Den utvalde

50.

Vi hade bott i skogen i flera veckor nu och vi tränade varje dag, ibland även hela nätterna alla fyra tillsammans.

Vår mästare hade inte överdrivit när han poängterat att vi hade bråttom. Innerst inne undrade jag hur jag skulle komma ihåg all information han proppade i oss på så kort tid.
Jag var helt utsliten och tvingade mig själv att hålla fokus men mitt humör blev sämre och sämre. Allt oftare gjorde jag misstag som ledde till att jag kastade saker omkring mig och skrek åt den som stod närmast.

Oftast var det Aaron som råkade ut för min frustration, men han bara ryckte på axlarna åt mig. Kanske hjälpte det att han visste vad jag kände, för han försökte alltid stötta mig.
Jix himlade med ögonen varje gång och retades med mig, kallade mig barnunge och bortskämd lillprins. Vilket oftast fick mig på ännu sämre humör.
Oshogo gav mig förmaningar, vi hade allt för viktigt arbete framför oss för att låta känslorna styra. Han gillade inte mitt temperament och satte mig i extra träning om kvällarna. Jag skulle meditera och hitta lugnet inom mig.

Liria höll sig på avstånd och visade tydligt att hon inte ville stanna kvar med oss. Hon blev förfärad av mitt humör och såg nästan skrämd ut när jag kom i närheten. Det fick mig att dra mig undan från henne. Jag visste inte hur jag skulle bete mig när hon var i närheten.

Kungen hade sänt bud efter henne men vår mästare hade lugnt förklarat att hennes nya plats var här hos oss. När ondskan var fördriven kunde hon gå tillbaka till sina gamla rutiner.
Hela situationen gjorde mig irriterad, hur kunde hon tänka så själviskt?
Vi var utvalda att rädda världen, men hon ville fly ifrån sitt öde.

"Ingen av oss har önskat det här!" Morrade jag en morgon när jag och Jix gick igenom våra skydds formler. "Tror hon att jag vill det här? Att det var så här jag önskade att mitt liv skulle bli?"
Jix stannade till i sin rörelse och hon hade precis frammanat en sköld i luften framför henne. Det var som en stor skinande riddarsköld fylld av åskmoln och blixtar. Första gången hon klarat av att skapa den hade vi båda skrattat av glädje och kramat om varandra. Nu hörde det till den dagliga morgon rutinen. Jag kastade vatten klot och ispilar mot skölden och hon höll tillbaka.

"Liria igen!" Suckade hon "du bara tjatar om henne hela tiden, låt henne tjura och gnälla så mycket hon orkar, den store gröne har koll på henne."
Hon lät skölden gå upp i rök, nu var det min tur att försvara mig.
"Jag vet Jix, men det stör mig."
"Vad?"
"Att hon tror att hon är bättre än oss."
"Hahaha, du fattar visst ingenting, is pojke." Retades hon och började blåsa vindar och blixtar mot min issköld.
"Tydligen inte."

Vi tränade i några timmar innan vi gick tillbaka för att äta frukost. Vi hade samma rutin varje dag och även om jag lärde mig mycket så blev även livet i Tanoria en vardag som ibland gjorde mig uttråkad.
Men idag skulle jag få lämna dungen en kort stund för att prata med Sarah. Det kändes skönt att få gå därifrån en stund men samtidigt började jag känna mig nervös. Jag gick mot palatset med släpande fötter, jag var orolig för hur hon skulle reagera.
Hon satt redan och väntade i mitt rum när jag kom.

Jag log för mig själv när jag såg henne sitta i fönstret och spana ut över Tanoria, jag hade saknat henne.

När hon hörde mig hoppade hon ner från fönstret och bugade sig överdrivet och sa retsamt "Ers kungliga höghet, vad kan jag stå till tjänst med?"
"Lägg av." Flinade jag och gick och satte mig i en stol, slängde upp fötterna på bordet och suckade trött.
Äntligen några minuters vila, tänkte jag.
"Är du döende?"
"Så nära man kan komma." Skrattade jag och lutade huvudet bakåt för att blunda en stund.