Words f.s

72 - "Tomten verkar vara lite sen."

Söndag 24/12-17

"Det är verkligen jättetrevligt att ha er alla här." Säger Maria och ler stort mot oss alla som sitter samlade i sofforna i vardagsrummet. Julmat har vi ätit och Kalle Anka stängde vi precis av. Vad som väntar nu är julklappsutdelning. Alla klappar ligger under granen. Både från mig och från Magnus. Från Johanna och från Jakko.

"Det var jättesnällt av er att låta oss komma." Säger Jakko med ett stort besvarande leende.

"Jag tycker vi ska tacka Felix som träffat en tjej med så trevliga bröder." Säger Maria och ler mot Felix som sitter besvärat bredvid mig. Han känner sig verkligen inte bekväm med sin familj. Det är verkligen någonting som stör honom något enormt.

"Ja, det var ju roligt att äntligen få träffa Jakko igen." Säger Linnéa och ler mot Jakko, hennes före detta bästa kompis från min familjs tid på Värmdö.

"Hur gör vi med klapparna?" Frågar Johannas son Wille uppspelt. Maria ler mot honom och reser sig upp från sin plats i soffan innan hon sjunker ner på knä framför granen. "Kommer inte tomten?" Frågar Wille.

"Tomten verkar vara lite sen. Vill du att vi öppnar de här paketen nu eller ska vi vänta på tomten och öppna de här senare?" Frågar Maria och pekar på paketen.

"Vi öppnar nu." Säger Wille och hoppar ner från soffan och sätter sig bredvid sin mormor på golvet. Paketen börjar räknas upp och Wille delar ut dem till rätt person innan vi alla sitter med varsin liten hög med paket på golvet. När alla börjar öppna sina presenter på egen han så börjar jag själv gå igenom min hög med Felix bredvid mig. Halsband från Maria och Magnus, halsband från Johanna och Johan, armband från Linnéa och Eric, halsband från Jakko och Carly och ännu ett halsband från Niilo. Då sitter jag där med det sista paketet i handen medan Felix sitter mittemot mig med det paket som jag köpt till honom.

"Öppna du först." Säger han och ler mot mig. Jag nickar försiktigt och ser ner på det fyrkantiga paketet inslaget i guldigt papper innan jag försiktigt börjar sprätta upp det i kanterna. Ur pappret plockar jag ur en röd ask med guldiga och snirkliga bokstäver bildande ett namn på ett företag som jag inte kan urskilja. Försiktigt trycker jag i alla fall på den lilla knappen och öppnar upp den lilla asken som visar sig innehålla ytterligare ett halsband. Det här är dock inte som de andra jag fått. Det här är i guld till skillnad från de övriga i silver. Som smycke på kedjan sitter det ett hjärta.

"Jag såg att du fick massvis av halsband. Men jag hoppas ändå att det här kan vara lite speciellt för dig." Säger Felix. Jag fortsätter se på smycket innan jag lyfter upp det ur asken och ser på det lilla hjärtat som visar sig ha en liten öppningsknapp. Försiktigt öppnar jag upp hjärtat och möts av en ingravering i guldet.

Felix

♡

Tilja

2017

"Felix." Säger jag tyst innan jag tittar upp på honom. Han ler försiktigt mot mig och jag böjer mig framåt och drar honom mot mig med min fria hand. "Jag älskar dig." Viskar jag.

"Jag älskar dig också. Det är bevisar det." Viskar han tillbaka innan han kysser mig försiktigt på läpparna. 

"Det är jättefint. Tack." Säger jag och ser ner på det lilla enkla smycket med en extrem betydelse. Min och Felix historia kanske inte är den finaste. Men bakom allt det så finns det så mycket kärlek. Det här smycket visar för mig att han alltid finns där för mig, och att mina känslor är besvarade. "Öppna mitt nu."

"Okej." Säger Felix innan han börjar sprätta upp det röda pappret runt asken till hans present. Han får av pappret snabbare än mig och öppnar försiktigt upp locket till asken. "Tilja, tack. Det var den här jag ville ha."

"Jag vet det." Säger jag och ser på den guldiga klockan tillsammans med honom. 

"Du måste ha sparat massor." Säger han och plockar av klockan från den lilla svarta kudden. 

"Jag har sparat sedan jag missade din födelsedag." Säger jag. Han ler och knäpper på sig klockan som ser ut att sitta perfekt runt hans handled. "Passar den?"

"Den passar jättebra." Säger han och plockar av låset som stoppar klockan från att slösa batteri. "Tack så jättemycket."

"Kan du hjälpa mig?" Frågar jag och ser ner på halsbandet i min hand. Han nickar och startar igång sin klocka innan han tar tag i det guldiga halsbandet i min hand. Försiktigt fäster han det runt min hals och ser länge på den lilla berlocken innan han släpper ner den mot min hals. "Tack."

"Så vad tycker du om julen hittills?" Frågar han. Jag ler och ser mig omkring på de andra i rummet, djupt försjunkna i deras presenter. Wille ser dock ut att ha det bäst med alla sina bilar och andra leksaker.

"Det här är det bästa julen någonsin." Säger jag och vänder tillbaka blicken till Felix. 

"Då får vi väl hoppas att det förblir så." Ler han. Jag nickar lätt och lutar mitt huvud mot hans axel medan jag ser på halsbandet runt min hals. 

"Finns det några snälla barn här?" Felix spänner sig hårt bredvid mig och jag ser upp på honom innan jag vänder blicken åt hållet där rösten kom ifrån. In genom dörröppningen kommer en blond tjej följd av en blond kvinna med tomteluva på huvudet. Deras leenden får mig direkt att förstå vilka det är. Om det inte vore för att Felix leende ser exakt likadant ut när han ler så hade jag aldrig vetat. Men Felix ler inte nu.