Den utvalde

43

"Mitt?"
Aaron stirrade på stenen som låg i hans hand.
"Vad menar du?"
Jag såg mig om efter en spegel, men det fanns ingen där.
"Ta på dig det."
Han såg tveksam ut och stod bara och stirrade på det, så jag tog halsbandet ur hans hand och hängde det om halsen på honom.

"Bra."
"Du är tillbaka!" Mitt hjärta slog ett extra slag av glädje när jag hörde rösten igen. Den lät lycklig och varm.
"Rösten!" Aaron tog tag i mig med uppspärrade ögon "jag hör er...!"
"Bra, då är allt som det ska." Skrockade den.
"Vad menar du?"
"Aaron har rätt, det var inte meningen att du skulle göra det här själv. När ditt hjärta valde att återuppliva honom så blev han även din jämlike. Tillsammans kommer ni bli starka."

Vi såg förvånat på varandra.
"Så du kommer träna oss båda två?"
"Vi kommer träna er."
"Vi?"
"Ni får se när ni är framme."
"Talar han alltid i gåtor?"
"För det mesta" flinade jag.
"Sååå, det här förändrar en del..."

Jag förstod att det måste vara svårt för honom att ta in allt, att förstå meningen med sina nya krafter.
"Inte direkt, du har alltid funnits vid min sida, nu blir bandet ännu starkare bara, vår framtid är väl ungefär den samma."
Han ryckte på axlarna och flinade "jag antar det. Så vad är vi... Magiker? Häxmästare? Trollkarlar?"
"Ljusbärare" ekade rösten inne i våra huvuden. "Ni kommer att utveckla era förmågor så småningom, men ni har redan valt var sitt element."
"Element?"
"Låt mig förklara, i Williams ögon ser vi spåret av is och vatten, det var därför din kraft blev så stark när du låg i sjön och försökte rädda din bror."
Jag såg på Aaron och nickade kort, orden kändes som en bekräftelse på något som jag redan visste.
"Och Aarons element är eld." Konstaterade jag.
"Precis."
"Men eld och vatten är väl varandras motsatser? Hur ska vi då kunna samarbeta?" Protesterade Aaron.
"Utan ljus finns ingen skugga, utan kyla finns ingen värme, för att kunna dö måste något leva."

Vi såg frågande på varandra och jag skakade på huvudet medan jag försökte förstå vad han menade.
"Så, motsatser är bra. Vi behöver varandra för att... två halvor blir en hel?"
"Precis."
"Så, skynda er nu, jag väntar på er... Det är dags att ni kommer hem." Rösten var borta och jag kände Aarons brännande blick på mig.
"Aaron, jag vet vad du känner och jag-.."
"Jag undrade just hur länge ni skulle stå och stirra på varandra utan att säga något."
Jag ryckte till av Sarahs röst, hon stod i dörröppningen och såg på oss med road min.
"Ehm, det är en lång historia" började Aaron och slog undan blicken.
"Det är okej, vi har gott om tid."

Hon gick fram till honom och smekte undan en brun hårslinga som hängde för hans ögon men tvekade när hon såg de lysande orangea ögonen som osäkert såg tillbaka på henne.
"Är det självvalt? Eller har han smittat dig på nåt sätt?"
"Smittat?" Skrattade jag "det är ingen sjukdom."
"Inte?" Hon knäppte ogenerat upp Aarons skjorta och runt stenen som hängde på hans bröst hade guld- glimmande symboler och mönster börjat visa sig. De var näst intill identiska med silverblå symbolerna som slingrade sig på min egen kropp.
"Det är för att han räddade mig." förklarade Aaron mjukt medan han knäppte skjortan igen.
Hon såg inte övertygad ut men väntade tålmodigt på att vi skulle fortsätta förklara.

Det tog längre tid att övertyga henne än jag trott. Hon hade ju vuxit upp vid min sida och jag hade på något sätt antagit att hon skulle följa mig vart som helst utan att ifrågasätta mig. Istället grymtade hon åt allt jag sa och studerade mitt ansikte under hela frukosten.
Tillslut lät jag Aaron ta över och lämnade dem själva. Jag gick igenom packningen och slipade min kniv.
"Tror du hon följer med oss?"
Jag såg leendes upp på Gus "det vet jag att hon kommer göra."
"Så varför tar det sån tid?"
"Hon spelar svårfångad bara."
Gus såg oförstående på mig och jag skrattade till. "Sarah har aldrig varit enkel att förstå sig på, hon bara är sån."