Words f.s

14 - "Du vet inte vad jag är kapabel till."

Lördag 16/9-17

Felix: 09:23 Jag köpte test igår och är vaken nu. Det fungerar tydligen bäst med morgonurinet, hur äckligt det än låter. Så om du kunde komma direkt när du har vaknat, innan du går på toa?

Jag: 09:54 Jag vaknade nu. Skickar du adressen så kommer jag nu.

Felix: 09:56 Grev Turegatan 35 B. Ingen portkod. Våning två. Sandman på brevlådan.

Att jag blir chockad när jag får det sista meddelandet är en underdrift. Det är i samma trappuppgång som Niilo bor i. En våning under.

Jag: 09:57 Jag kommer nu.

Jag reser mig upp och drar på mig ett linne liggande på golvet innan jag tassar ut ur vardagsrummet och fram till ytterdörren. Shorts har jag redan på mig efter att ha sovit i det och bh. Jag öppnar dörren och går ut innan jag stänger igen den försiktigt igen. Jag kommer inte riskera att väcka Niilo. Han brukar sova ganska länge.

Jag går nerför trappan till andra våningen där jag tittar på brevlådorna.

T. Rasmussen.

I. Koskinen.

F. Sandman.

Ifall Niilo är medveten om det här har jag ingen aning om. Jag tycker själv att om han visste det så skulle han ha sagt någonting till mig, så mycket som han tjatar om att jag inte får umgås med Felix Sandman. Så flyttar han in i samma trappuppgång.

Jag trycker försiktigt på ringklockan på dörren och hör direkt steg gående inne i lägenheten. Dörren låses upp innan den öppnas av Felix, klädd i bara ett par jeansshorts.

"Hur gick det så snabbt?" Frågar han innan hans blick glider ner över min kropp till mina fötter. "Barfota?"

"Vi bor däruppe." Säger jag och pekar uppför trappan innan jag ser på honom igen. Han nickar lätt innan han släpper in mig i lägenheten. Jag följer honom in i köket där han öppnar en påse. Han tar ut en liten fyrkantig kartong som han räcker till mig.

"Se till att fixa det nu så jag vet vad jag ska göra." Säger han innan han slår sig ner på en stol vid köksbordet. Jag nickar lätt och tar med mig kartongen då jag letar reda på badrummet som finns på samma ställe som i Niilos lägenhet. Jag går in och gör mig inte besvär att låsa dörren efter mig. Jag öppnar istället förpackningen och sätter mig på toalettstolen. Jag läser igenom beskrivningen innan jag reser mig upp och öppnar toalettlocket. Jag drar ner shortsen och trosorna innan jag sätter mig ner igen och gör som det står. Tre minuter kräver testet att jag ska vänta. Så otåligt reser jag mig upp och spolar i toaletten innan jag börjar trampa omkring i det lilla badrummet. Snart piper den till och jag ber en tyst bön för mig själv innan jag ser på den lilla displayen. Jag glider ner på knä framför toaletten och låter tårarna börja rinna sakta nerför mina kinder. Jag ser besvärat på de två strecken som visar att jag just nu i denna stund bär på ett barn. Inte vilket barn som helst. Felix Sandmans barn.

En knackning på dörren får mig att se upp mot dörren. "Tilja, hur går det?" Handtaget trycks ner och dörren öppnas försiktigt. Felix tittar in och ser undrande på mig. Jag håller upp testet och han går långsamt fram till mig och tar tag i det. Han ser länge på dem två strecken innan han slänger ner testet på golvet. Ut ur badrummet försvinner han och jag ser hjälplöst efter honom. Jag antar att han hoppades att jag hade inbillat mig alla symtom. Långsamt reser jag mig upp och lämnar testet liggande på golvet då jag lämnar rummet. Jag går in i köket där Felix sitter med huvudet i händerna.

"Jag vill att du gör abort." Mumlar han. Jag skakar på huvudet och torkar bort mina tårar som envist fortsätter rinna.

"Jag har sagt att jag inte k-.." Börjar jag men blir snabbt avbruten då han ser upp på mig med ilskna ögon.

"Ungen är lika mycket min och jag vill inte ha den. Jag vill att du gör abort. Nej, du ska göra abort. Jag går inte med på att du behåller det. Jag vägrar." Säger han argt innan han börjar resa sig upp.

"Felix nej. Jag kan inte... Jag... Du, du förstår inte. Jag kan inte det. Det sku-.." Han avbryter mig igen, men den här gången genom att putta in mig i väggen.

"Du ska göra abort och det är ingenting som ens går att diskutera. Jag vägrar och det måste du acceptera." Säger han sammanbitet.

"Du förstår inte." Säger jag medan mina tårar börjar rinna ännu mer än innan.

"Jag ska inte ha någon unge och det är det enda jag behöver förstå. Vägrar du göra abort så löser jag det själv. Du vet inte vad jag är kapabel till och det vill du inte veta heller." Säger han och trycker hårt sin hand mot min mage.

"Felix, snälla sluta." Ber jag och försöker förgäves dra mig ifrån honom. "Felix sluta."

"Du gör abort eller så gör jag det åt dig." Säger han. Jag skakar hastigt på huvudet vilket får honom att ta tag om min hals. "Du gör som jag säger. Förstår du det?"

"Jag k-.." Börjar jag men lyckas inte få ut mer då jag börjar få svårt att andas. Han verkar märka det då han släpper både min hals och mage.

"Du har till på måndag på dig att fundera. Säger du nej då så vet du exakt vad som händer." Säger han. "Nu får du vara så snäll och lämna mitt hem." Jag nickar snabbt och skyndar mig till dörren som jag sliter upp. Jag smäller igen den hårt och springer skrämt uppför trappan och in i Niilos lägenhet. Han står med en förtvivlad blick i dörröppningen till vardagsrummet.

"Tilja. Vad har hänt?" Frågar han och går snabbt fram till mig. Han drar in mig i en kram och jag gråter okontrollerat mot hans bröst. "Sch... Vad händer?"

"Ja- Jag kan inte." Viskar jag.

"Vad kan du inte?" Frågar han. Jag snyftar till innan jag får ur mig orden jag vill säga.

"Jag... Jag kan inte gå kvar... I... I Skolan." Snyftar jag fram. Han släpper på greppet om mig och lägger händerna på mina axlar.

"Varför inte då?" Frågar han. Jag trycker ansiktet mot hans bröst igen trots att han uppenbarligen vill att jag ser på honom. Han ger med sig och lägger armarna om mig igen. Det tar lång tid innan jag lyckats lugna ner mig. Vi har då lyckats ta oss över till vardagsrummet och suttit oss i den utbäddade bäddsoffan som jag sover i.

"Jag är gravid." Viskar jag. Tystnaden som lägger sig mellan oss får mig att tro att det absolut inte var vad han hade förväntat sig.

"Vad menar du?" Frågar han. Jag ser förtvivlat på honom och han ser förvirrat tillbaka på mig. "Är du gravid?"

"Ja." Säger jag tyst.

"Hur då? Med vems barn?" Frågar han. Jag ser skamset ner i hans knä. "Någon på skolan? Är det därför du inte kan gå kvar?" Jag nickar och ser upp på honom igen.

"Han sa att jag har till på måndag på mig att bestämma mig för ifall jag ska göra abort eller inte." Säger jag tyst. "Säger jag att jag gör det så är han nöjd, men säger jag nej så ska han göra det själv. Med våld."

"Så du vill behålla det?" Jag nickar och ser försiktigt på honom. Jag vill att han ska vara okej med det. "Är det för att mamma..?"

"Jag kan inte riskera det." Säger jag tyst. Han nickar förstående och drar in mig i sin famn.

"Jag ringer skolan så hämtar vi dina saker så snabbt som möjligt." Säger han. Jag nickar och pustar lättat ut mot hans tröja.

-

9 december 2014