Den utvalde

37

Solen sken in mellan trädtopparna och jag vaknade av att det härliga ljuset värmde upp min kropp, jag kände mig starkare idag.
Aaron låg fortfarande och sov, så jag bestämde mig för att gå och leta upp lite ved så jag kunde laga frukost.

Skogen här var orörd och tät, luften var fuktig men frisk och det doftade mossa och svamp. Det var höst och det började bli kallt om nätterna. Men hösten innebar även att det fanns bär, nötter och svamp i skogen, mer mat än under sommaren för vandrare som oss.
Mina ögon synade marken där jag gick och tillslut fann jag det jag sökte, blåbär. Det skulle bli ett välkommet tillbehör till gröten som vi alltid åt på morgonen.

Jag plockade skinnpåsen full av bär och samlade ihop vedpinnarna i famnen igen för att gå tillbaka till lägret.
På vägen tillbaka insåg jag att vi behövde sätta oss ner och planera vår resa ordentligt. Det skulle snart vara vinter och att springa runt och ta dagen som den kom skulle inte fungera länge till, vi behövde varmare kläder och ett matförråd.

När jag kom tillbaka var Aaron vaken, han hade spridit ut alla våra ägodelar och gick igenom vad som fanns i våra väskor.
"Jag tänkte precis samma sak." Flinade jag när jag slängde ner veden på marken och synade sakerna som låg utspridda överallt. "Vi behöver ge oss ut och fylla på våra förråd."
Han nickade instämmande och började packa ihop sakerna igen medan jag tände en eld och tog fram bären, lite gryn och några brödkanter som vi hade. Allt rörde jag ner i en gryta med vatten och lät det koka ihop till en mättande gröt.
"Vi måste hitta en plats där vi kan övervintra."
"Vad då för plats?" Suckade Aaron "allt är fullt av döingar eller förstört."
"Jag vet, men någonstans borde det finnas en passande plats för oss."

Vi åt vår frukost och gav oss av, mätta och ganska utvilade och vi fortsatte norrut på en välanvänd landsväg.
När pappa och Dan hade hittat mig så visade dom mig en karta och vart jag var. Jag hade tagit mig långt norr om ruinerna av den gamla huvudstaden och närmade mig gamle kung Morgans land. Men gränserna var borta nu, varken Morgan eller Durrmon levde och inte heller deras ättlingar eller hovfolk. Khaltor hade dödat dem alla.
Jag tog fram kartan och funderade på vart vi kunde vara. Aaron sneglade över min axel och pekade på en by och en landsväg.

"Vi hade precis tagit oss igenom den byn och mötte patrullen på vägen här."
"Du låter säker på din sak."
"Det finns inte så många byar i den storleken häromkring."
"Hur vet du det?" Frågade jag lite skeptiskt.
Tålmodigt började han förklara, utan att bry sig om min ton.
"Min far var handelsman innan vi flyttade till öarna. Så vi reste från by till by och köpte och sålde saker under hela min barndom."
Förvånat stirrade jag på honom, jag hade visst aldrig frågat om hans bakgrund och lite skamsen lyssnade jag vidare på hans förklaring.
"Nästa by ligger på andra sidan gränsen, i Guymoel, men jag tror att allt är lika öde där som här."
"Har du varit där nån gång?"
"Visst... Innan Morgan startade kriget mot din morfar, men då var jag så liten att jag knappt minns något av det. Men far har berättat om landet och människorna."

Jag tänkte på historierna som mina föräldrar berättat, jag hade bara lärt mig om kungarna och krigen, politik och kartor. Jag visste ingenting om folket eller hur länderna utanför Ravenworth såg ut.
"Det kommer ju bli ditt land tillslut."
Jag såg chockat på honom. "Mitt land?"
"Mmm, när du dödat Khaltor så blir ju allt ditt. Gamla och nya Ravenworth, Durrmon och Guymoel."

Jag skrattade högt åt tanken, det kändes så avlägset att bli kung, även om det var det jag blivit förberedd på i större delen av mitt liv.
"Visst" flinade jag "Kung William den starke, han som besegrade mörkret och kom att härska över de tre länderna." Sa jag dramatiskt och vinkade och bugade som en sann konung.
Aaron suckade irriterat åt mig och började gå före.
"Vad?"
Jag sprang ifatt.
"Aaron, jag skämta bara."
"Visst."
"Så varför är du så sur?"
Han stannade till och vände sig hastigt om så våra blickar möttes.
"För ditt 'skämt' är vad alla hoppas på, och drömmer om, många tror att du är vår sista chans Will. Dom räknar med dig." Han tog en paus och skakade på huvudet. "För många är du redan en hjälte, vi har hört vad du åstadkommit undertiden du varit borta. Du hörde oss i lägret, när vi drog efter andan när vi såg dig. Det var inte för att vi blev rädda Will, det var för att vi såg vår räddare kliva ut i eldskenet."

Jag blundade och suckade tungt men han fortsatte.
"Du ser dig själv som ett monster, vi ser dig som en gåva från ljuset"
Jag såg upp på honom med plågad min "Men det är mer ansvar än jag klarar av Aaron, hur tror du det känns att höra som femtonåring att snart, när du blir sexton så ligger allas öde på dina axlar. Alla jag älskar och alla jag känner, allas liv är beroende av de val jag gör..."
"Jag fattar... Det gör dina föräldrar också, ingen anklagar dig för att du stack, dom är bara oroliga."
"Jag stack för att skydda er."
"Och det gjorde du säkert."

Han flinade och dunka till mig lättsamt i ryggen "Det är ju jag som dragit nitlotten här, tänk dig deras miner om jag överlevde och du dog, jag skulle aldrig kunna återvända" skrattade han "Kom nu, vi har långt kvar..."
Lättad åt hans humörsvängning gick vi vidare, men jag kunde inte släppa tanken på det han sagt, kung över tre länder. Men vad fanns norr om Durrmon och Guymoel? I de stora djupa skogarna som ingen människa någonsin besökte. Plötsligt kom en stark känsla, en tanke om vart vi skulle.
"Aaron, jag har en ny plan."
Han såg över sin axel och mötte min blick "Okej?"
"Vi ska ta oss till Tanoria."
"Det är lååååångt härifrån..."
"Precis! Jag tror inte att Khaltor's magi tagit sig dit än, det kan finnas andra där som kan hjälpa oss."
"Du har hört historierna om Tanoria va? De som bor där är inte människor."
"Ser jag ut som en människa?"

Aaron synade min muskulösa, ärrade kropp. För att vara arton var jag väldigt lång och bredaxlad, mina öron spetsiga och huden blekare än vad den borde vara. De silvriga märkena i min hud glänste i solen och mina isblå ögon glittrade till. Jag insåg roat att varken Sarah eller någon annan där hemma förmodligen skulle känna igen mig nu.
"Ja, ja... du har en poäng. Så du tror att nån där kan lära dig magi?"
"Eller ge mig en armé."
"Varför skulle dom vilja det?"
"För att deras land gränsar till Khaltor's. Dom vill säkert inte att han tar sig över till dem."
"Kanske, det är värt ett försök."

Vi fortsatte med lite muntrare steg än tidigare, planen var att ta oss genom kung Morgans gamla rike Guymoel och in i de urgamla magiska skogarna som gränsade till landet Tanoria, ett land som vi människor bara hade hört om i sagor och legender. Det sägs att alver bor där och att de lever i harmoni med centaurer, älvor och andra magiska väsen. Träden, blommorna och till och med insekterna och fåglarna skall vara annorlunda och magiska i Tanoria. Skyddat av magi och från människors tyranni, makt och förintelse.
Jag log för mig själv. Självklart var det dit jag skulle!

"Will ducka!"
Jag hade gått och drömt, djupt i mina egna tankar när Aaron plötsligt slänger sig över mig.
"Fåglar!"
Vi såg ett stort svart moln av fåglar som flög rakt mot oss.
"Dom har sett oss" grymtade jag "Fort in i buskarna!"
Vi rullade ner i diket och skyndade oss in i en skogsglänta i närheten.
Molnet av fåglar slog sig ner i trädkronorna och skrek åt oss, uppenbart irriterade att de inte kom åt sina offer.
"Kom vi måste vidare!" Jag tog tag i Aarons arm och drog honom med mig. Vi snubblade över grenar och stockar, sprang genom snår och buskage, hela tiden kunde vi höra hur fåglarna kom efter, vissa hann fram till oss och jag stannade till, svingade mitt lätta svärd mot dem men när det träffade en fågel förvandlades den bara till svart rök.
Irriterat sprang jag vidare, de var för många men skogen saktade iallafall fall ner dom.

"Här borta!" Aaron hade hunnit längre bort och nu stod han och vinkade åt mig.
Jag sprang det snabbaste jag kunde åt hans håll förföljd av fåglarnas isande skrik.
När jag kom fram såg jag vad han tänkt sig och jag nickade.
Han nickade tillbaka "Okej, nu gör vi det här!"
Jag tog ett djupt andetag för att lugna mig och gjorde mig beredd på att hoppa.
Några sekunder senare föll vi båda ner för en klippkant, det kändes som vi föll i en evighet men kort därefter träffades våra kroppar av vattenytan på den sjö som legat under oss. Det höga fallet fick oss att sjunka djupt ner till botten. Jag såg Aaron kämpa bredvid mig, lungorna protesterade redan och ville ta ett nytt andetag, desperat blickade jag upp mot ytan, men där uppe skymtades ett stort svart moln av fåglar som cirkulerade över oss och väntade.