Den utvalde

13.

Leons grepp om mig hårdnade där vi stod. Jag såg Patric springa upp till min far och slåss vid hans sida. Männen de slogs mot var våra soldater, män vi pratat och skrattat med, män som slagits vid deras sidor och som deltagit på vårt bröllop. Men där fanns även andra, kvinnor och män som varit våra tjänare eller helare. Nu var deras skinn grått och deras ögon lysande röda och de slogs med fullt raseri och verkade inte bry sig om de skador som de fick.

Jag ville gråta, men kunde inte, kunde inte ens röra mig.
"Ta henne här ifrån!" Mathews röst väckte mig ur min chock.
"Kom!"
Leon drog med mig över gården och bort mot porten.
Mitt hjärta stannar, för i ögonvrån ser jag hur Patric faller till marken, blod sipprar ut ur ett djupt jack i bålen. Jag fryser i mina steg och skriker av fasa, Leon försöker dra mig vidare men mina fötter lyder inte. Jag ser hur en soldat höjer sitt svärd, han siktar mot min far, Mathew är där och försöker försvara sin kung, men de är för många. Cedric går till attack, till min fasa inser jag att han blivit en av våra fiender.
Det går fort, men i min värld känns det som slowmotion. Jag bevittnar hur två av de mest betydelsefulla männen i mitt liv blir överrumplade av fiender och faller till marken och snart ligger Mathews kropp livlös bredvid Patrics.

Bredvid min far står Cedric med ett blodigt svärd i handen, jag ser hur min far faller ner på knä, blodet rinner längs hans arm och droppar ner från handen ner på stenarna. Han höjer sitt huvud och ser rakt på mig och våra blickar möts en kort stund, han ler svagt och tårarna rinner längs mina kinder. Ett avslutande hugg med ett svärd i hans rygg får honom att falla till marken.
Jag tappar andan.
Jag märker inte hur Leon sveper upp mig i sin famn och springer sin väg, men jag håller ett krampaktigt tag om hans hals och tårarna fortsätter att rinna, jag kan inte tro att det är sant.

Vi flyr ut ur slottet, och Leon springer ner mot staden i hopp om att vi ska kunna gömma oss i folkmassan. Det är fullt med människor överallt, de flyr i vild panik. Många känner igen oss och gör plats åt oss så att vi fort kan komma fram.

"De älskar dig fortfarande Eve." Han är andfådd när han pratar, men jag kan samtidigt höra stoltheten i hans röst och det tröstar mig för en stund. Hans kläder är dränkta av svett och jag lägger min hand mot hans nacke, huden är brännande het. Jag skulle just fråga hur han mår när jag blir avbruten.
"Leon!"
Mitt hjärta tar ett skutt när jag hör rösten. Ren! "Daniel letar efter er, göm er i mitt hus, jag ska leta upp honom!"
Leon nickar åt Ren och ger honom en tacksam blick.
Med sina sista krafter springer han vidare med mig i sina armar, in ibland verkstäder och trånga gator. De ojämna kullerstenarna får honom att snubbla och tappa balansen flera gånger.
Det slog mig att han måste vara sjuk, för det här är inte likt honom, tänker jag medan han springer vidare. När vi är framme vid smedjan knuffar han in dörren till Rens hus och skyndar sig in, han sätter ner mig på sängen och reglar dörren, sen sjunker han ner i en stol helt utmattad. Jag reser mig från sängen, går fram till honom och lägger oroligt min hand mot hans brännande kind.

"Vad hände där borta..."

Leon ser upp på mig med plågad min, vi sitter där och ser på varandra, tysta. Jag tar en av filtarna som ligger i sängen, sveper den om mig och tar ett djupt andetag, jag känner igen Rens välbekanta doft. Det hugger till i hjärtat, Ren och Daniel! Vart är dom?

Leon kommer fram och sätter sig bredvid mig på sängen, han lägger en arm runt mina axlar och drar mig till sig. Jag känner hur hela hans kropp skakar i feberkramper men lutar tacksamt mitt huvud mot hans axel och släpper fram alla känslor. Snart skakar även min kropp men inte av feber utan av tårar och snyftningar där jag gömmer mitt ansikte vid Leons bröst. Han håller om mig hårt och stryker mitt hår och ner över min rygg tröstande.
Vi sitter så tills det bankar på dörren och Leon reser sig för att öppna. In stormar Daniel och Ren. Båda är andfådda och Daniel är täckt av blodstänk. När de får syn på mig och mitt rödgråtna ansikte stannar de plötsligt och ser från mig till Leon. Daniel går sakta fram till mig och sätter sig på knä framför mig, tar mitt ansikte i sina händer och ser mig i ögonen.
"Evelyn, vad har hänt?" Hans röst är mjuk men full av oro.