Den utvalde

49

Mina muskler skrek av protest när jag vaknade och försökte sätta mig upp i sängen, något tungt låg över mig och jag öppnade förvånat ögonen.

Aaron.

Jag lutade huvudet mot kudden igen och såg på honom där han låg tätt bredvid mig . Hans ansikte så nära mitt och armen vilande tungt över mitt bröst. Jag strök bort håret från hans ansikte och studerade honom länge. Jag önskade att vi kunde ligga kvar så, men solen skulle strax gå upp och jag ville inte komma försent så jag knuffade till honom lätt.

"Vakna."
"Sluta..." Grymtade han och drog täcket över huvudet.
Jag tog en av kuddarna och kastade den på honom "Vakna, sa jag..." Inget hände så jag fortsatte att kasta kudde efter kudde på honom.
Till slut hördes en djup suck ifrån berget av kuddar när han rullade bort från mig.

"Men åååh, jag är vaken..."
Med ett brett flin satte jag mig upp och tog en tugga i ett äpple som var kvar från gårdagens middag.
"Bra!"
"Du är verkligen irriterande" Suckade han när han letade sig ut ur kuddhögen.
"Jag gör mitt bästa."
Aaron himlade med ögonen till svar.
"Du Will, jag har tänkt på en grej, Oshogo är en enorm kraftfull drake och han kan säkert spruta eld."
Jag ryckte på axlarna "Säkert."
"Så varför flyger han inte ut och typ bränner upp alla vandrande döingar?"
"Fråga." Flinade jag och tog en ny tugga.
"Aldrig! Inte efter höna grejen, då äter han upp mig." Utbrast han så allvarligt att jag började gapskratta.
Men nu var solen redan uppe så vi skyndade oss att göra oss i ordning för att gå och möta vår mästare.
"Förresten, har du drömt nåt inatt?"
"Vet inte, jag har sovit tungt" Svarade jag.
"Jag med."
"Så jag har inte väckt dig?"
"Nej."

"Bra." Ekade drakens röst inom oss "då har gårdagens övning hjälpt. Men skynda er nu, ni är sena igen."

Med snabba steg tog vi oss ut i gläntan igen. Solens första strålar sken genom löven och daggdroppar glittrade överallt. Humlor surrade och fåglar hälsade den nya dagen med sitt kvittrande. Det var en helt vanlig morgon i Tanoria, men som vanligt var allt i det här landet helt överväldigande för både mig och Aaron.

"Idag skall ni lära känna era element."
Tysta slog vi oss ner framför vår mästare och väntade med spänning på att höra fortsättningen.
"Eld är ett starkt element Aaron're, du kan göra enorm skada med eld i en strid. Men eld kräver även bränsle för att kunna existera. Så varje gång du använder din magi så kommer den kräva mycket kraft av dig. Därför måste du träna på att behålla din energi."

Oshogo gick igenom de övningar som Aaron skulle träna på och jag satt tålmodigt och väntade. Solen mot min hud och vindens lätta bris fick mig att sluta ögonen och njuta av nuet och jag insåg att jag aldrig varit så lugn och avslappnad som nu.
Jag satt så en stund tills jag kände min mästares närvaro över mitt huvud och hans enorma kropp bildade en sval skugga runt omkring mig när han skymde solen.

"Det gläder mig att du trivs här."
"Det gör jag."
"Men du oroar dig för din familj."
"Ja."
"Det är naturligt."
"Jo, men de vet inte vart jag är, att jag faktiskt är i säkerhet."
"Så skicka bud till dem."
"F-får jag det?"
"Självklart, men välj någon du litar på som inte skulle avslöja oss."

Jag visste redan vilka jag skulle välja, och dom skulle inte bli glada. Men det var viktigt och jag behövde mina föräldrars stöd.
När jag tänkte på mina föräldrar kom jag ihåg vad kungen berättat och jag tog mod till mig för att fråga om mina biologiska föräldrar.
"Jag är född här..."
"Ja."
"Vilka var mina föräldrar?"
"Din mor var en mycket framstående magiker, min lärling precis som du."
"Varför ville inte Jehro svara på mina frågor?"
"Det är ett känsligt ämne för honom. Du förstår, han var mycket förälskad i din mor. Men han var trolovad med Lirias mor och dessutom hade din mor bara ögon för en annan." Skrockade han.
"Vem?"
"En människa."
"Utifrån?"
"Ja, han var vilse och hade lyckats ta sig igenom gränsen när han sökte skydd. Träden släpper in de som har ett rent hjärta förstår du."
"Men om han var en människa, varför följde han inte med mig? Varför blev jag lämnad ensam?" Min röst bröts och jag överväldigades av sorg över att ha blivit bortlämnad.
"För att din far är mycket sjuk."
Jag drog snabbt efter andan och mötte de bärnstensfärgade ögonen "är?"
"Du skall snart få träffa honom."