Den utvalde

2.

Även om det var dunkelt i rummet så kände jag genast igen dom. I ett försök att spela nonchalant sneglade jag kort på var och en innan jag som vanligt hängde av mig mina vapen innanför dörren.

Mina kläder var vanligtvis rena även om de var slitna, men nu var de även fulla av blodstänk - mänskligt blod och den insikten spred kalla kårar genom kroppen på mig. Nog för att jag var en jägare, men jag hade aldrig behövt döda människor förut.

Vi var vanligt folk jag och Dan, vi hade det inte gott ställt men tillräckligt bra för att hålla oss från trubbel.

Jag hade ett fåtal byxor som alla blivit lappade så många gånger att jag slutat räkna, och en läder väst som sett samma öde. Men i vanliga fall tänkte jag inte så mycket på det, huvudsaken var att jag kunde röra mig lätt. Det var samma sak med mitt koppar röda hår, det var så lockigt och okontrollerbart, och just nu lyste det rödare än vanligt från eldens sken när jag kände männens frågande blickar på mig. Men ingen sa något, så jag ignorerade dem och gick och satte mig bredvid Daniel som log mot mig och rufsade till mitt hår ännu mer.

"Låt mig presentera prinsessan Evelyn," sa han med ett brett flin. Mannen som hade de stirrande grå ögonen vände sig mot Daniel med frågande blick.

Dramatiskt suckade jag åt min storebrors dåliga skämt och försökte samtidigt rätta till mitt yviga hår. "Lägg av Dan, sluta driva med mig." Jag var allt annat än en dam, det visste vi båda två. Det var trots allt han som uppfostrat mig.

"Så, det är du som tränat henne?" suckade de grå ögonen, "jag kan inte påstå att jag är glad, du har utsatt henne för stor fara!" Mannens röst hade en hård och barsk ton, men samtidigt fanns där en familjär röst som fick mina tankar att snurra.

Daniel mötte hans blick stadigt utan att verka berörd av den allvarliga tonen. Han ryckte på axlarna. "Det var hon som ville lära sig att slåss.."

Jag tittade på Daniel med frågande blick och avbröt dem. "Kan någon förklara vad som pågår?"
När ingen verkade höra vad jag sa, så jag reste jag mig upp och tittade frågande runt på männen som stod längs väggarna i mitt hem för att tillslut möta blicken som hörde till den man som stod framför mig.

"Ursäkta mig min fröken, jag är skyldig dig en förklaring," säger han stelt när han ser ner på mig.

Från ett hörn i mörkret hör jag ett kvävt skratt, jag vänder mig om och känner igen de bruna ögonen som glittrar när de ser på mig. Men jag vänder mig mot de grå ögonen igen, med armarna i kors kräver jag en förklaring. Jag stirrar otåligt på honom och ska just öppna munnen när jag blir avbruten av Daniels låga röst bortifrån bordet. "Jag har ljugit för dig."

Jag vänder mig hastigt om och stirrar på honom. "Va?!" är allt jag lyckas få fram.

Han tittar ner i bordet, för att samla sig innan han möter min blick igen. "När du var liten fick jag i uppdrag att ta hand om dig, skydda dig - och det har jag gjort." Han suckar men ger mig ett varmt leende när han fortsätter. "Jag har lärt dig allt jag kan, sett dig växa upp till en fantastisk ung kvinna och jag har varit så stolt över att få kalla dig min syster. Men Eve - jag är inte din bror, jag är din riddare och du är min prinsessa."

Jag står tyst ett tag innan jag inser att det här måste vara planerat, ett dåligt skämt och jag är på väg att börja skratta men slutar tvärt när jag märker att ingen annan skrattar, eller ens ler. Alla ser allvarliga ut och någon harklar sig obekvämt borta i hörnet.

"Det är sant," säger en av riddarna som stått tyst hela tiden, jag ser på honom och han möter min blick när han fortsätter. "Din far, Kungen, lämnade bort dig för att skydda dig från våra fiender. Det var för farligt att låta dig vara kvar."