12 - "Tack för att du sitter kvar här ännu."

2.6K 115 16
                                    

Tisdag 12/9-17

Ännu en vecka utan Felix i skolan. Hela veckan satt jag ensam vid platserna där jag och Felix brukar sitta. Jag satt och väntade på att han skulle komma på någon lektion, men han kom inte. I tre veckor och en dag har jag gått i den här skolan idag. Om det är någonting att fira vet jag inte. Allt jag vet är att jag vill att Felix ska komma tillbaka. Jag vill inte vara anledningen till att han misslyckas i skolan.

Sista lektionen, tisdag, matte. Jag tycker inte om matte. Det är bara ett himla virrvarr med siffror som går ihop till konstiga soppor. Jag förstår inte hur man ska få ihop dem till någonting vettigt. Men det är vad jag försöker.

"Hej." Rösten får min blick att flyga upp till den vackra personen som nu står bredvid mig, på väg att sätta sig på stolen bredvid mig.

"Felix, herregud. Var har du varit?" Utbrister jag och slänger mig konstigt nog runt hans hals och pressar mina läppar hårt mot hans, men släpper snabbt då jag inser att det är en av reglerna i skolan.

"Jag behövde en paus." Säger han och ser förvirrat på mig då jag släppt honom. "Vad var det där för?"

"Jag är jätteledsen att jag var så elak emot dig. Men under desss veckor har jag förstått att du inte är den enda som har utvecklat känslor. Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig." Säger jag. Han ler lätt och ser ner på pappret framför mig, fyllt med siffror.

"Jag har saknat dig också. Jag ville komma tillbaka men jag kände mig inte redo. Joel berättade att Saga frågade efter mig varje gång de pratade. Det var roligt att höra att ni undrade. Utan det hade jag nog inte suttit här just nu." Säger han. Jag ler och lägger ner pennan på pappret.

"Lektionen är slut snart. Kan inte du och jag bara sitta på ditt rum och prata hela kvällen?" Frågar jag. Han ler och nickar innan han ser på klockan. Tre minuter. Jag låter minuterna ticka förbi innan läraren meddelar att vi kan gå. Snabbt reser jag mig upp och näst intill springer med Felix efter mig ner till vår korridor och hans rum. Jag tvingar honom att låsa upp dörren innan vi går in och sätter oss på hans säng. Då försvinner direkt all glädje, jag kommer på varför jag behöver prata med honom så väldigt mycket.

"Alltså det händer rätt mycket. Jag vet inte om det är du eller så.." Säger jag tyst. Jag har funderat på det här. Jag har ingen aning om hur jag ska berätta det för honom. Jag vet inte om jag ska berätta det nu när han precis har kommit tillbaka.

"Vad menar du?" Frågar han och sätter sig närmre mig och lägger armen om mig.

"Jag vet inte om jag vill prata om det nu. Jag menar du kom precis tillbaka och allt. Jag vill inte att du ska försvinna igen." Säger jag. Han suckar och klämmer mig löst i armen.

"Jag lovar att inte försvinna igen." Säger han. Jag suckar och tar ett djupt andetag.

"Det känns så konstigt att på sex veckor är du den enda som jag har haft sex med." Säger jag. Han skrattar till och skakar på huvudet.

"Jag tycker att det känns bra." Säger han. Jag nickar lätt, men skrattar inte med honom.

"Jo, det kanske det gör." Säger jag lågt.

"Tilja, vad är det som händer?" Frågar han. Jag suckar och blinkar bort de envisa tårarna. "Vad är det? Varför ser det ut som att du ska börja gråta?"

"Felix, har du haft kondom varje gång?" Min fråga kommer snabbt och jag ser på honom en kort stund innan jag vänder ner blicken i mitt knä och låter tårarna komma. "Förlåt. Jag vet inte vad som händer. Jag spyr och jag hade inte min mens. Jag vet inte vad jag ska göra och nu kommer du lämna mig och jag vet inte vad jag ska göra." Jag reser mig upp och ser inte på honom då jag går mot dörren. "Det är väl bäst att jag går direkt."

"Tilja, vänta." Han reser sig upp efter mig och går fram till mig. Försiktigt drar han in mig i sin famn och jag lägger min hand över mina ögon medan jag gråter. "Tilja, jag trodde du åt piller. Jag visste inte att jag behövde varje gång. Förlåt."

"Jag kan inte vara gravid. Jag får inte vara gravid." Hela jag sjunker ihop och jag glider ur hans famn och ner på golvet. Han följer efter mig ner och håller om mig hårt.

"Förlåt, förlåt." Säger han. "Förlåt för att jag är så oansvarig. Förlåt för att jag inte frågade. Jag trodde att jag hade frågat." Tysta sitter vi en stund efter detta innan jag lugnat ner mig och vi kramar om varandra ordentligt.

"Förlåt, du är inte säker på ifall du är gravid, va?" Jag skakar på huvudet och trycker in ansiktet mot hans bröst. "Vi kan träffas utanför det här fängelset på lördag. Vi kan träffas och göra ett test." Jag nickar och ser upp på honom.

"Tack för att du sitter kvar här ännu." Säger jag. Han ler lätt och kysser mig på läpparna.

"Jag skulle aldrig kunna lämna någon i den här situationen. Speciellt inte dig. Jag tycker om dig alldeles för mycket." Säger han. Orden får mig att le och jag trycker återigen ansiktet mot hans bröst.

"Hur gör vi ifall det finns någonting där?" Frågar jag. Tystnaden som lägger sig mellan oss får mig att förstå att han inte har någon aning. Inte heller jag vet. Mina bröder hatar Felix och Felix hatar dem. De skulle aldrig acceptera att jag var gravid med hans barn och jag skulle aldrig kunna göra abort.

"När du säger det så där så får jag en känsla av att abort inte är ett alternativ för dig." Jag skakar på huvudet och han suckar lågt mot mitt hår. "Förlåt. Men abort känns som det enda vettiga för mig. Jag är fan inte redo för att bli pappa. Jag har ingen utbildning, inget jobb, bara ett kriminellt kompisgäng. Det vore inte rättvist för varken dig eller barnet."

"Felix, du förstår inte. Jag gör inte abort. Vill inte du vara pappa till barnet så kan jag säga till Niilo och Jakko att jag inte vet vem pappan är. Jag kan ta hjälp av Niilo och ta hand om barnet själv." Säger jag och ser upp på honom. Han skakar på huvudet och lossar på greppet om mig.

"Kan jag få tänka lite?" Jag nickar och kysser honom lätt.

"Självklart. Det behöver jag också." Säger jag lågt.

-

8 december 2014

Words f.sWhere stories live. Discover now