Words f.s

89 - "Mamma."

25/4-19

En månad har gått sedan jag lämnade Felix i huset hemma. Sedan dess har jag bott hos Milton och sett både upplopp och uppbrott, men det har ändå varit den bästa tiden under hela graviditeten. Jag har börjat prata mer med Felix, men jag har fortfarande valt att inte träffa honom. Barnet ska födas inom en månad och jag börjar få extremt ont i ryggen på heltid. Det hela har lett till att jag fått stanna hemma från skolan och äntligen får studera hemifrån med en "flygande" lärare som kommer hem till Milton när jag ska göra prov. Det är skönt att slippa röra sig utomhus, men samtidigt är nog det just vad jag behöver göra eftersom mitt huvud för tillfället dunkar. Jag har inte sett dagsljuset på tre dagar och inte rört mig utanför dörren sedan dess.

"Milton!" Ropar jag högt och han kommer inspringande med andan i halsen. Han ser på mig med skräck i ögonen och jag ser undrande på honom.

"Kommer bebisen? Vad vill du att jag ska göra? Ska jag ringa ambulansen?" Han kommer fram och sätter sig på sängen och känner på min panna, hals, kind och mage. "Kommer den?"

"Nej, den kommer inte. Det är en månad kvar för tusan." Han pustar ut och sätter sig upprätt. "Jag vill dock att du följer med mig till Felix och träffar honom. Han behöver få veta att jag mår bra och jag vill träffa Iris." Han suckar och nickar lätt innan han reser sig upp.

"Jag antar att jag får vara din livvakt när han upptäcker att du varit med mig hela tiden." Jag skrattar och nickar innan jag sträcker handen mot honom. Han hjälper mig upp ur sängen och hjälper mig på med anständiga kläder och borstar mitt hår åt mig. Även om jag får det att verka som att jag bara vill träffa Iris så är det någonting i kroppen som oroar mig. Någonting som ger en reflex om att jag måste åka till Felix. Någonting står inte riktigt rätt till i kroppen idag och både rygg och mage dunkar lite av smärta. Inte något farligt vid magen men ändå en känsla som inte brukar finnas där. 

Milton leder mig ut ur lägenheten och hjälper mig ut till sin bil som står parkerad på gatan nedanför höghuset. Han börjar lugnt köra mot huset jag och Felix numera bor i tillsammans med vår lilla dotter Iris. Det känns ändå overkligt för mig att jag redan har ett barn innan jag fått mitt. Iris är nu elva månader gammal och jag ångrar litegrann att jag missat utvecklingen hon gjort sedan sist jag såg henne på riktigt. Många bilder har jag fått från många olika människor, men nu vill jag se henne på riktigt. 

När jag kan se huset råder jag Milton att parkera på gästparkeringen en bit därifrån. Han hjälper mig sedan ur bilen och leder mig försiktigt fram till huset. Jag känner mig enorm med den stora magen som växt ordentligt de senaste månaderna. Jag fiskar fram nyckeln till huset och låser upp. Vi möts direkt av ganska hög barnmusik och en skrattande Iris kommer utspringande från sovrummet med Felix tätt efter sig. Han verkar upptäcka att något är fel och skrattet dör ut då han vänder blicken mot dörren och möter min. 

"Hej Tilja, Milton." Han ser mellan mig och Milton och går sedan fram till en av hyllorna i hallen och lyfter en fjärrkontroll som stänger av musiken. Iris kommer springande emot mig med glada ögon och hennes ljusa hår fladdrar runt henne.

"Mamma." Ropar hon och slänger sig runt mina ben. Någonting tar emot och jag skriker till av smärta. Milton tar tag i flickan runt mina ben och lyfter henne intill sig medan jag tar tag i dörrkarmen. Felix springer fram till mig och tar tag runt min midja för att hålla mig stående.

"Vad är fel?" Frågar han men jag förmår inte svara. "Tilja snälla berätta. Jag vill bara hjälpa dig."

"Någonting är fel med barnet, jag känner det. Jag kan..." Jag skriker till igen då det svider till igen och någonting blöter ner mina mjukisbyxor. "Vattnet.. Vattnet.." Får jag fram innan det svartnar för mina ögon.

-------------

Jag vaknar upp i ett vitt rum och ser mig skräckslaget omkring. Min blick faller till min mage och jag skriker högt av förskräckelse. Det vita nattlinnet är fullt i blod och jag skymtar samma färg över lakanet på andra sidan den lilla magen som finns kvar men mycket mindre. Jag vänder bort blicken och möter den av en grön man i andra hörnet av rummet. Hans vita plasthandskar lyser i samma färg som mitt linne och jag skriker igen.

-------------

Ytterligare en gång slår jag upp ögonen till synen av ett vitt rum. Jag kollar i panik på magen men upptäcker att den lilla bulan är liten, men trots allt inte blodig. Jag kollar mot hörnet där jag sett doktorn och ser honom ännu en gång. Han bär inga handskar och han talar lågmält med handen på Felix axel. 

"Vad har.." Min röst dör ut men det räcker för att de båda männen ska vända blicken mot mig. Felix skyndar över till mig och tar tag i min hand. 

"Sch.. Älskling allt är okej." Säger han lugnande. 

"Var är mitt barn?" Viskar jag. Han ser på mig med sorgsna ögon och paniken lägger sig i mitt bröst. "Var är det?"

"Han finns i ett rum längre ner i korridoren. Du ska få träffa honom så fort du mår tillräckligt bra." Paniken lägger sig aningen och jag andas ut innan jag återigen sluter ögonen. Jag har fått en son. 

------------

Jag vaknar upp i det vita rummet igen. Den här gången mycket piggare. Felix sitter försjunken i sin telefon i en fåtölj på sidan om sängen. Han ser upp på mig efter en stund och möter min blick. Ett litet leende lägger sig över hans läppar och han reser sig upp.

"Hur länge har du varit vaken?" Frågar han. Jag rycker lätt på axlarna och känner hur det svider till på magen.

"Min mage gör ont." Säger jag och tar tag i kanten på klänningen för att lyfta på den. Under naveln sitter en stor kompress. "Vad har hänt?" Frågar jag skräckslaget och ser på Felix.

"De var tvungna att ta ut honom med kejsarsnitt, han föddes alldeles för tidigt och var väldigt liten. De lät mig inte ens klippa navelsträngen." Säger han. Jag nickar lätt och sträcker mig efter Felix hand. Han klämmer min hårt och ler mot mig. Jag ler lätt tillbaka, aningen besviken över att inte fått vara med ordentligt vid förlossningen. 

"När får jag se honom?" Frågar jag. Felix ler och sätter sig på min sängkant.

"Sköterskan borde snart komma med mer smärtstillande åt dig." Säger han. Jag nickar lätt. Det vore välbehövligt. Plötsligt slog det mig.

"Var är Iris?" Felix ler och går mot dörren till rummet. Han öppnar den och den lilla flickan kommer in genom dörren. Hon går vingligt fram till sängen och ser mig i ögonen.

"Hej mamma." Säger hon med sin underbara bebisröst. Jag ler mot henne och klappar på hennes huvud. Efter flickan kommer Milton och ler mot mig då han ställer sig intill dörren. Efter honom kommer en sköterska.

"Hej Tilja. Jag är glad att du är vaken nu." Säger hon. Jag ler och låter henne sticka mig med sprutan med smärtstillande. "Du kan träffa din son när smärtan lättar från magen." Jag nickar och hon lämnar rummet.

"Jag tycker smärtan har släppt." Säger jag och sätter mig försiktigt upp. Det är inte sant, men jag är trött på detta sängliggande. Felix ler mot mig och hjälper mig att stå upp. Han tar tag om min midja och vi går alla fyra i samlad trupp nerför korridoren. 

"Här är det." Säger Felix. Inne i rummet med glasrutor ligger ett flertal bebisar uppradade i små genomskinliga lådor. Felix öppnar dörren och vi går tillsammans in. Fler mammor än jag står runt olika lådor. Felix leder mig fram till en och jag ser ner på en liten pojke med en blå filt runt sig. Han har kablar anslutna till sig men det hindrar mig inte från att se skönheten och de vackra blå ögonen. 

"Benjamin Mikko Magnus Sandman."