nor och hans äventyr." Skrattade han. "Kom, Glenn väntar och Jonas hämtar era hästar."

Vi gick ut ur slottsportarna och ut i staden.
"Mira har svåra beslut framför sig" suckade jag och
Daniel nickade "Vi kan inte göra om våra misstag."
"Du menar när Gamla Ravenworth föll?"
Han nickade igen "vi satte dom sjuka i karantän och plötsligt hade Khaltor en samlad armé precis utanför stadens portar."
"Det kan lätt hända igen, men om viruset inte finns här..."
"Så skapar vi klyftor mellan raserna."
"Så gå ut och berätta sanningen." Föreslog Aaron
"Människorna skulle få panik A." Suckade jag
"Alla behöver inte få veta, har inte alverna någon ledare? Om vi kan förklara vår oro?"
"Det kan fungera." Jag såg på Daniel och han instämde.

"Jag kan föreslå det i rådet i morgon, kan ni stanna och prata med Damrill i så fall?"
Jag saktade in och tog min morbrors arm innan jag böjde mig fram för att viska "Vi måste vidare, Ayana behöver vår hjälp."
Han stirrade med vidöppna, förvånade ögon "Men hur?"
"Det är en lång historia, men vi tror hon är den nya ljusbäraren och vi måste hitta henne innan Liria får reda på att hon finns."
Daniel nickade "säg bara till vad ni behöver så hjälper vi er."
"Mira har redan ordnat med nya rustningar och vapen." Jag var tyst ett tag innan jag blev allvarlig "Det är bara du och Mira som vet."
"Jag ska inte berätta för någon Will, det vet du."
"Tack."

Vi hade tagit en kort promenad och var framme vid ett tvåvåningshus hus i ett lite finare område av staden. Där möttes vi av Glenn som stod i dörröppningen och väntade på oss.
Han visade oss till gästrummet där ett kar med rykande hett vatten var fyllt åt oss och rena kläder väntade på en byrå.