Den utvalde

39

"Dom är här!"

Aarons röst ekade genom det lilla huset och vi stålsatte oss för det som var påväg.
Det började som smatter på taket och mot väggar som sedan eskalerade till högre smällar och dunsar. Mitt i allt buller hördes även fåglarnas fasansfulla skrik, det skar genom luften som knivar mot stål.
"Dom flyger rakt in i huset och går upp i rök... Varför?!"

Jag kikade ut mellan springorna igen. Det tjocka molnet av fåglar cirkulerade runt huset som en tornado. Då och då lösgjorde sig en grupp och flög samtidigt mot huset i attack.
"Dom försöker förstöra taket så dom kan ta sig in..." mumlade jag.
"Taket?"
Jag nickade och sneglade upp mot det robusta träbjälkarna.

"Dom behöver bara ett litet hål för att ta sig igenom."
Aaron kom fram och satte sig bredvid mig och viskade allvarligt "även om vi lyckas få ner alla dom här, så är det säkert fler påväg, eller ännu värre. Kommer det likadana soldater som sist..." Han såg menande på mig och sedan bort på de andra två.
Jag visste att han hade rätt, dom hade inte en chans, vi hade överlevt med nöd och näppe förra gången, vi behövde en flyktplan.
"Jag vet, ge mig lite tid så ska jag komma på en plan." Jag försökte låta självsäker men inombords kändes det ganska mörkt.

Aaron gav mig en uppmuntrande klapp på axeln innan han gick tillbaka till sin plats.
"Finns det några plank kvar?"
Jim nickade bort mot ett hörn i köket.
"Var beredd att laga eventuella hål i taket."
Han nickade till svar igen och jag insåg att det här var två tystlåtna män som var ovana vid sällskap utifrån, men de var lugna och stabila och de visade ingen som helst rädsla.
"Har ni stött på några döda i krokarna?"
"Du menar de som är uppe och går förmodar jag. Jo, vi har haft några här men de var lätta att få ner när vi tillslut förstod hur vi fick slut på eländet." Suckade Jim.
"Och de andra?" Undrade Aaron.
Jim och Gustav såg oförstående på oss.
"Förhäxade levande män, starka soldater" förklarade jag.
"Nä, det har vi aldrig sett här, alla vi stött på har varit ruttna, uppstigna ur jorden."

Utomhus steg skriken och attackerna kom med jämnare mellanrum och jag visste att taket inte skulle stå emot länge till.
Jag såg mig omkring och letade hopplöst efter en utväg.
"Har ni en källare?"
Gustav skakade på huvudet "inte i huset, men det finns en jordkällare en bit bort mot skogen."
Jag suckade tungt och fortsatte att se mig omkring. Hur ska vi lyckas ta oss ut? Det var ingen idé att attackera molnet av fåglar med de få pilar vi hade, det skulle inte göra någon skillnad, speglar fungerade inte heller.

Nu lät det som en storm utanför, fåglarnas gemensamma vingslag gjorde att luften ven genom träspringor och takpannor.
Om jag och Aaron tog oss ut först och skyddade de andra med våra bågar, så kanske vi kunde klara det.
Gustav rusar plötsligt bort till hörnet i köket och drar åt sig en planka. Snart hörs hammarens rytmiska dunk mot taket. Inte långt efter är det Aaron som springer upp för att laga taket. Jim reser sig för att hjälpa till, hela huset skakar och det känns som om allt är påväg att rasa samman.

Jag tänkte på synen som mött mig och Sarah för nästan tre år sen. Hela Port Oak som slets sönder av en liknande fågelflock och det rös i hela mig. Vad kunde vi göra mot alla dem?
Aaron lämnade de andra två som fortsatte att laga taket och kom fram till mig, jag fick känslan av att han förstått min känsla av hopplöshet.
"Du har räddat mitt liv två gånger med hjälp av din magi."
"Tredje gången gillt menar du?" flinade jag.
"Varför inte?"
"Då reagerade jag av panik, rädsla och ilska. Det är annorlunda nu."
"Inte när du återupplivade mig." Mumlade han lågt "Jag kände det du kände och-.." Han gjorde en paus och såg rakt in i mina ögon. ".. känner du det?"
Jag sa inget utan väntade på att han skulle fortsätta.
"När din magi strömmade in i mig så tror jag att en del av dig-.."
"Finns inne i dig nu." Avbröt jag.
"Så du har också känt det?
"Ja" mumlade jag "det är som om jag vet vad du känner, och det är samma för dig? Är det därför du kom hit och pratar med mig? För att du vet hur jag känner just nu?"

Min blick genomborrade honom. Kunde det verkligen vara så, fick vi en koppling till varandra genom magin? Och va menade han med återupplivade? Dog han i sjön?
"Jag tror det." Aaron såg fundersam ut.

"Taket håller inte!"
Vi båda reste oss hastigt och rusade ut i köket där Gustav och Jim kämpade med att hålla ihop rummet.
Det var då vi insåg varför fåglarna självmant flög rakt in i husväggarna. Röken som bildades av deras kroppar drogs mot varandra som magneter bildades till en tjock dimma. En dimma som kunde ta sig in igenom hål och springor.
Jag höll upp en skyddande arm och föste de andra tre bakom mig när jag såg hur den svarta tjocka röken tog sig in i huset. Den flöt ut över golvet och samlade ihop sig som en mörk gestalt.
Ingenting hände.
Utanför fortsatte kaoset och huset knakade allt högre.
Jag höjde hotfullt mitt svärd, men figuren stod stilla.
"Är det han?" Viskade Aaron som tog ett steg närmre mig.
"Nej, det här är bara hans tjänare. Slavar."

"Ljus övervinner mörker."
Rösten kändes som en smekning, en uppmuntran och ett ovanligt lugn spred sig genom min kropp. Jag satte tillbaka svärdet på ryggen och istället höll jag upp handen.
"Hur gör jag?"
"Föreställ dig vad du vill uppnå."
Det var ju lagom otydligt tänkte jag, men försökte koncentrera mig så hårt jag kunde.
"Var beredda på att fly" sa jag sammanbitet till de andra.
Aaron la sin hand bekräftande på min axel, men inte nog med det, hans beröring fick magin att strömma genom mig och plötsligt sköts en boll av ljus ut från min hand och träffade den mörka figuren framför oss.
Med ett skrik gick den isär, men bara för att samla ihop sig och återta sin form.

"Ut genom fönstret!" Ropade jag "jag skyddar er!"
Gustav tog tag i ett redskap och bände loss brädorna från det bakersta fönstret och slog sönder det som var i vägen.
Sen tog vi oss ut.
Så fort vi klivit ur huset stannade fåglarna upp ur sitt tromb liknande inferno och stod helt stilla i luften. Tiden stod stilla och sekunderna kändes som timmar innan de, som på en signal, började attackera oss. Som kanonkulor flög de mot oss en efter en.
Vi svingade våra svärd, sköt pilar och jag lät ljusklot flyga genom luften mot det mörka hotet.
Samtidigt sprang vi baklänges, vi cirkulerade runt varandra och vi försökte skydda varandras ryggar det bästa vi kunde.

Vågorna av fåglar blev större och rökmolnen som bildades av de sönderslagna fåglarna samlade sig. Snart stod flera rökfigurer framför oss och sakta svepte dom sig närmre.
"Aaron, din bröstplåt!"
Han förstod vad jag menade och drog snabbt av sig bröstskyddet, hastigt försökte han polera upp den med sin ärm innan han kom fram med den till mig.
"Spring! Jag håller dom borta!"

Jag ropade åt de andra att springa mot skogen innan jag lät ett starkt ljus skina från min hand och träffa Aarons buckliga bröstplåt. Ljuset blev starkare och spred sig som ljuset från tusen stjärnor. När ljuset träffade fåglarna gick de upp i rök, men en obehaglig dimma formades istället på marken runt huset. Tillslut fanns det inga fåglar kvar, bara dimma.
Jag fortsatte men märkte hur mina krafter började sina, men jag kunde inte ge upp nu.
Då känner jag hur någon tar tag i min arm och drar mig bakåt, jag gör motstånd, rycker åt mig min arm och vänder mig om bara för att möta Jims blick.
"Gå."
"Va? Nej, jag klarar det här, vad gör du? Gå med de andra" envisades jag.
"Gå!"

Han tog tag i mina axlar och puttade mig bryskt i riktningen som Aaron och Gustav sprungit.
Sen tog han sitt svärd, höll upp sin sköld och gjorde sig redo att försvara sitt hus och skydda sin son.
Jag tvekade, men jag såg hans beslutsamhet, det fanns inget jag kunde göra. Skulle jag envisas och stanna vid hans sida?
"Gå!"

Hans befallning var som en knuff i ryggen och tillslut började jag småspringa.
En bit in i skogen vände jag mig om.
Jag såg hur Jim slogs tappert, men tillslut kom dimman för nära och jag såg den omsluta hans kropp.
I tystnad föll han till marken.
Jag kände ett hugg av sorg i hjärtat, jag borde ha skyddat honom!
Jag fortsatte springa, utan mål och utan att veta vart de andra tagit vägen. Tårarna rann och en stark känsla av att jag hade misslyckats tog över hela mitt sinne.

"William!"
Långt borta hörde jag Aaron, han och Gustav kom uppspringande bredvid mig. Aaron visste direkt vad som skett, han frågade inget, sa inget utan lät blicken falla mot marken och böjde vördnadsfullt huvudet i respekt mot Jim.
Jag mötte Gustavs blick, han höll den stadigt men vi sa ingenting. Tillslut nickade han kort, som en bekräftelse på att han förstod.
Dom båda accepterade vad som skett, Jim hade offrat sig för oss.
Men jag kunde inte acceptera det, jag var bättre än så! Jag skulle aldrig glömma och jag skulle aldrig låta det ske igen... Aldrig!