Den utvalde

23.

Han synade den torra brödbiten innan han doppade den i kaffet.

"Tio män och två kvinnor, tre hästar och en ko?"
"Ja, sir. Dom hade ett litet temporärt läger och dom såg trötta och slitna ut och verkade vänta på att få ge sig av, ingen hade packat upp några tillhörigheter."
"Soldater?"
Kevin skakade på huvudet. "Två utav dem bar vapen, de andra såg mer ut som vanliga stadsbor."
"Vad fick du för känsla?"
"Ärligt talat tror jag att de bara vill ifrån stan."
Leon åt upp sin brödkant och tog chansen att fundera en stund.
"Nån av dina män borde känna igen åtminstone en av dem."
"Vi ger oss av direkt."
"Prata med deras ledare, om de vill slå ihop sig med oss får de komma hit."
Leon vände sig mot Ren. "Förbered de andra på att det kan sluta våldsamt."

"Dom har ingen ledare." Mumlade Byron där han satt bunden. "Jag ledde dem hit, men jag var aldrig nån ledare."
"Visar det sig att dom har goda avsikter så får de följa med oss, men du Byron, du har något du måste motbevisa innan jag släpper lös dig."

Timmarna gick och snart började alla känna sig rastlösa, Leon såg sig om i lägret.
Ren gick runt och packade väskor, inspekterade förrådet och kollade hästarnas hovar. I hans fotspår gick Will och munnen gick i ett. Det lilla Leon snappade upp verkade handla om förbannelsen, riddare i allmänhet, huvudstaden och vart de var på väg. Ren såg allt annat än road ut, men Leon log åt dem, de var verkligen som bröder, Will hade haft tur.
Några män satt och slipade sina svärd vid elden där Jane försökte laga iordning någon form av mat. De hade inte mycket kvar, en kanin som John hade fångat idag samt ett fåtal morötter och nån potatis. De behövde ge sig av snart.

Då hördes ljudet av röster och rörelser från skogen. En ko råmade och snart syntes en skara människor som klev in i lägret. Leon klev upp från stocken han suttit på och gick dem till mötes, även Glenn och Ren kom upp bredvid honom med svärden dragna. Gruppen stannade direkt, tveksamma om vad som skulle ske härnäst.

Då klev Kevin fram.
"Leon, sir. Mannen där är kusin med Torgvall. Kvinnan med mörkt hår är slaktarens fru, Hansson heter han där och han var portvakt för din svärfar." Kevin pekade på och nickade åt människorna han presenterade. "De är helt vanligt folk."
Leon synade dem övervägande en stund, men han litade på Kevin och hans män. Dessutom hade han förberett alla att hålla vapnen nära.
"Välkomna, känn er som hemma, Jane håller på att förbereda maten, men jag är rädd att det inte räcker till oss alla."
"Vi har mat, ers majestät." Slaktarens fru klev fram. "Vi går och hjälper henne." Hon neg lite ovant mot Leon innan hon hastigt gick förbi dem bort mot elden. Den andra kvinnan tog tag i tömmen på en tungt packad häst och följde efter.
De andra tvekade.

Leon var just på väg att vända tillbaka till stocken där han suttit när en äldre, gråhårig man klev fram. Hans kläder var trasiga och smutsiga, men Leon såg att under smutsen fanns dyra fina tyger.
"Ers majestät, tjänade den gamle kungen i hans råd, om ni önskar så gör jag det samma för er." Han avslutade med att buga djupt och såg Leon i ögonen.
Leon sträckte ut en hand och log. "Ja visst, jag känner igen er, Ulrik? Om jag inte minns fel så deltog ni även på mitt bröllop, inte sant?"
"Ni var ett förtjusande par. Säg mig, är prinsessan här i närheten?"
"Vi kommer snart att möta upp henne."
"Så hon lever?!" Ett lättat leende spred sig i den gamle mannens ansikte och Leon log tillbaka.
"Er drottning lever."
"Drottning? Så det betyder att ni tänker återta tronen?"
"Det betyder att vi inte erkänner Emanuel som en sann regent."
"Jag förstår."

De gick tillsammans mot samlingspunkten runt elden. Resten av gruppen spred ut sig och försatte sig med sysslor och förberedelser inför kvällen. Glenn hade precis lossat de två fastbundna männens bojor och de slöt upp med sina vänner runt elden.
"Och vad har hänt med honom?" Ulrik nickade mot Byron som fortfarande var bunden i utkanten.