Words f.s

25 - "Förlåt."

Lördag 14/10-17

"Tilja." Viskar Felixs röst och jag känner hur hans hand dras försiktigt genom mitt hår. "Tilja, vakna."

"Vad?" Mumlar jag utan att öppna mina ögon. I stället vänder jag ryggen till honom och trycker in ansiktet i kudden. 

"Klockan är sex och jag tycker att du har sovit middag nu." Viskar han mot min nacke. Jag skakar på huvudet och tar tag i hans hand som ligger runt min midja. "Jo, jag har inte sovit någonting alls och det börjar bli väldigt tråkigt att glo på dig när du snarkar."

"Jag snarkar inte." Mumlar jag.

"Jo, du. Du snarkar, och det är inte lite heller." Viskar han. Jag suckar och försöker släppa hans hand igen, men han håller fast. "Du snarkar som en liten gris."

"Håll käften." Mumlar jag och armbågar honom hårt rakt bak, i magen. Han kvider till och släpper min hand. 

"Hora." Mumlar han då jag känner att han sätter sig upp. Ordet går direkt in i mitt hjärta och jag pressar mina armar hårt emot min mage, där ett litet barn just nu växer. Att ett ord kan skada så mycket är egentligen helt otroligt. Men det gör det. Första tåren rinner snabbt nerför min kind och jag pressar mina armar hårdare om mig. 

"Kom när du är klar. Jag tittar på tv." Säger Felix lågt innan jag känner att han reser sig upp. Jag hör hans steg lämna rummet och strax efter startar tv:n på låg volym i vardagsrummet intill. Jag sätter mig försiktigt upp och torkar bort mina tårar innan jag reser mig upp ur sängen och drar på mig min tröja och mina byxor. Försiktigt tassar jag ut ur hans rum och ut i hallen där jag drar på mig mina skor. Jag öppnar dörren som självklart ekar ut i trapphuset. Felix verkar dock inte höra någonting så jag skyndar mig ut och stänger dörren försiktigt innan jag går uppför trappan. Jag rycker i handtaget till Niilos lägenhet men dörren vägrar gå upp. Samtidigt som jag ringer på dörrklockan så torkar jag bort ännu fler tårar. Det knäpper till i låset och Niilo öppnar dörren. Han ser snabbt på mig innan han vänder sig om och går in i lägenheten igen. Jag går in och stänger dörren efter mig innan jag sparkar av mig mina skor. 

"Skulle inte ni ut och äta?" Frågar Niilo från köket. 

"Nej." Säger jag tyst innan jag går in på hans rum. "Jag lånar din säng." Säger jag innan jag stänger dörren och lägger mig i hans säng. Jag tittar in i väggen och börjar direkt tänka på alla sorliga händelser från hela mitt liv. Hur kunde han kalla mig för hora? Tänker man sig inte lite för? Han om någon vet att jag inte är stolt över mitt rykte. Han om någon borde vara försiktig med vad han säger medan han försöker vinna tillbaka mitt förtroende. 

Jag hör dörrklockan i hallen och kramar om kudden hårt medan jag lyssnar efter röster. Märker Felix att jag är borta så är det här absolut det första stället han letar på. Han kommer att komma in hit och ställa den dumma frågan. 'Vad hände?' Sedan kommer han att fortsätta fråga vad han gjorde för fel och om han har sagt någonting fel. Sedan kommer han att sätta sig ner på sängkanten och försöka få mig att låta honom röra mig, vilket jag inte kommer att tillåta. Sedan kommer han att sucka och lämna mig ifred och sedan kommer jag att gråta för att han inte bryr sig mer om mig än så. 

"Min syster är hemma nu." Hör jag Niilo säga från hallen. Det är alltså antagligen inte Felix. 

"Så vi kan inte supa?" Frågar en annan röst. 

"Jo, men hon är på mitt rum och jag har en känsla av att hon bråkar med sin pojkvän." Felix är inte min pojkvän. Vi har inget officiellt förhållande. "Han kommer säkert komma hit."

"Har Tilja pojkvän? Sedan när binder hon sig vid folk?" Frågar den andra rösten. Eftersom att han vet vem jag är så känner jag honom kanske.

"Sluta, hon är inte sådan längre." Säger Niilo. Rösterna tystnar och jag drar försiktigt in doften av min bror i näsan. Jag saknar att bara umgås med Niilo, mysa med honom. Han är så otroligt snäll och visar alltid att han bryr sig om mig. Även om han inte är överbeskyddande så bryr han sig fortfarande om mig. 

Det ringer på dörren igen och jag kramar om kudden hårt igen. Jag hör dörren öppnas och sedan Felix röst. "Är hon här? Hon drog."

"Ja, hon är på mitt rum." Säger Niilo. 

"Jag förstår inte vad det är med henne. Vi skulle ju käka." Säger Felix frustrerat. 

"Det kanske handlar om en viss grej som gör att hon tar jävligt illa upp av allt. Du måste tänka på vad du säger för du är jävligt stor i käften." Säger Niilo. 

"Men jag har ju inte sagt någonting. Jag väckte henne för att hon hade sovit i tre timmar och jag inte orkade vänta mer på mat. Hon blev sur och armbågade mig i magen och... Fuck." Felix tystnar och snart öppnas dörren bakom mig. "Förlåt, Tilja. Jag menade inte dig. Jag sa det bara... Det gjorde ont, du måste förstå det."

"Jag bryr mig inte om dina åsikter." Säger jag och kramar om kudden hårdare. Jag hör hans steg komma in i rummet och han sätter sig ner bredvid mig. Hans hand snuddar vid min och jag skriker direkt. "Rör mig inte!"

"Lägg av. Helvete vad omogen du är." Säger han irriterat. Jag sätter mig upp och ser surt på honom.

"Vem av oss är det som är omogen?" Frågar jag och ser in i hans ögon. 

"Det är du. Du armbågade mig för att jag väckte dig. Hur jävla moget är det?" Han bryter inte ögonkontakten och jag svarar inte. I flera sekunder sitter vi så innan jag slår honom över kinden. Att han skulle slå tillbaka var dock ingenting jag förväntade mig. Jag ser chockat på honom och han ser lika chockat på mig.

"Förlåt." Viskar han. "Förlåt, det var inte meningen."

"Kan du gå?" Viskar jag medan tårarna börjar svida bakom mina ögonlock igen. "Gå."

"Tilja." Viskar han. 

"Felix, jag orkar inte mer. Kan du bara gå och låta mig vara. Jag orkar inte se dig igen. Jag vill inte se dig mer, aldrig." Viskar jag. Han ser förtvivlat på mig men rör sig inte. "Gå."

"Tilja, snälla du." Viskar han. Jag skakar på huvudet och drar upp handen till min kind. Den är varm nu och jag kan bara föreställa mig hur röd den är. "Tilja, låt mig krama dig. Jag är jätteledsen. Det var inte meningen." En tår rinner nerför hans kind och det är droppen som får mina egna tårar att komma. 

"Kan du bara gå?" Frågar jag. Han nickar lätt och reser sig försiktigt upp. 

"Förlåt." Viskar han innan han lämnar rummet. Det dröjer inte mer än fyra sekunder innan dörren i hallen öppnas och han lämnar lägenheten. Jag trodde ärligt talat inte att det någonsin skulle hända. Jag trodde aldrig att en kille skulle slå tillbaka mot mig.

-

Damn.

-

Sista dagen i skolan idag och jag är ":D". Imorgon är det avslutning bara sedan är det LOOOOOV!!!

-

18 december 2014