Den utvalde

22.

Skogen var mörk runtomkring dem, det var bara lägerelden som sken upp deras ansikten och Ren studerade Leon där de satt mitt emot varandra och samtalade lågt.

"Vi trodde att du var död för länge sen, vi såg dig förvandlas."
Leon nickade och drog upp amuletten som hängt innanför skjortan. " Jag lever tack vare den här."
Ren kände igen amuletten, det var han som hängt den på Leon innan de gett sig av och en känsla av lättnad och glädje spreds inom honom.
"Så varför kom du tillbaka? Om ni ändå trodde att allt var förlorat?"
Ren suckade tungt och ett svagt leende spred sig på hans läppar, Leon studerade hans ansikte och i kör uttalade dom hennes namn.
"Evelyn."
Ren tog tid på sig och vägde orden väl innan han började förklara.
"Hon behövde få veta vad som hänt dig, så jag red iväg för att ta reda på hur det faktiskt låg till."
"Så hon mår bra?"
"Hon är okej."

Leon satt tyst och väntade på att Ren skulle fortsätta och han kände sig förvånansvärt ödmjuk inför den mannen. Ren älskade Evelyn och innerst inne visste han att Ren säkert önskat att han varit död så hon kunde gå vidare.
Det slog honom att Evelyn säkert hade blivit lycklig med Ren, en gång i tiden hade dom varit det. Men istället satt dom nu här och så mycket hade förändrats.

Med huvudet mot Rens lår låg Will och sov. Leon var tacksam mot alla som hjälpt honom men mest gentemot Ren som genast behandlade honom som en kär gammal vän.
"Hon har förlorat så mycket på så kort tid och hon verkar inte trivas så bra i byn." Ren ryckte på axlarna. "Ju fortare du kommer dit, desto bättre."
Leon skakade på huvudet. "Jag är inte samma man som jag var då."
"Nej. För då var du ingen man, du var en bortskämd skit." Skrattade Ren och sneglade på honom. "Du har vuxit till dig." Han såg sig om på männen runt omkring dem. "De kallar dig kung för att du förtjänar den titeln och inte för att du gifte dig med en prinsessa en gång i tiden."

Leon kliade sig i bakhuvudet och såg runt på männen som satt runt omkring dem, alla såg trötta och slitna ut, men de hade stirrat döden i ögonen och undkommit, så en känsla av lättnad och glädje skymtade i deras ansikten. Någon satt och slipade sina vapen, andra satt och åt och samtalade med varandra och borta i vagnen låg Jane och John och sov tillsammans med de skadade.
De var en brokig skara, men han var otroligt tacksam för deras lojalitet.

"Tack. Men en kung måste ha ett rike, och jag har ingenting."
"Ingenting?" Glenn som suttit bredvid och lyssnat la sig plötsligt i diskussionen. "Du har lojala män som följer dig vart som helst och så har du trogna vänner och en fru som väntar på dig, det låter som mer än ingenting."
Leon dunkade till Glenn över ryggen och log varmt mot honom. "Du har rätt."

Kevin, som suttit på vakt, kom strosande bort till dem och böjde sig ner för att rufsa till Wills hår, samtidigt som han mumlade lågt, "Vi är bevakade." Innan han gick bort till kitteln med köttgryta som puttrade över elden.
Dom hade alla hört honom men satt kvar för att inte väcka uppmärksamhet.
Truppen hade ridit hela natten utan stopp för att komma så långt som möjligt, så många i lägret hade gått och lagt sig och flera sov vid det här laget.
"Will, gå och lägg dig hos Jane."
"Men Ren!" Gnällde pojken "Jag är inget barn som måste sova bland kvinnorna..."
"Jo, det är du, gör som jag säger." Ren lät barsk och Will såg förvånat på honom innan han lunkade iväg mot vagnen med släpande steg.
"Jag går åt öster och du tar svängen åt motsatt håll." Mumlade Leon. "Det måste se ut som om vi gör oss redo för att sova. Okej?"
Ren nickade och stretchade sin stela axel medan han såg sig omkring.
"Jag samlar ihop lite mer ved innan jag lägger mig. Glenn, tar du vakten?"
"Visst, jag ska bara ta en kopp kaffe."
"Hästarna är klara för natten Sir."
"Bra, men du Kevin... kalla mig inte Sir." Flinade Ren.
"Visst." Kevin såg tveksam ut där han stod och kliade sig i huvudet. "Så vad ska jag kalla dig?"
"Ren duger."
"Det känns lite respektlöst mot en man i er ställning."
"I min ställning?" Ren såg tvivlande på Leon som skrattade högt och Kevin såg oförstående på dom båda. Tillslut ryckte han på axlarna och lämnade dom två männen.
"Vad menade han?"
"I deras ögon är du högst i rank efter mig, ger du en order så är det ingen här som tvekar att lyda den, det är jag säker på."
"På riktigt?" Ren såg sig oförstående omkring. "Glenn hade varit ett bättre val..."
"Kanske, men jag håller med dem." Leon klappade till Ren broderligt i ryggen när han gick förbi honom.
Det var dags att se vilka som gömt sig i skogen och spionerade på dem.