Den utvalde

64.

Vi hade lämnat hjortarna en bit bort, vi skulle gå sista biten till fots.
När jag sträckte ut armarna kom de andra emot mig och vi fattade varandras händer, samlades i en ring och tog några djupa andetag för att hålla oss lugna. såg på varandra och andades djupa andetag för att hålla oss lugna.

"Oshogo, är du med oss?"
"Jag är hos er Trisin'dal. Varenda man, kvinna, centaur, alv och älva är med er i denna stund mina barn. Vi har samlats i min glänta. Alla är här. Era föräldrar och vännerna som inte följde med."
"Tack"
Det var allt jag kunde få fram, jag saknade dem så otroligt mycket när jag tänkte på dem.
"Trisin'dal."
"Ja, mästare?"
"Vi utför en gammal alvisk rit, som innebär att ni kan dra energi ifrån oss om ni behöver."
Jag och Aaron utbytte blickar "men ni är ju så långt bort"
"Drakar har vissa egenskaper som inte ni andra har" skrockade han "lita på mig. Och säg bara mitt namn när ni känner er svaga, så skall jag hjälpa er."

Vi släppte varandras händer och fortsatte längs vägen. Men det var något mer jag ville diskutera med min mästare, något privat. Så jag stängde mitt medvetande för alla utom en.

"Oshogo?"
"Ja, Trisin'dal?"
"Hur bryter jag mitt band med Aaron're?"
Det var tyst ett tag innan han suckade.
"Berätta varför du har dessa tankar."
"När vi möter Khaltor, om vi hamnar i en situation då ja måste..." jag pausade och vägde mina ord "Jag är beredd att offra mitt liv för alla. Om det är vad som krävs av mig för att alla andra ska överleva. Men om jag dör..."
"Jag förstår, du vill inte offra er båda."
"Nej"
"Har du frågat vad han vill?"
"Nej"
"Så du tar det här beslutet åt honom."
"Jag är kung, och en kung tar svåra beslut så att andra slipper."
"En okrönt konung"
"Oshogo!" Jag var otålig och ville ha ett svar, jag behövde veta.
"Det finns ett sätt. Men det är svårt och jag skulle inte rekommendera det."
"Berätta."
"I sekunderna innan du dör så måste du överföra din magi och din livskraft till honom."
"Är det ens möjligt?"
"Ja, på samma sätt som när du återupplivade honom. Men du är starkare nu, det kommer gå lättare."
"Men min själ?"
"Den följer inte med."
"Så jag kommer inte finnas kvar i honom?"
"Nej"
Jag drog en suck av lättnad, han kunde överleva.
"Men du måste hinna överföra allt innan du dör." Hans röst var full av kärlek, den var mjuk och lugn när han fortsatte "men låt oss hoppas att du slipper tänka på det här."

"Will!"
Mitt samtal med Oshogo avbröts av Liria som pekade ut mot dikeskanten. Ut ur sumpmarken reste sig ett tiotal skelett klädda i diverse trasiga rustningar som var dränkta i lera och fulla av gammal stinkande mossa. De hade alla något slags vapen i handen och en del bar även sköldar.
"Jag tyckte väl att det var för lätt att bara traska in." Suckade Aaron.
"Vi var ju faktiskt inbjudna" grymtade jag tillbaka.
"Aaa, så du menar att du trodde att det gick att lita på honom?" Fnissade Jix och himlade med ögonen åt mig.
"Självklart inte" flinade jag tillbaka.

Jag drog mina svärd och rusade efter Aaron som redan var framme vid de första fienderna.
Liria och Jix spände sina bågar och snart kände jag vinddraget från deras pilar som swischade förbi oss. Jag svingade mina svärd till höger och vänster om mig. Benbitarna flög när jag träffade mitt mål och ljudet av stål mot ben ekade över den annars tysta dalen. De här var svaga magiska varelser och det gick fort att få ner dem alla. Benknotorna föll snart till marken och låg livlösa i gyttjan.
"Är inte det här fusk?" Suckade Liria när alla skelett tillslut var strödda i bitar runtomkring oss.
"Jag tror inte att det finns några regler." Suckade Aaron som gick fram till henne för att försäkra sig om att hon var okej.
Vi hade fått några små rivsår och skråmor, men inget livshotande. Det här var simpla vakthundar och vi visste att det riktiga motståndet fanns innanför portarna.