Den utvalde

40

"Är han okej?"
"Jag vet inte, förmodligen inte."
Jag sneglade bakåt på Gustav som gick tyst en bit ifrån oss. Han hade inte sagt ett ljud på flera timmar.
"Vi kanske ska stanna" Aaron såg frågande på mig men jag skakade på huvudet.
"Det är inte säkert, tänk om dimman kommer ifatt oss."
"Jag önskar att vi hade en bättre karta" suckade han.
"Vi behöver ingen karta, vi ska ta oss så långt norrut vi kan."

Jag märkte på honom att han inte var nöjd med mitt svar, men han sa inget mer. Jag var ledaren, så även om han ibland ifrågasatte mina beslut så lät han mig ändå alltid ha sista ordet. Han var utbildad till riddare, jag var blivande kung. Det var våra roller och så hade det sett ut i alla tider, och även om jag visste att alla grupper behövde en ledare, så hade jag inget emot att ge mer ansvar till Aaron. Han var min bror nu och jag såg honom som en jämlike.

Fast våra kroppar värkte så fortsatte vi att gå resten av eftermiddagen och långt in på natten. Ingen kände för att stanna och slå läger i mörkret. Ovissheten om vilka faror som lurade höll oss på helspänn men tröttheten började tillslut att ta ut sin rätt.
Vi snubblade och vinglade där vi gick med hängande huvuden och släpande ben.
Jag såg mig omkring.
En bit bortanför skogen såg det ut som en bergskedja, om vi bara kunde komma upp på en klippavsats skulle jag känna mig tryggare.
"Den här vägen."

Jag ledde oss genom snår och buskar mot bergskedjan. Grenarna och taggarna rev upp sår på mina händer och trasade sönder min mantel. Fötterna sjönk ner i den sumpliknande terrängen, omgivningen gjorde ju knappast humöret bättre, det var dystert och ruggigt.
Kroppen värkte, jag frös och jag var trött men jag kunde inte förmå mig att klaga. För när jag såg på Gus påmindes jag att det kunde vara värre. Min nyvunne vän hade förlorat sin familj idag men han bet ihop och gick vidare, utan att klaga. Den långa breda mannen lunkade på i sällsam takt, hans ringbrynja satt tajt på hans stora kropp. Hans röda hår hade letat sig ut ur flätan på ryggen och hängde för hans ögon. I handen höll han en stor yxa och på ryggen bar han en ryggsäck, det enda som fanns kvar av hans hem.

Jag kände att jag borde säga något till honom.
"Aaron, gå före och se om du hittar en plats där vi kan sova."
Han nickade och ryckte upp sig, med sina sista krafter små- sprang han iväg.
"Gus.. " började jag. Den andre mannen vände sig om och såg på mig.
"Förlåt."
Han var tyst ett tag.
"Det är inte ditt fel."
Sen vände han sig om igen och började följa spåret efter Aaron, ovillig att prata mer om det.
Jag stod kvar och såg efter hans ryggtavla som blev mindre och mindre.

"Han har rätt"
"Har han? Så varför känns det som om jag svikit dom, svikit mig själv." Svarade jag rösten som plötsligt invaderat mitt huvud. Jag hade vant mig vid känslan av den andres medvetande som regelbundet hade börjat tränga sig in i mina tankar. Från att ha varit en ovälkommen gäst, till att bli en trygghet och tröst.
"Därför att du ställer för höga krav på dig själv. Du har precis upptäckt dina krafter, du behöver mer träning."
"Så... Träna mig!" Svarade jag ivrigt om än befordrande.
Rösten skrockade inuti mitt huvud. Skrattet pulserade i hela min kropp. Det var en upplyftande känsla och plötsligt kändes det som om jag fått mer energi. Men rösten försvann lika hastigt som den dök upp och åter igen dök jag in i mina djupa ensamma tankar.

"Här borta!"
Aarons röst kom högt uppifrån, jag spejade upp mot en klippavsats där både Aaron och Gus stod och vinkade åt mig. Jag insåg att jag måste ha hamnat långt efter dem där jag gått i mina egna tankar och samtal.

Förundrad märkte jag att ju närmre jag kom desto starkare blev känslan, Aarons känsla, hans oro att jag försvunnit och lättnaden av att se mig igen.

"Ni har rätt, ni har skapat ett starkt band mellan er. Ni är själsbröder nu."
"Själsbröder?"
Jag hade velat veta mer, men rösten tystnade, ovillig att förklara mer.
Så istället klättrade jag upp till mina vänner.
De satt på en klippavsats med en grottliknande urgröpning bakom sig. Den var inte djup, men den gav skydd mot insyn och de kraftiga vindar som började blåsa upp.
"Vila, jag tar första vakten." Orden var nästan en befallning när Gus reste sig för att gå mot yttersta kanten. Där hade han uppsikt över stigen som ledde upp mot deras läger och skulle snabbt få syn på eventuella fiender.

Aaron och jag gick in i grottan, vi svepte mantlarna om oss för vi båda huttrade av kylan och fukten.
Jag tog chansen att prata ostört med Aaron, om det jag känt men tvekade.
"Sluta stirra på mig så där." Muttrade han irriterat.
"Va?"
"Tänker du berätta vad du tänker på?"
Jag väntade en stund innan jag mumlade fram det som tyngde mig. "Han kallar oss Själsbröder."
"Vem? Rösten?"
"Ja."
"Så vad betyder det?"
"Jag vet inte mer än att han sa att vi hade rätt."
"Okej..."
Jag såg allvarligt upp i Aarons ansikte. "Tänk om det är mer än bara känslor."
Aaron såg frågande på mig "Hur menar du?"
Jag tog fram min dolk ur bältet och höll den vassa eggen mot handflatan symboliskt. "Jag märker om du är orolig, rädd eller arg... eller hur?"
"Jag antar det."
"Tänk om du känner min smärta."
"Om du gör illa dig fysiskt?"
"Mmm."

Vi satt tysta båda två, Aaron studerade kniven i min hand.
"Då ligger vi illa till" flinade han "Låt säga att jag får en arm avhuggen precis när du ska försvara dig." Han gjorde ett symboliskt hugg mot sin ena axel och föll mot grottväggen "Min smärta skulle få dig att tuppa av och kanske själv bli dödad." Aaron både gestikulerade och pratade så inlevelsefullt att jag inte kunde hålla mig för skratt. Att han skulle få sin arm avhuggen kändes avlägset men jag såg scenen framför mig, där låg vi båda och skrek och vår fiende förstod ingenting, han hade inte ens behövt röra mig. Mitt i allt det hemska så kändes det komiskt på nåt vis, och plötsligt satt jag och gapskrattade så det värkte i magen. Min glädje smittade av sig och vi båda föll till golvet kippandes efter andan.
Men snart blev Aaron allvarlig igen "Tänk om nån av oss blir sjuk."

Jag fnissade till förmodligen var han livrädd att jag höll på att bli galen och min galenskap skulle smitta av sig till honom. Som vanligt när vi var så här nära varandra så anade han vad jag tänkte och slog till mig i bakhuvudet.
"Lägg av Will, det är allvar tänk om jag dör, dör du också då?"

Jag tystnade tvärt, kunde det vara så? I så fall hade vi varandras liv på våra axlar.
"Såklart inte." Jag ryckte på axlarna och försökte låta övertygande. "Själen känner ingen fysisk smärta, eller hur? Vi behöver inte oroa oss för det."
Aaron nickade "Du har säkert rätt."
"Jag har alltid rätt" flinade jag och han bara himlade med ögonen till svar.

Stämningen var inte lika dyster längre, det kändes skönt att skratta och skämta lite. Men inom mig gnagde oron att det var som han sagt, att bandet vi hade kunde utvecklas till något så starkt att om jag dog skulle jag ta med mig min bästa vän men jag tänkte inte tillåta det. Det måste finnas ett sätt att få bort magin ur hans kropp, tänkte jag när jag la mig ner på grottans hårda golv. Det var kallt och jag skakade där jag låg men jag hann knappt blunda innan jag föll in i en orolig sömn full av drömmar.

Mörkret omslöt mig.
Min kropp låg tryckt mot trägolvet i ett hus, jag var skräckslagen.
Över mig fanns något tungt och mörkt.
Jag låg visst under en säng. Vems säng var det? Vart var jag någonstans?
Jag kände inte igen mig men ändå var något bekant med platsen.
Ett högt bankande ekade genom huset, för varje slag gnisslade något som lät som gångjärnen till något som förmodligen var en dörr. Och mitt hjärta bultade hårdare och hårdare inuti mitt bröst.
Plötsligt small det till, dörren gav vika och föll i golvet med ett brak.
En kvinna skrek.
Jag höll andan.
In kom någon med hasande steg. Jag kände direkt lukten av ruttet kött.
Kvinnans skrik tystnades abrupt.
Hon föll till golvet och jag såg livet slockna i hennes vackra blå ögon när hennes ansikte vändes mot mig.
Sorg och smärta fyllde min kropp, jag ville skrika, gråta och slåss.
Men jag låg kvar. Skräckslagen.
Jag vet inte hur länge jag låg där, jag stirrade på de hasande fötterna som gick fram och tillbaka på golvet framför mig.
Det värkte i min kropp.
Då plötsligt stod en man där, jag fick känslan av att jag älskar denne man, men det var inte min far.
Han stormade in i rummet och slaktade den ruttnande kroppen.
Han ropade förtvivlat mitt namn.
"Aaron!"

Jag vaknade med ett ryck och såg mig omkring. Aaron var vaken och alldeles kallsvettig, precis som jag.
Förvirrad och osäker såg jag på honom och insåg vem mannen i drömmen var, Aarons far.
"Hur är det? Du ser blek ut." Aaron såg oroligt på mig när jag reste mig upp och gick fram och satte mig bredvid honom. Jag la en hand på hans axel och kramade om honom.
"Will?"
"Drömmer du samma dröm varje natt?"
"Va?"
"Om din mamma..."
Han såg storögt på mig innan han reste sig upp och tog ett kliv ifrån mig, han hade en djup bekymrad rynka i pannan.
Jag förstod hur han kände, eller nej, jag kände hur han kände men det var svårt att ta in. Hur skulle vi stå ut med att dela våra känslor och innersta drömmar med någon annan?
Han suckade djupt.
"Varje natt... Så det är lika bra du vänjer dig."