Den utvalde

Del 3.

Grenar piskade mitt ansikte och vinden susade i öronen.

Jag sprang det fortaste jag kunde men hur jag än försökte skaka av mig besten så hörde jag hur de tunga andetagen närmade sig med stormsteg.
Den mjuka mossan fick mina fötter att sjunka ner och jag var inte lika snabb som om jag sprungit på fast mark.
Jag behövde en plats där jag kunde gömma mig!
Min blick irrade över trädtoppar och stockar, skogen var gles och förtvivlat insåg jag att allt jag kunde göra för stunden var att springa.
Jag visste inte vart jag var längre, allt såg likadant ut.
Mossa, ormbunkar och träd. Inga stenar, inga hålor eller andra gömställen.

Jag kände hur magin bubblade inom mig men jag försökte pressa bort den, jag var inte redo än.
Mina ben värkte och jag andades häftigt.
Jag visste att jag inte kunde kontrollera mina krafter än och jag var rädd att jag skulle döda allt levande i skogen om jag släppte loss dem.
Jag snubblade, tog mig upp på fötterna och hann springa några meter igen innan jag föll på nytt.
Mina energi var slut och besten kom närmare och närmare.

"Res dig upp!"
Den bekanta rösten ekade i mitt huvud. Den var mörk och raspig och orden blandades med ett morrande ljud.
"Jag kan inte."
"Res dig!"
"Hörde du inte vad jag sa! Jag kan inte!!" Skrek jag rakt ut i den täta skogen.
En hög suck ljöd i mitt huvud. "Jag trodde du var starkare än så!"
"Vem är du?" Utbrast jag högt även om jag visste att personen som talat till mig under flera dagar, inte fanns i närheten.
"Om du dör nu Ayana, så kommer du aldrig få veta det, inte sant?"

Jag släppte ut en dovt stön och reste mig upp på knäna och jag insåg att demonen stod precis bakom mig, redo att gå till attack.

"Försvara dig."
"Hur?"
"Magi såklart."
"Men..."
Ett mullrande, morrande ljud hördes dovt i mitt huvud "varför tvekar du? Du har fått krafterna av en anledning! Använd om!"
"Nej!"
"Hmmm... så spring då... lilla sparv."

Lilla sparv! Vem trodde han att han var?
Jag tog mig upp på fötter igen och rusade iväg genom några trånga snår så snabbt jag kunde och märkte snart att den stora klumpiga demonen hade svårt att följa efter mig i den täta vegetationen.

Efter tjugo minuters språngmarsch kunde jag äntligen sakta ner och pusta ut.
Jag var van att springa och röra mig fort, men nu började mina krafter sina på allvar.

Jag satte mig ner i ett snår av blåa bär och började glupskt att fylla munnen full.
Det skulle snart bli mörkt och jag behövde en plats att vila på. Men helst av allt skulle jag stannat kvar där jag satt, lutad mot en trädstam bland den mjuka mossan.
Jag slöt ögonen en stund och lät kroppen vila, bara en minut tänkte jag och gled snabbt in i en tung sömn.

"Vakna!"
"Va?" Jag såg mig yrvaket omkring innan jag insåg att det var rösten som väckt mig.
"Vart är du? Hur kan du veta att jag sov? Ser du mig?"
"Jag är långt ifrån dig." Konstaterade han.
"Så hur kan du se mig?"
"Magi."
Jag suckade "Såklart, så vad vill du mig? Varför har du sökt upp mig?"
"För att du behöver mig."
Jag himlade med ögonen och reste mig upp för att undersöka träden och hitta en lämplig sovplats.
"Jasså."
"Jag har fått i uppgift att undervisa dig, så det är bäst att du tar dig hit innan du dör och världen går under." Muttrade han ironiskt.
Jag tog ett fast tag runt en gren och hivade mig upp för att sedan klättra vidare tills jag satt på en lämplig höjd, dold av lövverket och skuggorna.
"Det räcker om du talar till mig inuti ditt huvud."
"Så det är telepati?"
"Något sådant, ja."
"Så vart ska jag?"
"Till Mar'tokks dal."
"Mar..vaddå?"
"Mitt hem."

Jag var tyst ett tag och tog upp en vattenflaska och en brödkant ur min väska.
"Vem är du?"
"Du kan kalla mig Sfir."
Hans namn var verkligen annorlunda, jag hade aldrig hört något liknande. Men det var något med rösten fick mig att känna mig lugn, men samtidigt bar jag på en gnagande oro.
"Okej, Sfir. Så berätta för mig varför jag ska lita på dig. Det kan lika gärna vara en fälla som du försöker locka in mig i."
"Du har inte så många andra val, eller hur?"
Jag visste att han hade rätt, men jag gillade inte att han hade övertaget.
"Så hur vet jag vart jag skall gå?"
"Jag leder dig till rätt stig."
"Så jag måste lita blint på dig?" Suckade jag.
"Se det som en del av vår träning."
"Jag har ett annat uppdrag."
"Din far."
"Vänta... hur visste du..?"
"Jag vet vem han är... och jag vet vem du är."
"Vet du vart han är?!"
Mitt hjärta började slå snabbare medans jag väntade på hans svar.
"Kom hit så ska jag leda dig till honom."

----
(Tredje och sista delen av boken!
Nu måste jag börja komma på ett slut 😅
Men räkna med många kapitel tills dess.
Och som alltid när jag skriver en ny del så ändras huvudpersonen. Nu kommer vi följa Ayana och hennes resa. Men var inte oroliga, William och Aaron kommer såklart vara med! )