Den utvalde

62.

Träden var kala och de tomma spöklika grenarna sträckte sig klagande uppåt mot den gråsvarta himlen.
Marken var full av ruttnande löv och överallt krälade enorma maskar och skalbaggar. Stanken av ruttet kött och förmultnande växter var övermäktig.

Hästarna dansade nervöst i ledet och deras ryttare försökte förgäves lugna dem men innerst inne kände de likadant.
Vi gick långsamt framåt.
Vi hade nått vårt mål, men väl här så insåg vi att det var värre än vi trott.
Vägen hit hade varit tom, allt var övergivet och kusligt.

Men här, här frodades allt, men inget var levande.
Stigen slingrade sig genom landet som soldaterna började kalla för mörkrets dal. För när vi klivit ut ur Ravenworths skogar och in i Khaltor's land så hade vi sett hur mörkret i dalen spred ut sig som ett virus som dödade allt. Ett fruktat mörker som ledde fram till hans palats, Khartokk, som låg högt uppe i ett berg borta vid horisonten.

"Tänk att det här var Durrmon en gång" suckade Dan "det är helt förändrat nu."
Jag såg mig omkring och suckade trött "Tror du att det kan bli normalt igen?"
Tunga hovslag kom närmre och snart kände jag en tung hand på min axel.
"Ja, det kan det"

Jag såg upp på Jakkah och nickade, hans närvaro gjorde mig alltid lugn och jag hade ingen anledning att tvivla på hans ord. Men den store kentauren hade ett bekymrat ansiktsuttryck.
"Men först måste vi slåss."

Jag visste att vi behövde hitta en plats där vi kunde slå läger, men jag anade att ingen ville sitta ner på den ruttnande marken.
"Jix, har du nåt förslag?"
Jag såg på älvan som slagit sig ner i min handflata.
"Du och Liria borde klara av att rena marken på en utsatt plats."
Jag nickade instämmande, jag hade redan tänkt den tanken men det skulle kräva enormt mycket energi att ge plats åt alla. Och jag ville vara utvilad inför striden som låg framför oss.
"Inget annat förslag?" Jag såg mig frågande omkring, men ingen hade något att säga. "Ok, Dan, hitta en bra plats, jag går och letar upp prinsessan."
Han nickade till svar och gick iväg till Kevin och tillsammans gav de sig av för att se ut en bra plats.

Jag hade hittat Liria, hon satt kvar i sadeln och hela hon skälvde av synen hon hade framför sig. Jag hade på något vis anat vad vi skulle mötas av, jag var van att se de döda kropparna vandra omkring för jag hade sett det här ända sen jag var en pojke. Men det här var nytt för henne.

"Är du okej?"
Hon vände sig hastigt och såg på mig med uppspärrade ögon.
"Va? Sa du nåt?"
Jag gick närmre och sträckte ut armarna mot henne för att hjälpa henne ner. Hon såg ner på den mörka jorden under henne och tvekade. Men tillslut lät hon sin kropp glida ner och jag tog emot henne i mina armar.
"Jag frågade om du är okej..."
Hon stirrade tomt framför sig och jag omslöt hennes späda lilla kropp och kramade henne hårt.
"Jag trodde inte, jag visste inte, att det var så illa." Viskade hon fram tillslut.
"Jag vet."
Jag släppte taget om henne och såg in i hennes gröna ögon. "Kom, vi har något vi måste göra."

Hon såg frågande på mig men lät mig leda henne bort mot en klippavsats. Vi stod där en stund, tysta och i djupa tankar innan min morbror kom tillbaka.
"Det finns en öppen slätt som är stor nog för oss alla. Men vi kan lätt bli omringade."
"Jag tror inte att vi behöver bekymra oss om det Dan. Han vet redan att vi är här."
"Han väntar på oss" suckade Liria "han och alla hans monster, dom sitter inne i palatset och väntar."
Dan såg frågande på mig och jag nickade. "Hon har rätt, han väntar på vårt drag."
Jag vände blicken mot Liria och tog hennes hand igen "kom, vi behöver rena marken"
Hon nickade och tillsammans gick vi bort mot slätten som Daniel pekat ut åt oss.
"När det här är över Will, tror du landet kommer återhämta sig då?"
Jag såg tvivlande ut och funderade ett tag "Inte utan hjälp."
Vi blundade och koncentrerade oss.