Den utvalde

17.

Hela köket var fyllt av stenar, benbitar, lerskärvor och andra obetydliga föremål. Men alla dom som var samlade i rummet visste hur värdefulla de var, för de var alla behandlade och skulle fungera som amuletter.

Runt bordet satt de allihopa och band snören och läderremmar runt föremålen så att de skulle kunna hängas runt handleder eller halsar.
Leon hade vilat upp sig under veckorna som gått och sakta börjat träna sin slitna kropp. Han tränade varje morgon tillsammans med John.

Världen hade förvandlats till en farlig plats och John behövde all hjälp han kunde få, så Leon hade sett till att han fick grundläggande träning i svärdskonst. Men hans elev hade knappt hållit i ett svärd under hela sitt liv, så det var en svår prövning för dem båda men på ett sätt det hjälpte det Leon att hålla tankarna i styr.

Varje kväll satt de och gick igenom olika scenarion, hur de skulle kunna kämpa mot Khaltor och förhoppningsvis störta honom från hans tron.
Planen hade varit att leta upp människor de kände och se om de stod bakom dem. Var de Gråskinn band de fast amuletterna på dem och vänta och se.
Under de kommande dagarna hade flera unga män börjat knacka på deras dörr. Med en lättnad hade de insett att amuletterna hjälpte och Leon hade fått tillbaka sin kämparglöd.

"Men vi måste vara försiktiga, vi vill inte att några rykten sprider sig till fel öron."
Hans röst kändes kraftfull igen, hans händer arbetade snabbt och målmedvetet, de skulle lyckas, de måste lyckas. Folket i hela landet höll på att svälta eller mördas, han kunde inte låta det fortsätta, deras plan måste lyckas.
Beslutsamt reste han sig ifrån stolen.
"Jag går ut."

Han tog på sig en ulltröja med luva som han drog upp över håret och långt ner över pannan. Runt midjan knäppte han ett läderbälte med en dolk och en liten påse i tyg där flera färdiga halsband och armband låg och väntade på att bli använda.
"Var försiktig"
Leon vände sig mot den gamle mannen och nickade.
"Jag är tillbaka innan skymningen."
Och så klev han ut på gatan och stängde dörren om sig.

Staden hade fallit i misär, det var smutsigt och det stank av sopor och avföring överallt. Många hus låg i ruiner och en del saknade tak efter bränder, folket svalt, men vakterna lät ingen gå ut ur staden, eller in för den delen.
Han såg sig omkring där han gick, de få människorna som var ute vek undan blicken när han kom emot dem och det var alldeles tyst, inga hundar som skällde, höns som kacklade, där fanns inga barn som skrattade eller ens någon vuxen som pratade.
Det enda som hördes var vakternas fotsteg, regnvatten som droppade från ett och annat stuprör ner i trätunnor som ställts ut för att samla upp vattnet.

En olustig känsla spred sig genom hans kropp, men han fortsatte att gå längs med kullerstensgatan. Han var på väg mot värdshuset, platsen där riddarna och soldaterna alltid hade samlats när de var lediga. Han hade många härliga minnen därifrån och hans steg kändes lättare. Men när han var framme sjönk modet, hans gamla favorit plats var förstörd, väggarna hade kollapsat och allt var en ända röra av sten, träbjälkar och möbler. Han suckade djupt, det liv han levt en gång var verkligen över.
Ibland saknade han dagarna som obekymrad riddare, han hade njutit av maten, vinet, kvinnorna och slagsmålen. Men han hade förändrats efter att han mött Evelyn, inte till det sämre, bara mognat till en man som snabbt hade accepterat tanken på att bli kung, inte utan rädslor, men väl medveten om vad landet behövde.

Samtidigt som han gick runt där i de välkända gränderna och mindes tillbaka till hans gamla liv växte ilskan inom honom. Varför tar man över ett land för att sedan låta det gå under?
Tystnaden bröts av gråskinn som kom vandrande i slutet av gränden. Dom var sju stycken, för många för att han skulle klara av dem själv, så istället för att gå till anfall, som han säkert skulle ha gjort tidigare, så gömde han sig i skuggorna.
De sju gick sakta, utan mål i blicken, som en vandrande död klunga.