68

15 2 2
                                    

Khaltor var borta. Trodde vi.

Ingen hade sett honom sedan den dagen i hans palats när jag besegrat honom.
Efteråt hade allt känts förgäves, ondskan fanns kvar och spåren av hans magi visade sig överallt.

Det mest irriterande var den kult som hade skapats. En man som kallade sig Lärjungen ledde en grupp män och kvinnor som försökte bemästra den mörka magin. De offrade människor till sin mästares minne och återupplivade dem till levande döda.

Mardrömmen tog aldrig slut.

Den framtid som vi alla trott vi skulle få, den kom aldrig. Vi hade varit så naiva.
Jag suckade inombords av tanken.
I vissa områden fanns det enorma grupper av odöda som vandrade omkring. Men de var utmärglade och svaga nu förtiden, det var inte dem som man fruktade mest. Nej, det fanns värre saker än så som vandrade runt i vår värld. Väckt ur avgrundens mörker.

Många hade teorier om vad som hänt, jag hade min egen. För jag hade sett med mina egna ögon hur Khaltor's kropp blev till en dimma, en rök, när jag kastade mitt spjut genom hans kropp. Och det var som att röken spred med sig hans magi, som den hemskaste pest, en farsot som plöjde genom länderna och drev upp demoner ur den djupaste underjorden.
Även levande varelser, djur och människor förhäxades till monstruösa demoner som vandrade omkring, vilsna utan en ledare, men ack så blodtörstiga.

Jag skakade bort tankarna på det som varit för en stund, för just nu behövde jag hålla fokus.
Istället hukade jag mig ner och synade marken framför mig.
Jag var på rätt väg. Dess stora klumpiga fötter hade snubblat genom buskarna och tagit sig igenom kärret.

Jag gick några steg och fick se bloddroppar på ett blad.
"Så, jag träffade honom ändå." Jag drog på mungiporna av vetskapen. Då skulle allt gå mycket lättare.
Jag följde spåret av blod genom den blöta sumpmarken. Det var omöjligt att smyga i den här vätan och jag suckade när jag märkte hur vatten och lera trängde in i mina stövlar.

Insekterna surrade irriterat runt mitt huvud och då och då smällde jag till en och annan mygga mot min nacke. Spåret ledde mig bort mot en grotta som låg på andra sidan om den stora pölen som jag höll på att ta mig igenom. Grottan hade troligtvis bara en utgång och besten hade förmodligen flytt in där för att slicka sina sår.
Väl framme på andra sidan tog jag mig tiden att tömma stövlarna och göra upp en liten eld för att torka mina handskar och preparera dekokten som jag skulle använda.
Mina svärd var skarpa, men det var inte problemet. Jag behövde använda brygder som den här för att skydda mig själv efter att mitt svärd gjort sitt jobb. Annars skulle magin vandra vidare till nästa värd, mig.

Jag stirrade ner i grytan som puttrade på elden. Den var snart färdig. Lukten var frän, färgen oaptitlig men jag tvekade inte att smörja in mitt ansikte, min rustning och mina båda svärd med den stinkande geggan. Det hade tagit mig flera år av hårt arbete för att lära mig av mina misstag. Men nu hade jag samlat på mig tillräckligt mycket kunskap att jag kunde få ner även de vildsintaste demonerna tillbaka dit de hörde hemma. För även om jag slaktade deras kroppar så antog jag att de mörka väsen som bodde inom dem var så gott som odödliga. Min uppgift var att få ner dom, tillbaka till underjorden där de hörde hemma.

Jag sparkade till glöden och släckte elden med foten innan jag gick mot öppningen till grottan. Just den här varelsen var en av de största som vandrade omkring i landet och jag behövde förbereda mig väl.
Jag förde ihop fingertopparna och gjorde rörelserna till en beskyddande barriär, formeln som Ogosho lärt mig för så många år sedan. För även om magin inte fanns naturligt inom mig längre, så kunde jag ändå skapa vissa saker genom trollformler.

När jag klev in i grottan kände jag direkt den oerhörda stanken från demonens hiskeliga kropp och jag drog upp kragen över munnen och näsan.
Det tog ett tag innan ögonen vant sig vid mörkret och jag rörde mig sakta framåt. Men det dröjde inte länge innan jag hörde ljudet av ansträngda djupa andetag.
Giftet från min pil hade börjat verka.

Jag chansade och lät en liten orb av ljus formas i taket ovanför mig. Det svaga ljuset lyste upp grottans ojämna stenväggar och golvet framför mig. Jag följde spåret av av svart blod som spred ut sig framför mig. Andetagen blev högre och mina steg blev långsammare.
Mina fötter frös i sina rörelser, för inte långt ifrån mig låg den nu. Den smutsiga bruna pälsen och formen på dess kropp påminde till större delen om en stor björn. Men klorna var enorma på dess tassar, de tusentals vassa tänderna i det enorma gapet dröp av giftigt slem. Ögonen var illröda och var och ett av dem var stora som mitt eget huvud.

Jag tog ett djupt andetag, jag ville inte väcka den i dess drogade slummer. Den långa svansen piskade irriterat mot grottans golv när jag smidigt tog mig runt bakom den. Ett hugg i nacken är allt jag behöver, tänkte jag, och höjde mitt svärd för att pressa ner det med all min kraft.
Då känner jag hur min kropp träffas av något vasst, det svider till i mitt högra lår, i min överarm, på min kind.
Fast besluten att ta död på odjuret så låter jag mitt svärd falla ner. Det skimrar till i skenet från min orb och jag tar i av all min kraft för att avsluta det jag påbörjat för mer än fem dagar sen. Bestens andetag tystnar. Kroppen ligger still under mig, men jag kan inte slappna av. Det finns något annat i grottan och jag känner dess blickar lura i mörkret.
Jag drar ut mitt svärd ur den livlösa kroppen och pressar ner det igen genom dess hårda skallben.
"Arinna Adj'hara"
Orden fick kroppen att sjunka ihop och snart fanns där bara en hög av skinn och ben kvar. Jag tog ett stapplande steg bakåt. Plötsligt kändes min kropp svag och yr.
Gift.

Jag grymtade irriterat för mig själv, något i grottan hade förgiftat mig och nu låg det förmodligen och väntade på att jag skulle falla ihop så det kunde påbörja sin festmåltid.
Grottans väggar snurrade när jag sakta tog mig ut i dagsljuset. Jag behövde ett motgift. Men vad hade attackerat mig?
Jag synade marken omkring mig, men där fanns inga tecken på andra monster som hade tagit sig in eller ut ur grottan. Jag gned min panna och hällde mitt sista vatten över huvudet för att kvickna till.
Det enda jag kunde göra nu var att ta mig tillbaka till byn, få min belöning och hade jag tur så fanns det någon helare där, eller någon som kände till vad som bodde i grottan.

Jag visste att jag hade ont om tid, giftet spred sig redan ut i hela min kropp. Men det fanns inte en chans att jag kunde stoppa det.
Jag stapplade framåt och letade efter min häst som jag lämnat en bit bort. Den svarta märren stod och betade inte långt därifrån och jag kände lättnaden spridas igenom min trötta kropp.

Vägen fram var snårig och full av rötter så jag snavade och föll på vart tredje steg jag tog.
Min häst såg förvånat upp på mig när jag kom snubblandes fram emot den men stod tålmodigt still medan jag försökte ta mig upp i sadeln.
På tredje försöket lyckades jag sätta mig tillrätta och dunkade hälarna i sidan på djuret.
Sakta lunkade vi framåt.

Men min kropp tycktes mer och mer påverkad av giftet och jag visste att jag inte skulle hinna till byn i tid. Istället lutade jag mig fram och rotade i sadelväskorna, jag fumlade runt bland innehållet i desperat behov av något som kunde hjälpa mig. Mina fingrar nuddar vid den lilla sammetspåsen och med all min kraft lyckas jag dra upp påsen och knyta upp snöret. Inuti finns små flaskor med olika helande drycker, motgift och koncentrat. Ovetande om något av innehållen skulle hjälpa mig, så började jag ändå hälla i mig vätskan ur tre av flaskorna. När jag bet av korken och hällde i mig den gröna vätskan ur den sista flaskan så kunde jag knappt hålla mig uppe i sadeln. Den lilla droppformade behållaren gled sakta ur mitt grepp och landade någonstans under mig i den frodiga mossan. Min puls slog sakta nu och allt jag kunde göra var att hoppas på att något utav ämnena som jag druckit skulle hjälpa mig.

Hästens lunga steg vaggade mig till sömns där jag låg på dess rygg. Marken under mig var suddig men jag registrerade att solen börjat skina ner mellan trädtopparna och lyste upp små partier av mossklädda stenar och omkullfallna stockar.
Solen måste stå högt på himlen, tänkte jag samtidigt som jag glider ur sadeln och faller ner i den mjuka skogs myllan. Min kropp lyder mig inte längre och allt jag kan göra är att glida in i ett välkomnande mörker.

Den utvaldeWhere stories live. Discover now