Den utvalde

28.

Vi hade bara halva vägen kvar nu, allt kändes mycket lättare än för en vecka sedan.

Jag var fortfarande lite skärrad över korpen men gjorde mitt bästa för att släppa det och leva i nuet, som Ren pratat om.
Jag och Leon satt på kuddar i vårt tält och vi hade kartor och böcker framför oss. Men jag ägnande ingen tid till kartorna för Leon hade redan full kontroll, det här var vägen till hans hem och han hade ridit på de här vägarna tiotals gånger tidigare.
"Evelyn."

Jag såg upp från min bok och tog en tugga från mitt äpple.
"Vill du ta vägen förbi er gamla by?"
Jag tuggade färdigt. "Du menar byn där jag växte upp?"
"Ja, det är en liten omväg, men det kan vara enda chansen för er på ett tag."
Jag ryckte på axlarna "För min del spelar det inte så stor roll, jag har inget kvar där. Men Rens mamma och syster kanske vill med oss, du får fråga honom."
Han nickade och sjönk in i djupa tankar.
"Eve.."

Jag märkte att det var något som tyngde honom, så jag hasade mig närmre för att tillslut slå mig ner i hans knä och lutade huvudet mot hans axel. Där satt jag och fingrade på hans skjorta och väntade på att han skulle börja prata.
"Din far hette Eric."
"Mmm."
"Eric Bernard Ravenworth. Låter som ett kungligt namn, tycker du inte?"
Jag såg frågande på honom.
"Synd bara att din danslärare också hette Eric. Jag hatade verkligen honom." Han skrattade för sig själv.
"Vad pratar du om?"
"Om vi nån gång får en son."

Jag höll på att sätta äppelbiten i halsen. Satt han och tänkte på barn? Den tanken hade inte ens slagit mig. Visst det kunde ju hända när som helst. Men våra liv var fyllda av kaos just nu, jag ville inte ha en liten bebis att ta hand om dessutom.

"Nån gång Leon, men då vill jag leva tryggt i ett hem. Inte ute på vägarna såhär."
Han höjde ögonbrynen "Men vi är framme vid Port Oak om en vecka, sen tar det knappt fyra dagar innan vi är hemma."
Jag vände mig om i hans famn med mina ben runt hans midja. "Leon, jag vill att allt ska vara över först."
"Men Eve, vi behöver en arvinge, tänk om något händer mig."

Så det var det han tänkte på, han behövde någon att efterlämna tronen till. Jag suckade djupt och höjde ett ögonbryn när jag trotsigt såg in i hans ögon.
"Vi kanske bara får döttrar."
Han skrattade till och kysste min kind.
"Ett gäng med små Evelyns, då skulle jag ha fullt upp och aldrig ha tid med nåt krig."
Jag himlade med ögonen och skrattade till.
"Dessutom har du alltid varit bättre än mig på att styra landet, så jag förväntar mig inget mindre av våra döttrar." Fortsatte han.
"Men skulle något hända dig, oss, då skulle Daniel ta vår plats." Envisades jag.
"Jo, jag vet. Det är en trygghet, men han är äldre än oss och slåss alltid vid min sida."
"Sluta nu, du tänker för mycket." Skrattade jag och kysste honom. "Allt har sin tid."
Han suckade och drog mig närmare.
"Jasså?" Han log och smekte undan en hårlock från mitt ansikte.

Någon harklade sig utanför tältet.
"Leon, Evelyn, kan jag komma in?" Det var Daniels röst.
Jag reste mig och satte mig på min kudde igen, men vi hann inte svara innan han klev in genom tältöppningen. Han såg bekymrad ut.
"Har det hänt nåt?"
Daniel slog sig ner framför oss.
"Fem har fått feber."
"Feber?"
"Och svår hosta."
"Någon form av influensa kanske."
Daniel såg allvarsamt på oss. "Förmodligen, men Janes mediciner verkar inte lindra dem, jag har skickat ut några att leta efter fler örter i skogen, men vi kommer inte kunna resa förrän de är friska."
"Kan dom inte ligga i vagnen?"
"Dom är för svaga för en resa."
Leon nickade och reste sig. "Jag går och pratar med dom, ser om det finns något vi kan göra."
Leon lämnade tältet.
Daniel såg på mig och hans oroliga min mjuknade.
"Ni verkar ha rett ut allt."
"Ja, vi har det bra nu."
"Skönt, för när ni inte mår bra, då påverkar det oss alla."

Jag hade inte tänkt på det. Även om min far alltid tjatat om att ett välmående land styrd bara av en lycklig regent. Såklart var det likadant i en mindre grupp som oss.
"Förlåt, jag har varit en dålig ledare."
"Jag trodde inte att du ville leda längre?"
Jag ryckte på axlarna.
"Alla har väl svackor? Och jag kände mig utanför men nu har jag hittat tillbaka till mig själv igen."
"Bra."
"Jag borde gå ut och hjälpa till."
Vi båda gick ut och jag gick runt i lägret, Jane hade samlat de sjuka i en del av lägret under ett vindskydd. Hon skyddade sig själv genom att bära en sjal över munnen och näsan.
Direkt hörde jag den gälla hostan från dem.
Dagen gick åt till att koka feber dämpande te, göra lindrande salvor och badda heta pannor.
När dagen var slut hade tre till insjuknat och ingen verkade bli bättre.

I skymningsljuset satt jag på en stock i utkanten av lägret, med morfars bok om ljus magi i famnen.
Ulrik hade gett tillbaka den och sagt att den var allt för kraftfull och att han inte var rätt person att ta ansvar för den.
Så nu var den min.
Jag bläddrade och skummade igenom samma sidor om och om igen.
"Vad letar du efter?"
Jag såg upp på Ren.
"Ett botemedel, ett recept mot svart magi eller något som kan vara användbart."
"Även om du hittar något så kan ingen av oss något om magi, vi kan göra fel eller göra allt värre."
"Tror du inte att jag tänkt på det redan." Suckade jag. "Men det finns inget annat jag kan göra just nu, så det känns bättre att sitta här och läsa än att bara stirra in i elden."
Ren log "Du borde gå och vila, du har slitit hårt hela dagen, alla uppskattar det, men vi vill inte att du också blir sjuk."
"Sluta oroa dig."
"Aldrig."

Jag reste mig upp med boken under armen och han kysste lätt min panna innan jag lämnade platsen och gick mot tältet.
Han hade rätt, jag var trött.
När jag gick genom lägret började jag tänka på Byron, hur hade det gått för honom? Skulle han vänta på dem nu när de drog ut på tiden? Hade han överlevt resan? Det fanns många desperata människor längs vägarna, få vågade ge sig på en så stor karavan som vår, framförallt inte när de flesta var beväpnade. Men red man ensam så var man ett säkert byte.
Jag fick en obehaglig känsla att Leon skickat honom till en säker död.
Inne i tältet tog jag av mig kläderna och kröp ner bland kuddar och filtar. Det tog inte länge innan jag drömde mig bort.

Jag gick smygande genom skogen. Det var min skog. Jag kände igen vart enda träd och varje stig. Det var här Daniel lärt mig jaga och spåra.
Jag följde stigen och kom fram till grottan där jag och Ren ofta övernattat som små.
Jag gick mot öppningen.
En hand sträcktes fram mot mig, jag visste vems det var. Daniel var med mig.
Vi gick in i grottan och omslöts av mörkret.

Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp. Hela min kropp var kallsvettig.
Bredvid mig vaknade Leon som satte sig upp och smekte min rygg.
"Är du okej? Det var bara en dröm."
Jag nickade till svar och snart låg vi nerbäddade bland filtarna och omslutna av varandras armar.
Men var det bara en dröm? Jag tänkte tillbaka på drömmen jag hade haft i byn, då far visat mig vägen till öarna. Var det här en liknande dröm?

"Leon. Har du pratat med Ren om hans mamma och syster än?"
"Nej, inte än."
"När alla blivit friska så vill jag att vi tar vägen förbi byn ändå. Jag har en känsla att det är något vi behöver göra där."
Leon såg förbryllat på mig men frågade inget mer.
"I morgon skickar jag bud till Kevin att vi är kvar här ett tag. Det är bättre att dom stannar i hamnen så inte dom också blir smittade."
"Okej."

Jag blundade hårt och försökte somna om, i hopp om att drömmen skulle komma tillbaka. Så jag fick se vad som fanns där inne, det kändes som om det var något viktigt.
Men drömmen kom inte tillbaka och nästa morgon vaknade vi till den förfärliga nyheten att två män dött under natten utav febern.