Words f.s

82 - "Iris är vår lillasyster"

Torsdag 24/1-19

"Felix!" Utbrister jag ilsket när han släpper ner min sista låda på golvet i vårt nya vardagsrum. "Kan du sluta bete dig som ett barn? Du vet inte vad sakerna i den där lådan betyder för mig!"

"Och du vet inte vad någonting av det jag äger betyder för mig, så det är ömsesidigt!" Kontrar han innan han sätter sig ner med en duns i soffan och telefonen i handen. Själv böjer jag mig ner vid lådan och öppnar upp den. Jag lyfter på de översta sakerna innan jag hittar det jag letade efter. Bilden på mina syskon och föräldrar. Jag sjunker ner på knä och en tår landar på det nu spruckna glaset som ska skydda bilden som betyder allt för mig. Plötsligt orkar jag inte mer och jag släpper ner fotografiet i lådan och reser mig upp.

"Du är så jävla dum i huvudet!" Skriker jag innan jag skyndar mig ut i hallen.

"Tilja vänta!" Ropar Felix efter mig då jag smäller igen dörren bakom mig. Den öppnas snabbt igen och jag vänder mig om och ser på honom.

"Varför? Ingenting jag bryr mig om betyder någonting för dig!" Säger jag med tårar i ögonen.

"Förlåt, allt med dig betyder allt för mig." Säger han försiktigt och kliver ner för de två trappstegen som leder ner till mig. "Jag var bara upprörd."

"Över vadå? Jag har inte gjort dig något." Säger jag och ser sårat på honom.

"Jag vet, det är bara allt det här med Fredriks farsa och en del andra saker." Säger han. Jag vet inte vad han menar med andra saker men ändå nickar jag. "Kan vi gå in igen och försöka få ordning på saker och ting?" Frågar han.

"Ja." Säger jag bara lätt innan jag återigen kliver uppför trappan och in genom den öppna dörren. Precis när dörren stängs bakom Felix plingar våra båda telefoner till och jag ser fundersamt på honom innan jag tar upp min telefon ur fickan.

Skottlossning vid Sergelstorg, Stockholm.

Sekunden efter jag läst rubriken ringer Felix telefon och han svarar snabbt.

"Tobbe, vad händer?" Frågar han. Jag fortsätter läsa igenom artikeln som Aftonbladet skrivit medan Felix pratar vidare.

"Du Tilja." Säger Felix efter en stund. Jag tittar upp på honom och ser att han pratat klart i telefonen. "Fredriks pappa sköt på plattan, han hamnar i fängelse nu och så länge inte Fredriks gäng blandar sig i så borde vi vara okej nu." Säger han. Jag pustar lättat ut och går in i vardagsrummet och sätter mig i soffan.

"Men jag vill fortfarande att du är försiktig." Tillägger Felix efter en stund. Jag nickar lätt och ser på honom. Han ler försiktigt mot mig innan han slår sig ner bredvid mig i soffan.

"Vad var det egentligen du och Oscar pratade om i lördags?" Frågar jag med blicken riktad mot honom. Han stelnar till lite, något som jag märker väldigt tydligt.

"Uhm... Ja..." Harklar han sig innan han ser på mig. "Det var bara en sak." Mumlar han och tittar ner i sitt knä. "Inom familjen."

"Ska jag tro på det?" Frågar jag tveksamt då han verkligen inte verkar säker på sin sak.

"Du bestämmer själv vad du vill tro på, men det jag säger år hundra procent sant." Säger han, nu lite säkrare.

"Okej." Säger jag tyst och vänder själv ner blicken i knät. Vi sitter så länge, tysta, innan Felix telefon avbryter oss och jag hoppar högt i soffan. Hans blick stelnar när han ser på skärmen och jag lyckas snappa upp namnet som ringer.

Iris.

"Jag ska bara svara." Säger Felix snabbt innan han reser sig upp och lämnar rummet. Jag ser förvånat efter honom då han lämnar rummet i telefon med denna okända tjej. Tankarna i min hjärna snurrar snabbt och den första personen som kommer upp i mitt huvud är Oscar. Han är Felix halvbror och måste därför veta mest om Felix av alla.

Jag letar upp hans namn bland mina sms-konversationer och skriver in ett meddelande.

Iris, ge mig en förklaring på vad det namnet betyder för Felix.

Jag ser länge på telefonen utan att något svar ploppar upp och snart hör jag Felix steg komma mot rummet igen. Snabbt tar jag bort meddelandet och låser telefonen.

"Vem var det?" Frågar jag Felix i hopp om att kanske få fram ett vettigt svar från honom.

"Äh, bara en av grabbarna som ville veta om jag hade hört om Fredriks pappa." Säger han, den största lögnen i världshistorien.

"Åh, okej." Väljer jag att svara innan ett meddelande ploppar upp i min telefon.

Oscar: Jag kan inte ta det över telefon. Möt mig vid lekparken närmast er.

Jag tar bort meddelandet och ser på Felix som har fullt upp med sin telefon.

"Börjar du i sovrummet?" Frågar jag. Hans blick flyger upp till mig och han nickar lätt. "Okej, jag tar köket." Säger jag innan jag lämnar rummet och går ut i hallen. Jag drar på mig skor och jacka innan jag lämnar huset och går i rask takt nerför gatan. När jag når lekparken sitter redan Oscar på en gunga. Jag går fram till honom och han reser sig upp.

"Det är väldigt viktigt att Felix inte får reda på att du vet om det här. Jag vet inte vad han har för planer men jag tror han vill berätta själv i så fall." Säger han. Jag rycker på axlarna och ser undrade på honom.

"Jag har inte hela dagen på mig, Felix tror jag är köket. Berätta nu." Uppmanar jag honom.

"Okej, okej. Iris är vår lillasyster." Säger han.

-

Glöm inte att kommentera om ni vill att jag ska fortsätta!