Den utvalde

47

"Jag antar att far inte berättade." mumlade hon.

"Nej, det gjorde han inte..!" Utbrast jag chockat.
Förlägen fortsatte hon "Förlåt mig, jag upprörde dig, jag borde inte ha sagt något."
Hennes sorgsna blick fick mig att lugna ner mig.
"Nej Liria, förlåt mig det var inte meningen att göra dig ledsen, det kom bara som en chock, jag hade ingen aning."
"Såklart inte, hur kunde du veta att vi blivit trolovade som barn." Suckade hon.
"Så vi har träffats förut?"

Hon såg bort mot sin far och sen på mig igen "Inte nu, men om du vill kan vi prata när middagen är över."
Jag nickade kort "om det är okej, jag vill inte att du hamnar i trubbel för min skull."
Försiktigt la hon sin hand över min som vilade på bordet bredvid min tallrik.
"Du behöver inte oroa dig för mig."
Jag log tillbaka mot henne, hon var så annorlunda, så skör men ändå så kraftfull.

Middagen höll på i flera timmar, maten här var annorlunda men mättande. Det mesta verkade vara tillagat av frukt, nötter och bär. Dessutom var allt sött och jag kunde inte låta bli att längta efter en välkryddad stek. Men artigt smakade jag på allt och drack av den söta mjölkvita drycken som bars runt i stora silverkannor utav servitörerna. Så fort glaset var tomt fylldes det på och jag började känna mig smått berusad.

"Är det oartigt om vi går?" viskade jag till Liria.
Hon log roat mot mig och skakade på huvudet
"Vi förväntas lämna bordet snart, res dig du."
Så jag vände mig mot kungen och tackade för en fantastisk kväll innan jag vände mig tillbaka mot Liria och erbjöd henne min arm.
"Får jag eskortera er tillbaka till rummet Liria'ra?"
"Gärna"
Hon reste sig och tillsammans lämnade vi den stora salen. Jag visste att vi hade allas blickar på oss när vi gick och förmodligen visste alla redan det jag just fått veta, att kvinnan vid min sida skulle bli min fru.
Det kändes helt overkligt, förvirrande och jobbigt på samma gång. Jag hade inga som helst tankar på att gifta mig.

Tankarna snurrade i huvudet när vi gick genom slottet dessutom kände jag mig extra påverkad av alkoholen så jag förlitade mig helt på att hon visade vägen i den stora labyrinten av korridorer inuti slottet.
"Jag har blivit förberedd på detta hela mitt liv." sa hon tillslut efter att vi gått tysta hela vägen.
"På att bli bortgift?"
"På din ankomst"
"Va?" Jag såg oförstående på henne och hon tog min hand och drog mig med till en liten balkong med en bänk där vi slog oss ner.
"Du är van att bli kallad William, eller hur? Vill du att jag använder det istället?"
Jag tänkte efter men skakade på huvudet "Kalla mig vad du vill, jag antar att Trisin'dal är mitt nya namn."
"Du föddes före mig, bara några veckor. Våra föräldrar stod nära varandra och så fort jag var född trolovades vi."
"Är det vanligt här?"
Hon ryckte på axlarna "Bland oss kungligheter är det alltid så."
"Så du har inget emot det?" Frågade jag skeptiskt.
"Varför skulle jag det?"
"Men tänk om jag vore en hemsk person, elak och självisk som inte brydde mig om dig?"
Hon rynkade sin panna och såg fundersamt på mig "men det är du ju inte, och jag har hela tiden vetat vem du är och väntat på dig."
"Hur?"
"Profetian, den har berättat för oss om dig och vad du måste göra. Det var därför din mor lämnade bort dig, för att du skulle kunna uppfylla ditt öde."

Plötsligt vände jag bort blicken, sårad av hennes ord. För även om profetian stämmer och jag är den ende som kan rädda världen så vill ingen bli övergiven av sina föräldrar. Ingen.
Jag kände lena fingertoppar stryka mot min haka och jag vände blicken mot henne igen.
"De hade inget annat val."
Jag nickade bara till svar, vad skulle jag säga? Att min barndom varit skit ända tills jag var åtta år och Ren lät mig följa med honom på hans resa. I nästan åtta år hade jag levt i smuts, hunger, fattigdom och varit helt oälskad. Bortryckt från det liv jag kunnat haft här i Tanoria. Hade jag inte rätt att vara arg?
Jag försökte samla mig och bestämde mig för att prata om henne istället.