Words f.s

21 - "Lägg av."

Lördag 30/9-17

Felix: 13:09 Jag förstår ifall du inte vill prata med mig. Jag ångrar mig som fan och jag skulle berätta för dig. Jag skulle det, men vi hade det så bra. Nu i efterhand förstår jag att jag skulle berättat direkt. Snälla förlåt. Hur lång tid det än tar för dig att förlåta mig så kommer jag vänta. Jag behöver dig.

Jag läser meddelandet en sista gång innan jag trycker på dörrklockan. Ingenting hörs inifrån så jag ringer på en gång till, väntar tjugo sekunder och ringer på igen. När han inte öppnar så suckar jag högt innan jag sparkar på dörren och låser upp telefonen. Jag letar emellan kontakterna men hinner inte längre innan det börjar eka i trapporna. Jag tittar nerför och ser ett bekant blont kalufs komma gående med blicken riktad i sin telefon. Jag trycker på ring på Felix namn och ser hur skärmen på personens telefon lyser upp.

"Tilja." Mumlar han innan han drar fingret över skärmen och trycker telefonen mot örat. Han tittar upp och ser förvånat på mig. Jag klickar av samtalet och han sänker telefonen.

"Hej." Säger jag. Han går de sista stegen uppför trappan och ställer sig framför mig.

"Läste du mitt meddelande?" Frågar han. Jag nickar och trycker ner telefonen i bakfickan på de onödigt tighta byxorna jag har på mig. "Och?"

"Och vi var inte tillsammans, du har väl ett eget liv." Säger jag. Han ler lätt och smeker min kind.

"Jag tycker om dig så mycket." Säger han. Jag ler och pressar mina läppar mot hans. Han smakar cigaretter. Hela han luktar rök. Han drar ifrån och låser upp dörren. Han öppnar den och vi båda går in i lägenheten. Jag stänger dörren efter mig och sparkar av mig skorna som jag faktiskt tagit på mig.

"Men vem var tjejen då?" Frågar jag. Han rycker på axlarna och tittar på mig över axeln. Han är så inne i sin telefon så det är svårt att förstå. Hela tiden har han telefonen långt uppe i ansiktet. Varje dag, varje timme, varje minut.

"Jag vet inte riktigt. Hon var tydligen hem med mig efter någon fest. Två dagar innan var jag med hennes kompis." Säger han innan han vänder ner blicken i telefonen igen. Jag nickar för mig själv och drar ner den tunna långärmade tröjan lite längre ner över mina armar. "Är du hungrig?"

"Jag är alltid hungrig." Säger jag tyst och tittar på honom då han låser telefonen och trycker ner den i fickan.

"Vill du äta ute?" Frågar han.

"Typ var?" Frågar jag och kavlar upp armarna igen. Han känns så stel på något sätt. Ibland blir det så emellan oss, men oftast inte. Jag hatar när det är så.

"Typ donken. Jag bjuder på vad du vill." Säger han. Jag nickar lätt och drar på mig de skor som jag hade på mig när jag kom hem till honom igår kväll. Ska man till donken och väljer mellan foppatofflor och converse så är valet för mig självklart.

"Jag ska bara upp och hämta en jacka." Säger jag. Han nickar lätt och trycker ner sina fötter i ett par skor. Jag öppnar dörren och springer uppför trappan till Niilo. Dörren flyger upp precis när jag ska öppna den och jag hoppar skrämt undan.

"Jaha. Gick det inte bra?" Frågar han.

"Jo, det gick jättebra. Vi ska till donken så kan jag få gå in och hämta en jacka?" Frågar jag. Han nickar och flyttar sig från dörren. Jag går in och drar ner min jacka från kroken innan jag drar på mig den. "Tack Niilo. Vi ses i kväll eller imorgon. Vi får se."

"Ja, älskar dig." Säger han då jag börjat gå nerför trappan.

"Älskar dig också." Svarar jag innan jag svänger och går ner på Felix våning. Han ser undrande på mig och jag rycker på axlarna innan jag tittar på honom när han låser dörren. Han sträcker ut handen och jag tar gladeligen tag i den. Långsamt börjar vi gå nerför trapporna och ut genom porten.

"Jag ska bara..." Säger Felix och fiskar upp sitt cigarettpaket ur sin jackficka. Jag nickar lätt och släpper hans hand innan jag backar undan. Jag dömer honom absolut inte. Jag själv röker ibland. Inte nu, då.

Porten öppnas och Niilo kommer ut. Han ser på mig innan han ser på Felix och tillbaka på mig.

"Låter du honom röka?" Frågar han. Jag tittar förvirrat på honom innan jag vänder blicken till Felix som himlar med ögonen.

"Det är väl hans val?" Säger jag undrande. "Jag kan ju inte bestämma vad han ska göra."

"Nej, nej. Då borde han själv tänka sig för lite. Passiv rökning dödar också." Säger Niilo.

"Vem ska dö av det?" Frågar Felix drygt. Niilo rycker på axlarna innan han pekar på min mage.

"Där i finns det någonting som kanske inte kan gömma sig från röken. Den kan inte rå för var du röker någonstans, och den får i sig lika mycket som Tilja." Säger Niilo innan han börjar gå ifrån oss. Felix ser irriterat efter honom innan han vänder blicken till mig och trycker in cigaretten i munnen igen. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det där. Med passiv rökning, menar jag. Det är ju sant att ungen får i sig lika mycket som jag får. Vi delar ju på lungorna. Omedvetet, eller av reflex, så backar jag ett par steg till och Felix ser irriterat på mig.

"Lägg av. Jag är beroende. Jag kan inte göra någonting åt det." Säger han och slår ut med båda armarna. Jag rycker på axlarna och står bestämt kvar. "Jag slutar inte. Aldrig att jag slutar för en unges skull."

"Du behöver inte sluta. Det visar bara hur mycket du egentligen bryr dig." Säger jag och backar ytterligare ett steg. Jag börjar faktiskt bli riktigt irriterad nu.

"Jag bryr mig visst. Jag säger bara att jag inte kan sluta röka. Jag har hållt på sedan jag var tretton. Det är inte bara att sluta." Säger han. Jag rycker på axlarna igen och lägger armarna i kors över bröstet. "Lägg av." Mumlar han innan han släpper den uppröka cigaretten på backen. Han trampar på den innan han börjar gå mot sin bil. Långsamt följer jag efter och hoppar in på passagerarsidan.

-

Lite hände det, ni kommer nog bli ganska förvirrade snart, eller jag vet inte. Men det kommer en tydlig förklaring senare.

-

15 december 2014