Den utvalde

20.

Leons hjärta bultade och pulsen ökade. Han såg sig omkring med van blick, de inväntade hans signal. Han hade varit med om liknande situationer flera gånger tidigare, men på något sätt kändes allt nytt, det var så mycket mer som stog på spel nu.

Han kände en hand på sin axel och han sneglade bakåt, Glenn mötte hans blick, "Vi är redo."

Leon nickade och spände vant sin stora krigsbåge. En tillfredsställande känsla spred sig genom hans kropp när pilen sköts iväg flera hundra meter, och han följde den brinnande pilens ljus när den ven iväg över slottet som en fallande stjärna på natthimlen. Snart tändes fler signaleldar, en efter en. Uppe på murarna, på gatorna, nere på torget och tillslut formade de en slingrande orm genom staden.
Det var dags.
Från olika håll började hans män storma slottet, män som han lärt känna de senaste månaderna. Tillslut hade de lyckats rädda tillräckligt många för att göra ett försök att gå till attack.
Han sprang längs gatorna med Mathews svärd i handen och bågen på ryggen, tyngden av svärdet besvärade honom inte, istället lugnade det honom på något sätt, han kände sig trygg. Stadsborna som såg dem sprang genast och gömde sig i sina hus. En och annan soldat korsade deras väg, men de föll innan de hann varna någon.

Språngmarschen längs gatorna fortsatte i snabb takt. Fler män slöt upp bakom honom när de började närma sig målet. Planen var att de skulle ta sig in i skydd av mörkret.
Leon signalerade till sina män och deras fotsteg saktade ner, till sist smög alla fram i skuggorna och de skulle snart vara framme vid murarna. Ett nytt kommando från honom och enterhakar och rep ven genom luften, för att sedan ge efter sig ett ljud av stål mot sten.

Sakta började de klättra upp.
Den höga muren var slät och hal, fötterna fick inget bra fäste så han fick använda all sin kraft att dra sig upp med hjälp av armarna. Klättringen blev tyngre än han väntat sig och även om Leon var bland de första att svinga benen över kanten så kände han hur mjölksyran spred sig i kroppen.
Han såg sig omkring, de flesta var uppe, några kravlade sig fortfarande över kanten och medans han väntade tog han sig tiden att se sig omkring. Natten var kylig, himlen lugn och stjärnklar, månens ljus sken starkt och klart så han såg tydligt vilken väg han skulle välja.
När alla var redo signalerade han åt dem att röra sig mot borggården.
Leon drog sitt svärd och förberedde sig och utan ett ord gjorde resten likadant. Sakta rörde de sig framåt och de räknade kallt med att ingen upptäckt dom, inga signaler hade ljudit, det enda som kan ha väckt misstankar var eldarna. Men Leon var inte orolig, efter vad han sett hade Emanuel knappt femtio män. Själv hade han tretti, men det skulle räcka.

Runt omkring dem var luften stilla, inte ett ljud hördes förutom deras egna andetag.
Ett hugg av oro fick honom att stanna till och han höjde upp handen. Leon såg sig omkring med en känsla av att något var fel, han mötte Glenns blick, även han såg bekymmrad ut men det fanns ingen återvändo, det var nu eller aldrig.
Gruset under deras fötter gnistrade i månskenet när de klev ut på borggården. Pulsen ökade och hans ögon spanade ut över den öppna ytan.
"Var är alla?" Muttrade Sam bakom honom.
Borggården var tom.
"Sprid ut er" Viskade Leon till de närmsta männen.
Plötsligt, utan förvarning, stängdes porten bakom dem, Leon snurrade runt och såg alla portar stängas en efter en, i var sitt väderstreck.
En kall kår ilade upp längs hans rygg.

En fälla!

Samtidigt som tanken slog honom tändes facklor uppe på avsatsen som gick i en cirkel runt borggården och Leon såg ilsket upp på bågskyttarna som omringade dem.
"Den jäveln." Glenn spottade ut orden "Han har allierat sig med Durrmon."
Ur skuggorna ekade ett skadeglatt skratt. "Välkomna mina herrar."
Ut ur valvbågen bakom sina män klev Emanuel och hans nye medhjälpare fram.
Leon stirrade på den enorme, buskige mannen. Endast djurpälsar och krigsmålningar täckte hans muskulösa kropp, det långa håret var flätat och i det lika långa skägget fanns djurtänder och benbitar fast knutna som smycken. Men Leon såg inget av det, det enda han tänkte på var det lysande röda ögonen i mannens ansikte.