Den utvalde

24.

"Vänd dig om!"
Hans röst ekade genom skogen och jag trodde att mitt hjärta skulle stanna, det kunde inte vara...
Jag vände mig sakta om.
Där stod han.
Leon.
"Evelyn!"
Ett spöke...
"Evelyn."

Han tar ett steg mot mig, men jag står som fastfrusen i marken, sakta kommer han närmare och våra ögon möts, jag stirrar tvivlande in i hans mörkbruna ögon.
"Leon?" Min röst var en viskning.
"Ja, det är jag."
Jag känner hans hand mot min kind och hur mina ögon fylls av tårar som sakta rullar ner för mina kinder.
Då omsluter han mig i sina armar och trycker mig hårt mot sitt bröst.
"Du lever!"

Min kropp skakar av snyftningar och jag borrar in mitt ansikte i hans mantel.
Hans fingrar letar sig in i mitt hår och han kysser min panna ömt.
"Du lever." Jag upprepar orden om och om igen, jag kan inte andas, jag vågar inte öppna ögonen, tänk om det bara är en dröm. Men jag känner hans värme mot min hud, jag känner hans välbekanta doft, hans andetag mot min panna.
Sakta lyfter jag mitt huvud och ser upp på honom, han torkar mina tårar och bara ler, det där leendet som jag saknat så.

"Hur?"
Han svarar inte, istället lutar han sig framåt och kysser mina läppar och jag håller kyssen länge, jag vill inte släppa honom.
Men vi rycks hastigt tillbaka till verkligheten.
"Daniel!.... NEJ!"
"Var det där Ren?" Jag såg förvånat upp mot Leon.
"Åh nej... Glenn!" Leon drog efter andan och tog min hand i ett hårt grepp, vi sprang mot riktningen där Rens röst kom ifrån.

När vi kom ut ur skogen var vi framme vid mitt och Daniels läger, på marken låg Daniel med en annan man under sig, de slogs med knytnävar, armbågar och for runt i gruset så det dammade.
Springandes mot dem kom Ren som efter många rop tillslut försökte rycka bort Daniel.

"Dan! Sluta, han är en av oss!" Leons röst lät stark, befordrande och ekade mellan träden. Lika plötsligt som orden försvann ut i den fuktiga luften, slutade männen att slåss och Dan tittade storögt upp på oss där vi stod, hand i hand.
Ren hjälpte den andra mannen upp på sina fötter och borstade av honom medan Dan stapplade fram och slog armarna om Leon.
"Du lever! Tack gode gud... Du lever."
Leon skrattade varmt och kramade om Daniel hårt.
"Jag lever."
Under tiden kom Ren fram till mig och kramade om mig och gav mig en lätt puss på kinden. Han såg sliten och trött ut, men hans leende var bländande.
"Var så god, här har du din man, i rätt så gott skick måste jag säga."

Leon himlade med ögonen och klappade om Ren, de retades och skrattade, gav pikar om resan, hur de båda slitit och fått både rynkor och grå hår. Inget av det var sant men skämten var desto roligare.
Allt jag kunde göra var att se på dem med tårar som svämmade upp i ögonen, jag kunde inte tro mina ögon.
"Eve, är du okej?"
Allas blickar vändes mot mig och jag log mot dem.
"Allt är perfekt."
Den tredje mannen, med de gröna ögonen, såg tyst på oss. Hans läpp var sprucken och han torkade bort blodet med baksidan av handen och jag tog fram en tygbit jag hade i fickan och gick fram till honom.
"Tack."
Han tog tygbiten och höll den mot läppen.
"Du får ursäkta min bror."
"För vaddå?" Flinade han "Det var jag som smög mig på honom."
"Jaha!" Skrattade jag "Då hade du tur att det bara blev en sprucken läpp."
Daniel kom fram till oss och sträckte ut handen. "Daniel, men alla kallar mig Dan."
"Glenn."
"Förlåt för läppen."

Glenn ryckte på axlarna och blinkade åt Daniel.
"Det är bara en skråma." Sen såg han sig om på alla samlade, lite fundersamt och tvekande. Ren måste ha förstått vad han tänkte på och gick fram och la handen på hans axel.
"Det där är Evelyn, min barndoms vän och vår blivande drottning, den bättre hälften till den där." Han pekade på Leon och flinade, som bara svarade med att himla med ögonen. "och som du också hörde så är hon halvsyster till Riddare Dan, som du försökte slå ner nyss."
"Så ni är alla familj."