Words f.s

59 - "Jag är över det."

Tisdag 28/11-17

"Älskling." Viskar Felix och jag öppnar sakta mina ögon. Jag orkar egentligen inte vara vaken mer. Jag trodde verkligen att han skulle låta mig sova. Det kändes som att han äntligen skulle det. Jag har skola imorgon. Bara för att han har studiedag så betyder inte det att jag kan vara vaken och hålla honom sällskap. 

"Vad?" Mumlar jag innan mina ögon ramlar ihop igen. Jag känner att han pussar mig i håret och jag orkar inte ens le. Jag är så trött. 

"Kan du vara ledig imorgon?" Frågar han tyst. Jag öppnar försiktigt mina ögon igen och ser på honom. Han ser bedjande på mig och jag sluter mina ögon igen. "Snälla svara."

"Jag kan inte skolka." Mumlar jag och trycker mitt ansikte mot hans bröst igen. 

"Jag kan sjukanmäla dig, du är ju gravid. Du måste ju få vara ledig när du mår dåligt." Viskar han. Jag suckar och kysser honom löst på bröstet. 

"Jag mår inte dåligt." Mumlar jag. Han skrattar till så hans bröstkorg vibrerar och jag försöker återigen hitta en skön position på hans bröst. 

"Jag är väldigt nervös." Säger han lågt. Jag tittar upp på honom med oförstående ögon innan mina ögon går igen igen och jag faller ner på hans bröst. "Du är så söt när du är trött."

"Varför är du nervös?" Frågar jag bara i stället för att kommentera hans kommentar. 

"Jo, men jag får ju veta om jag får jobba med musiken eller inte. Det var jättemånga killar där och jag är bara en av säkert fyra tusen. Vi är fyra stycken som ska väljas ut." Säger han och smeker min rygg med sin hand. "Jag vill bara bli en av dem."

"Du kommer bli det." Viskar jag och kysser honom på bröstet igen. Jag tror så mycket på Felix att det nästan känns som att det jag tror redan är sanning. Jag vill att han ska må bra och göra det han verkligen vill. Även om det kanske inte riktigt går ihop för honom att vara både kriminell och känd. Men jag tror på honom. 

"Snälla kan du stanna hemma och vänta på svaret med mig?" Frågar han försiktigt. Jag tittar upp på honom och nickar lätt. Om han hade ställt frågan så från början så hade jag nog sagt ja direkt. "Tack."

"Jag vill verkligen sova nu." Säger jag. Han nickar och vrider lite på sig innan han låter mig lägga mig ner på hans varma bröst igen.

"Godnatt." Viskar han. 

"Godnatt." Svarar jag innan vi båda tystnar och jag somnar till ljudet av hans andetag och hjärtslag. 

"Det är en pojke." Susanne håller upp det lilla blodiga barnet framför mig och jag kan inte göra annat än att le. Hur ont det än gör att jag nu ska stå ensam med det här barnet så kan jag inte göra annat än att le. Felix får egentligen skylla sig själv. Det är vad jag försöker intala mig själv. Det är hans eget fel att han valde killarna före mig. Det är hans eget fel att han valde att mörda den där killen och åka dit i stället för att vara med mig och se mig föda vårt barn. 

"Vad ska han heta?" Frågar Susanne och lägger ner barnet på mitt bröst. Jag ser på den lilla Felix-kopian medan jag tänker.

"Felix." Säger jag till slut. Sa jag verkligen det där precis? "Han ska heta Felix." Dörren till rummet flyger upp och jag ser skräckslaget på den blodiga mannen som kliver in i rummet. Det rinner blod ur både ögonen och öronen på honom. Ner över ansiktet och kroppen. 

"Jag ska ta ifrån dig det som Felix har skapat. Kan jag dö så kan hans barn lika gärna dö. Jag tvingades lämna mina barn, nu ska hans barn tvingas lämna honom. Nu ska han få känna smärtan som jag känner." Mannen går fram till sängen och plockar upp det lilla barnet ur min famn. Försiktigt smeker han barnet över huvudet innan han tar tag om nacken på det och vrider om. Ett igenomskärande knak ekar genom rummet innan det lilla huvudet faller till marken. Det enda som hänger kvar i rummet nu är mitt skrik. Skriket av skräck av att se mitt eget barn liggande på marken.

"Tilja, Tilja vakna." Gråtande öppnar jag ögonen och ser mig skräckslaget omkring i rummet innan min blick fastnar på Felix. Han ser med oroliga ögon på mig innan han drar in mig i sin famn, och jag gråter. Jag gråter och jag gråter och jag gråter ännu mer. Jag har inte drömt om barnet förut. Jag har inte drömt om hur det kommer gå till och jag har inte drömt om vad som kan hända. 

"Sch..." Viskar Felix och klappar mig försiktigt på ryggen. "Tilly, det var en dröm. Du är här med mig." Viskar han. Jag nickar och försöker lugna ner mig, men det är svårt efter en dröm som denna. 

"Tilja, försök andas." Säger han och jag känner hur han upprepade gånger kysser mig i håret. "Ingenting kommer att hända. Jag finns här och du mår bra."

"Han dog." Viskar jag genom tårarna medan jag fortfarande försöker lugna ner mig. "Vårt barn, han dog. Han bröt nacken av honom och han dog."

"Tilja, det kommer aldrig att hända. Ingenting kommer att hända med barnet. Du finns här och jag finns här. Ingenting kommer att hända med varken dig eller barnet. Inte mig heller. Jag kommer alltid att finnas här och ta hand om er." Säger han och flyttar mitt ansikte från sitt bröst, han ser in i mina ögon vilket känns ganska jobbigt för mig. 

"Du satt i fängelse för att du hade mördat någon." Säger jag. Han skakar på huvudet och kysser mig på läpparna. 

"Jag är över det, jag kommer aldrig mer att ta någons liv. Det hände tre gånger, inte igen." Säger han. Jag nickar lätt och kramar om honom innan vi båda faller ner i sängen. Sova kommer jag inte att göra.