Den utvalde

Prolog.

Stanken av ruttet kött, gammalt urin och annat avskräde stack honom i näsan. Men även om stanken i sig var näst intill outhärdlig så var de klagande rösterna och skriken av smärta desto värre. 

Varje gång han gick ned för den långa spiraltrappan fick han alltid en känsla av ånger och misstro. Tankarna snurrade i hans huvud och han var tveksam till om det här rätt väg att gå.
Han tog sig förbi cellerna där fångarna satt och aktade sig noga för de bedjande utsträckta armarna som så många gånger tidigare försökte ta tag i honom.

Istället skyndade han sig mot den stora tunga ekdörren som ledde ut ur tortyrkammaren och ut i salen dit han hoppades att hans nyfunna vän hade gått.

"Mästare!"Orden ekade ut över det kala rummet och tillsammans var hans röst och ljudet från hans skor mot det hårda stengolvet, det enda som hördes i den förvånansvärt stora salen som bredde ut sig på andra sidan dörren.

"Kronprins Sethius! Här borta." Han mindes sin reaktion när han hört sin mästares röst för första gången. Den var pipig och svag och hade han varit blind så skulle han förmodligen trott att den tillhört en liten flicka. Hans första intryck av mannen hade dock förändrats och på något underligt vis hade den gått ifrån kärlek till respekt och nu till en groende rädsla.

Bort ifrån rummets mörkaste del hörde han det obehagliga ljudet av stön och smärta blandat med ångestfyllda utrop och håret i hans nacke reste sig ofrivilligt.
Rummet fick ett grönt sken och ut över golvet kom en böljande tjock, om än onaturlig dimma, sköljandes mot honom som vågor mot en strandkant. Återigen dök tvivlet upp och för att få bort de mörka tankarna så drog han häftigt i sitt stripiga hår. Han tog ingen notis av de tjocka tovor som lossnade och fastnade mellan fingrarna samtidigt som han skakade hårt på huvudet och började slå sig själv i pannan med handflatan. Sådana tankar var inte tillåtna och ångesten började växa inom honom när han tänkte på konsekvenserna som han skulle få genomlida om hans mästare en dag skulle se tvivlet i hans ögon.

Sakta tog han sig fram genom dimman till bordet där hans mästare stod. Fastspänd på bordet låg en död naken kvinna med uppspärrad mun och skräckslagen blick. Hon hade förmodligen varit död i dagar och liket hade redan börjat förmultna och stinka. Kroppens hud var ristad med diverse runor och symboler, munnen fylld av vätskor som han inte kände till och bröstkorgen var öppnad, fylld med något och sedan slarvigt ihopsydd.

"Har Ni gjort några framsteg Mästare?"

Den lille mannen i kåpan vände sig sakta om och synade honom innan han tog ett steg fram för att smeka den unge kronprinsens kind. "Det är för tidigt att säga."

En kall kår gick igenom hans kropp men han tillät sig inte att visa vad han kände, istället bytte han samtalsämne för att ivrigt förklara sitt ärende. "J-jag har goda nyheter."

"Jasså?"

"De har funnit min syster."

Ett elakt väsande fnitter hördes från dunklet av den mörka huvan. "Då får vi samla de invigda, vi bör ge oss av i natt."

"Ja, mästare."

Han bugade djupt och följde mannen med blicken när han lämnade rummet.
Det var snart dags.
Snart skulle allt som de kämpat för bli verklighet. En känsla av välbehag spred sig inom honom och ett svagt leende skymtade på hans läppar. "Äntligen skulle han-..." tanken avbröts av ett väsande ljud ifrån liket och han kände sig plötsligt illamående. Han tog hastigt några steg ifrån bordet där den döda kvinnan börjat röra på sig. Kedjorna runt hennes hand och fotleder skallrade av hennes ryckiga rörelser och kroppen ålade sig för att komma loss.

Så plötsligt slutade hon och kroppen var alldeles still. Nyfiket tog han ett kliv framåt och studerade henne. Var det ännu ett misslyckande? Som svar på hans fråga vände kvinnan sakta på huvudet och öppnade sina likbleka ögonlock.
Hans hjärta rusade inombords när han mötte blicken av ett par lysande röda ögon.

Om du känner igen innehållet i den här boken så är det för att jag började skriva på den för över fem år sedan, men nu känner jag att den är värd ett nytt försök, jag har aldrig lyckats skriva färdigt den ;) men nu är det dags!