Words f.s

70 - "Allt på grund av dig"

Felix Perspektiv

Onsdag 20/12-17

Blicken håller jag fäst på Tilja då jag reser mig upp och sakta börjar gå genom kyrkogången fram till den lilla scenen. Hennes blick är oslagbar och väldigt tagen. Jag mår så fruktansvärt dåligt över att jag gjorde som jag gjorde. Jag ignorerade henne och i stort sett slängde ut henne. Bara för att hon ville umgås med sin bästa kompis, som jag vet har haft den platsen i hennes hjärta sedan de var väldigt små. Men jag vet att jag inte kunde missa det här, jag kunde inte missa hennes skolavslutning på grund av det. Vi ska fira jul, våra familjer tillsammans. Det tänker jag absolut inte förstöra.

"Pappan kanske var här ändå." Säger kvinnan som jag nu har förstått är rektorn. Jag nickar åt henne och kliver uppför den lilla trappan och ställer mig bakom Tilja. 

"Jag vill bara säga er alla att jag är extremt trött på det jag får höra dagligen av Tilja. När jag dessutom kommer hit och hör en liten, omogen kille säga så där högt inför hela skolan gör mig bara arg. Du kan väl resa dig upp direkt och visa vem du är." Säger jag och ser ut över publiken som sitter tyst. Inte en enda person rör sig. "Då så. Då kanske ni kan ta och vara lite mogna i framtiden och låta bli att hacka på min flickvän. Hon har inte gjort er ett skit och därför ska ni heller inte skapa en massa jävla rykten om henne. Jag ska ha barn med Tilja, är ni avundsjuka så är det bara att säga det högt. Ni behöver inte berätta det genom att säga att hon har gjort någonting fel. De enda personerna som har gjort fel är ni som klankar ner på henne för det här, och jag som har skapat det här. Jag ser det dock inte som att jag gjorde någonting fel då det här har hjälpt mig med mycket. Det här är det som för ihop mig med Tilja och det tycker jag att ni ska förstå. Jag älskar henne och jag hoppas att hon älskar mig fortfarande, även om jag är ganska avundsjuk av mig och kanske inte tycker om att se henne umgås med andra killar än mig. Men jag förstår det nu. Att hon har rätt att vara med vem hon vill, det kan inte jag styra över."

Tystnaden hänger kvar över kyrkosalen innan en lång och blond kille reser sig upp på andra raden. 

"Förlåt Tilja." Säger han innan han sätter sig ner igen med blicken riktad ner i sitt knä. Egentligen så vill jag bara hata honom för det som han antagligen har gjort mot personen jag älskar mest i hela världen, men samtidigt så vill jag säga att han är extremt modig och stark som vågar ställa sig upp inför hela skolan och be om ursäkt. Jag vet inte ens om jag själv skulle klara av att göra det om jag hade gjort likadant. Jag hade kanske tagit in det som var sagt och bett om ursäkt i enrum. 

"Ja, det var väldigt fint sagt. Jag tycker det förtjänar en applåd." Säger rektorn och ser med glada ögon på mig. Vad var det ens jag sa? Jag babblade på om mina känslor inför hundratals personer som jag inte ens känner eller vet vilka det är. Men hur som helst så börjar varenda en av dem klappa händerna och jag ser att Tiljas söta kinder blir rödare än vad de var när rektorn frågade om pappan var här. Men hon ser inte på mig, och jag förstår det. Vad jag gjorde måste ha tagit hårt på henne, speciellt då jag ignorerade henne igår när vi båda såg varandra genom fönstret. Hennes tårfyllda blick och små armar som kramade om hennes lilla kropp endast iklädd bh. 

"Då får jag väl ta och dela ut dessa betyg så att resten av skolan får gå tillbaka till sina klassrum och få de utdelade där." Säger rektorn medan hon flyttar sig så hon ser alla treorna. "Det är bara att gå när ni har fått ert betyg. Det går också bra att stanna om det känns bättre." 

"Olivia Gustavsson." Ropar hon ut först och en liten mörkhårig tjej går fram och tar sitt kuvert. Det dröjer inte mer än fyra personer till innan Tilja bli uppropad. Hon går fram till rektorn och blir indragen i en kram innan hon får sitt kuvert och börjar gå genom kyrkogången. Tyst följer jag efter henne ända ut genom portarna där hon stannar och vänder sig mot mig. 

"Förlåt. Tilja, jag vet inte varför jag gjorde så. Jag blev besviken och arg och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tycker inte om Zack. Jag vill inte sitta och ha filmkväll med honom." Säger jag, väl medveten om att ursäkten är väldigt skev. 

"Det blev inte någon filmkväll." Säger hon lågt och tittar ner på kuvertet i hennes hand. 

"Vad blev det då?" Frågar jag och ser undrande på henne. Jag känner mig så dum, speciellt efter att hennes svar kommer. 

"Jag satt och grät hela dagen, kvällen och natten innan jag vaknade på morgonen och gick hem från skolan bara tio minuter efter att jag hade kommit dit. Allt på grund av dig." Säger hon och torkar bort en liten tår som fört med sig hennes mascara ner på kinden.

"Förlåt Tilja. Det var inte meningen att det skulle bli så. Jag vill inte såra dig och jag menar aldrig att såra dig." Säger jag försiktigt och tar ett steg emot henne. 

"Men ändå sårar du mig alltid, och du får det dessutom att verka som att det är vad du vill. Du vill se mig gråta och må dåligt över att jag har fått dig att hata mig. För det är ju det du gör. Du får mig att tro att allting är mitt fel medan alla andra runt om mig vet att det bara är du som är en dum idiot. För det är så de beskriver dig. Jag försöker gång på gång övertala de om att det är mig det är fel på, men de säger alltid att det är du. Jag tror verkligen på dig, men jag vet inte om jag ska göra det eller inte." Orden sårar mig faktiskt. Men ändå drar jag in henne i min fram och pussar henne i håret.

"Försök att fortsätta tro på mig. Jag lovar att jag åtminstone ska försöka bete mig och visa att jag kan vara en bra pojkvän och blivande pappa. För du är värd en kille som har de egenskaperna." Viskar jag.