Den utvalde

53.

Rösterna från andra sidan av den stängda dörren var inte högljudda men det hördes på tonen att de båda var arga. Om nu en alv verkligen kunde bli arg. Irriterade kanske, men knappast rasande.

Jag suckade tungt, snart var det min tur.
Vad skulle jag säga?
Jag vred och vände på en sten jag hade hittat, den var slät och len och av någon anledning tyckte jag om att känna dess tyngd i handen. Den hade följt mig i min ficka i några dagar nu, och varje gång jag behövde tänka tog jag automatiskt upp stenen och fingrade på den.

Jag ryckte till när handtaget plötsligt vreds om och när dörren öppnades lät jag stenen glida ner i min ficka igen.
Ut ur rummet kom Liria, hon såg upprörd ut och jag reste mig sakta och försökte få ögonkontakt med henne.
Hon stannade till och jag log uppmuntrande men hon skakade på huvudet.
"Jag har visst gjort honom på dåligt humör."
"Var inte orolig Li, jag klarar det mesta har du glömt att jag är prins? Jag är van att handskas med kungar." Flinade jag och försökte få henne på bättre humör.
Men hon bara suckade och till min förvåning klev hon fram och gav mig en kram.
"Tack för att du försöker."

"Trisin'dal, kom in!" Alvkonungens röst ekade ut mot oss och jag släppte taget om den späda kroppen för att ge mig in i vad jag trodde skulle bli en het debatt om traditioner och giftemål.

Väl där inne stängde jag dörren om mig och fäste blicken på alven som stod med ryggen mot mig och stirrade ut genom sitt stora guldkantade fönster.
"Hur går er träning?"
"Vi är starkare." Började jag trevande "Vi har lärt oss att ta hjälp av varandras styrkor och hjälpa till att skydda varandras svagheter"
"Bra."
"Bergets gåvor hjälpte."
"Hmpf."
Jag rynkade ögonbrynen "ogillar ni dem?"
"Ogillar? Jag är rasande över att de har haft förmågan att hjälpa men inte gjort något förrän nu."

Han vände sig om och pekade på flaskan vid mitt bälte "det där är kraftfull magi, en stor gåva. Tänk om rätt person hade fått den tidigare, då hade vi kanske sluppit det här kriget!"
"Men nu är det som det är." Jag tyckte på axlarna.
"Er träning är över och ni flyttar tillbaka till slottet omedelbart."
Chockerad letade jag efter orsaken till beslutet, men insåg att han kanske hade rätt.

Han satte sig på kanten av sitt skrivbord, suckade och synade mig uppifrån och ner. "Du har förändrats igen."
"Ert land har visst den effekten på mig ers majestät."
"Min dotter har även hon förändrats en hel del."
"Träningen har gjort henne stark."
"Vilje stark."
Jag såg fundersamt på honom "vilket är någonting bra."
Han skakade på huvudet när han reste sig och gick fram till mig. "Du har den effekten på henne" sa han och log med glimten i ögat. "Så vad är det för prat om att ni inte kan gifta er?"

Jag stålsatte mig och tog ett djupt andetag innan jag började.
"Sir, jag vet att det hör till er profetia och att ni har era traditioner. Men det har vi med. Och ja-.."
"Jag vet" avbröt han mig.
"Du vet?" Frågade jag försiktig utan att förstå vad han menade.
"Att ni båda är förälskade i någon annan. Vilket är beklagligt, men detta har ingenting med kärlek att göra."
"Vi pratar om giftemål... eller har jag fel?"
"Hon är förälskad i någon annan... vem?" Tänkte jag nyfiket.
"De flesta gifter sig av kärlek, men inte vi kungligheter. Vi ha en skyldighet att föra vårt arv vidare."
"Jag förstår, men någon gång kan förändringar vara bra."
Han såg allvarligt på mig. "Vi kan inte bryta profetian och jag ser ingen annan lösning... gör du?"
"Inte än, men Sir, låt oss fokusera på kriget nu. Striden. Vi kan tala mer om profetian efteråt, när Khaltor är död."
"Som du vill."
Jag bugade och vände mig om för att gå.
"Vem är han? Mannen min dotters hjärta har valt?"
"Jag vet inte. Spelar det någon roll?"
"Kanske."