Den utvalde

98

"Tror du att hon klarar sig?" Frågar jag honom försiktigt och slår armarna om hans hals.

Den tusenåriga draken pustar där han flyger och jag märker hur han dröjer med sitt svar. "Oavsett vad som sker, så får hon det slut hon önskar. Hon fick träffa dig en sista gång och hon får hjälpa dig att nå ditt mål."

"Jag hade hellre haft henne vid min sida." Suckade jag och slöt ögonen, "är det själviskt av mig?"

"Kan hända," svarade han, "men alla är tillåtna att tänka själviska tankar, så länge vi inte går över till handlingar som skadar andra."

Jag nickade lite och njöt av känslan av hans hårda, men varma fjäll mot min kind. Det var i stunder som denna som jag önskade att mitt liv var annorlunda, att jag inte haft så mycket ansvar på mina axlar.

"Vad händer när allt det här är över?" Sfir var tyst och jag undrade om han inte hört mig, men så kände jag en ovan känsla sprida sig inuti mig och jag visste genast vad det var. Han var osäker. "Vi kommer vinna Sfir, och när kriget är över och han är besegrad då kan vi göra vad vi vill."

Men draken var tyst. Jag förstod hans oro, han hade kämpat mot samma fiende så länge, och att plötsligt befinna sig i en situation som den här måste vara överväldigande.

Jag kände hur hans sinne drog sig undan från mig och begravde sig i sina egna djupa tankar. Kanske ville han ge mig extra tid, för han verkade flyga en omväg, eller så var det han själv som behövde samla sig.

Medans vinden tovade mitt hår och bet mitt skin, lät jag hans djupa andetag lugna mig och jag gled sakta ut och in mellan dröm och verklighet. I drömmen vandrar jag runt i ett myller av rötter och vildvuxna grenar. Jag hör röster som kallar på mig ifrån olika håll, min mammas röst sticker ut, men jag hör även min farfar och min far. Mina fötter rör sig snabbare samtidigt som jag dras åt olika riktningar. En vit tung dimma tätnar runt mig och jag ser ingenting.

Jag hör min fars röst och bestämmer mig för att springa åt hans håll, men stannar tvärt. Han klarar sig, tänker jag. Men min farfar är gammal och svag påminner jag mig och vänder helt om. Men när jag sprungit en bit hör jag min mammas bedjande röst och jag känner tvivlet bubbla upp inom mig.

Tårar rullar ner för mina kinder, vem ska jag välja? Vem behöver mig mest?

Jag är just påväg att ge upp när jag hör steg närma sig och när jag ser upp så blickar jag rakt in i Sfirs varma ögon. Han ler mot mig och sträcker ut sin hand. "Det är bara en dröm, det är dags att vakna."

Jag nickar kort och ler när jag sträcker mig mot hans hand. Han är så vacker där han står, stark och beskyddande. Det var tack vare honom som jag var här, frisk och stark.

När hans starka arm hjälper mig upp sköljer en enorm våg av kärlek över mig och jag kan inte stoppa mig själv?", jag tar ett snabbt kliv fram och låter mina läppar nudda hans. Det är en lätt puss som snart är över, men jag hinner se den förvånade blicken i hans ögon och vågen av känslor som slår emot mig. Känslor som jag har svårt att tolka.

Med ett ryck vaknar jag av att han dyker mot marken. "Sfir!?"

"Jag har lokaliserat kentaurer, dom behöver vår hjälp."

Jag kisar med ögonen och ser mig omkring, men mina ögon är inte lika skarpa som drakens. Med hjälp av den magi som han lärt mig så försöker jag se genom hans ögon, men förvånat inser jag att han pressar undan mig.

Den stora drakkroppen cirkulerar runt trädtopparna tills vi får syn på striden nedanför oss. Snabbt höjer jag mina handflator och låter magin pulsera från dem och genast faller flera av de ruttnande kropparna mot marken.

"Det fungerade!" utbrast jag lyckligt, nöjd över min egen förmåga. Men Sfir svarade inte.

Nedanför oss ser jag hur kentaurerna formerar sig för att ta hand om de sista fienderna. Det är en kort strid och snart höjer de sina vapen mot skyarna och hälsar oss glatt.

I mitt sinne märker jag hur Sfir talar med dess ledare genom samma telepati som vi använde men jag kan inte höra exakt vad de säger. De talar ett annat språk, och det slår mig att jag fortfarande har mycket att lära av den här magiska världen och dess invånare.

"De kommer föra vårt budskap vidare till de andra," mumlade Sfir, "jag bad dem att samla ihop alla de möter och ansluta sig till din far."

"Bra," viskade jag men kände mig kluven mellan glädje och den förvirring som spred sig inuti. Varför var han så annorlunda? "Kan vi stanna och vila en stund innan du flyger tillbaka?" Frågar jag försiktigt men han skakar på huvudet.

"Du får vila i lägret, vem vet vad som döljer sig i skogarna."

Resten av flygturen sker i tystnad och jag känner hur Sfir sluter sig inom sig och tillslut kan jag varken höra eller känna vad han tänker.

Så fort vi landar tar han sin mänskliga form och försvinner snabbt in i tältet som vi delar och lämnar mig med en mulnande känsla av ensamhet på den myllrande slätten full av varelser som förbereder sig för krig.