Words f.s

7 - "Du har mördat människor."

Måndag 21/8-17

"Känner du någon över huvud taget på den här skolan?" Frågar Saga. Jag skakar på huvudet och ser på personerna inne i rummen som vi går förbi. De börjar se ganska bekanta ut nu. Alla satt i matsalen vid lunchen och nu är det dags igen. Middag.

"Nej. Det finns en person som sa att han ska gå här. Men jag har inte sett honom." Säger jag och ser på henne. "Du då?"

"Nej, som sagt var så kommer jag från en litet område i närheten av Värmdö och Ingarö. Det är väl inte direkt så människor därifrån skulle tvingas flytta hit." Säger hon. Jag nickar och svänger nerför trappan som leder till källaren, inbyggd i trappan till övre våningarna. Väl nere i matsalen ställer vi oss i kön till maten. Om jag ska vara ärlig så var maten ganska bra vid lunch. Bättre än i min gamla skola.

Jag tar en tallrik och bestick och börjar sedan lägga upp köttfärssås och spaghetti på min tallrik. Jag väntar på Saga innan vi tillsammans går till ett tomt bord en bit in i salen. Vi sätter oss mittemot varandra och börjar båda två äta under tystnad.

"Du bodde inne i Stockholm, va?" Jag nickar som svar på hennes fråga och fortsätter sedan äta. Hon har ju redan berättat var hon kommer från.

"Hej du." Jag tittar av reflex upp på personen vars röst precis hördes. Av någon anledning får jag direkt när jag ser källan av rösten en känsla av att denna pratade med mig.

"Hej." Säger jag lågt och ser fundersamt på honom. Han drar ut stolen bredvid min och sätter sig ner. Hans hår sticker fram lite under den röda kepsen. Killen är ju fruktansvärt snygg. Det är ingenting jag kan förneka, men jag borde verkligen inte vara i närheten av honom. Jag borde lyda mina bröder. Jag borde hålla mig borta från Felix Sandman.

"Jag kom precis. Det blev lite strul eftersom Oscar tog min bil till stan och hade med sig sina bilnycklar." Säger han och ser på mig med sina glada blå ögon. Jag kan inte besvara det glada. Varken leendet som pryder hans söta läppar eller gnistan av glädje i hans ögon. Det vore fel mot mina bröder, och jag är inte en syster som gör så. "Vad är det för fel?"

"Ingenting." Säger jag så oberört jag kan innan jag ser på Saga som ser mer än förvirrad ut.

"Jag är inte dum." Suckar Felix. Jag himlar med ögonen innan jag spetsar min mat med gaffeln. Tyst äter jag medan jag känner hans genomträngande blick på mig. Det är inte hans fel egentligen. Han vet inte att jag har blivit tillsagd att aldrig prata med honom igen.

"Tilja, snälla du. Vad har jag gjort för fel?" Jag suckar och tittar upp på honom. Allt det glada i hans ansikte är som bortblåst. Det enda som finns kvar är ett förvirrat uttryck i hans ansikte och en sårad blick riktad mot mig.

"Kan vi prata senare, kanske?" Frågar jag. Han nickar lätt och ser på Saga. Jag vänder blicken mot henne jag också medan jag fortsätter äta.

"Felix heter jag. Jag och Tilja är kompisar." Säger han. Saga flinar lätt innan hon nickar.

"Saga heter jag och jag tycker inte att det ser ut som att ni är kompisar." Säger hon. Jag ler för mig själv och tittar på min nu tomma tallrik.

"Vi är väl inte direkt kompisar då. Vi är bekanta. Jag hjälper henne när hon dricker så mycket att hon somnar sittande på stolar i främmande människors hus." Säger Felix. Jag skakar snabbt på huvudet.

"Nej, det är inte sant. Jag hade inte druckit för mycket och jag visste vem jag var hos." Säger jag innan jag ser på Sagas tallrik som också den är tom. "Och nu är jag klar, så jag ska gå och lämna min tallrik." Jag reser mig upp och lämnar bordet tillsammans med min tallrik. Jag går fram till disken och lägger ner min tallrik på rätt ställe. Saga gör detsamma och sedan lämnar vi matsalen med Felix i släptåg.

"Kan vi snacka ostört någonstans?" Frågar han. Jag skakar på huvudet och går med trötta steg uppför den tråkiga stentrappan. "Jo, jag har eget rum." Säger han när vi når första våningen. Vi går in i korridoren och fram till rum nummer sex. Jag stannar utanför och ser på Felix som nu är mycket längre än vad han var igår. Han kändes verkligen inte så lång igår.

"Får jag bara ställa en fråga till dig?" Jag ser på Saga som i sin tur ser på Felix som nickar.

"Varsågod." Säger han.

"Okej, heter du Sandman i efternamn? Brukar du kallas för Sandman och hänga med ett par killar i Hemmesta?" Frågar hon. Han nickar lätt.

"Eller alltså, ja. Jag brukar vara i Hemmesta med mina kompisar." Säger han och lägger huvudet på sned.

"Med Joel Kasparsson?" Frågar Saga. Felix nickar och ser granskande på henne.

"Du är alltså den Saga. Joels flickvän." Säger han. Hon nickar och lägger handen på handtaget till vårt rum. "Jo, dig är han riktigt stolt över. Men jag ska ta din kompis nu och vi ska gå till mitt rum och snacka lite."

"Det är okej. Vi ses senare Tilja." Säger hon. Jag nickar uppgivet och ser på henne då hon går in i rummet och stänger dörren.

"Kom." Säger Felix och tar tag i min hand. Trots att jag försöker dra mig loss får han med sig mig igenom korridoren och in i det rum som ligger längst bort, närmast vardagsrummet. Han öppnar dörren och drar in mig innan han stänger igen dörren bakom mig. Han släpper min hand och sätter sig på den enda sängen i rummet. En säng precis som alla andra i den här skolan. Rummet är något mindre än mitt eget och det finns bara en sak av varje.

"Igår var du typ... Pratsam." Säger han. Jag ser på honom innan jag går fram och sätter mig bredvid honom. Jag lägger mina händer knutna i mitt knä och ser på dem medan jag funderar igenom vad jag ska säga.

"Mina syskon..." Säger jag lågt.

"Bara för att de snackar massor av skit så betyder inte det att allt är sant." Suckar han. Jag skakar på huvudet och håller munnen tyst. I flera minuter sitter vi så. Tysta och stela.

"Du har mördat människor." Säger jag tyst. Han lägger sin hand försiktigt över mina och jag ser tveksamt upp på honom.

"Jag har inte dödat någon som inte har förtjänat det." Säger han lågt. Jag nickar lätt och vänder ner blicken på mina händer igen. Varför ska det vara en så stor sak för? Att han har mördat någon. Mina bröder har båda två gjort samma sak. Jag är väl medveten om det. Även om jag tycker att det är omänskligt så har jag blivit van vid att blunda för det.

"De vill verkligen inte att jag umgås med dig." Säger jag.

"Nej, och jag förstår det. Faktiskt. Men det är ingen som har sagt att de måste veta. Vi är fast i den här skolan tillsammans. De märker inte ifall du umgås med mig eller Saga. Det är exakt lika illa för dig att umgås med Saga som det är att umgås med mig. Hennes pojkvän är precis som mig." Säger han. Jag ser upp på honom, och ifall han inte är en otroligt bra skådespelare så tror jag att han är seriös.

-

6 december 2014