Words f.s

86 - "Jag tror det kan gå."

Lördag 16/2-19

Felix ringer på dörren till det stora röda huset i mitten av Lidingö. Jag står spänt bredvid honom i väntan på att någon ska öppna. Inifrån hör jag skallet från en hund som låter större än vad jag faktiskt tror att den är. Oftast brukar det vara så. Dessutom hör jag en mansröst som ber "Jolle" att vara tyst. Låset till dörren knäpper till och hunden tystnar samtidigt som dörren öppnas. Innanför dörren står en kvinna i 30-års åldern med ett trött leende. I famnen har hon ett litet knyte med ett sött litet pojkansikte.

"Hej Felix, och du måste vara Tilja." Hon sträcker ut sin lediga hand mot mig och jag tar emot den och skakar. "Och där har vi den lilla magen med Iris lilla blivande syskon." Jag ler och nickar. "Jag heter Therese och det här är Milton." Hon pekar på det lilla knytet i sin famn. Milton, om Felix bara visste att vi träffats ett par gånger efter nyår. Han skulle gå i taket.

"Välkommen in." Säger Therese och släpper in oss genom dörren. Jag stänger igen den efter mig och en liten tax kommer springande mot oss. Den rundar mig ett par gånger innan den springer tillbaka in i det rum där den först kom ifrån. Jag och Felix tar av oss skorna innan vi följer Therese in i rummet där hunden sprang. I en soffa framför en skrattande tv sitter en man med en liten tjej i sitt knä samt en flicka och en pojke bredvid sig.

"Det här är min familj." Säger Therese. "Min man David och mina barn Mary, åtta år
och Wilson tre. Sedan har vi Iris." Jag nickar och hälsar på dem.

"Ja, då var det väl bara att lämna över henne." Therese ser menande på sin man som motvilligt reser sig upp och går över till Felix som tar emot flickan.

"Pappa." Säger hon glatt och Felix ler mot henne.

"Ja, Felix är redan pappa för henne." Säger Therese och ler. Jag ler tillbaka mot henne och ser på flickan som faktiskt är sanslöst lik Felix. Det skulle mycket väl kunna vara hans egen dotter. "Ja, då får ni väl göra vad ni vill nu. Kom gärna och hälsa på någon gång, det är inte så lätt att släppa ett barn efter tio månader tillsammans med henne." Therese pussar Iris på näsan och detsamma gör David. "Ska ni säga hejdå till Iris barn?" Både Mary och Wilson hoppar ner från soffan och kommer fram till Felix som böjer sig ner så de kommer åt att säga hejdå.

"Tack för att ni har tagit så bra hand om henne och självklart kommer vi tillbaka." Säger Felix. Therese ler och nickar.

"Lycka till och ring om ni undrar över något." Jag ler mot henne och Felix nickar. Vi går ut i hallen och tar på oss skorna. "Den där kassen är saker till Iris." Therese pekar på en stor säck på golvet och jag nickar lätt och lyfter upp den. Felix drar på Iris en jacka som Therese räcker honom.

"Ska vi säga hejdå gumman?" Frågar Felix.

"Hedå." Gugglar Iris och några minuter senare är vi ute vid bilen igen. Felix spänner fast henne i en barnstol i framsätet och jag hoppar lydigt in i baksätet. Felix hoppar in fram och ser på mig i backspegeln.

"Vad tycker du nu då? Tror du det kan funka?" Frågar han. Jag nickar lätt och ser på det glada barnet i sin barnstol.

"Hon är ju lugn och sansad och väldigt söt. Jag tror det kan gå." Han ler mot mig och startar sedan bilen. Jag får helt enkelt hoppas på att jag tror rätt.

Väl hemma är vi snabbt inne i huset och Felix räcker över Iris till mig. Blygt ser hon på mig då jag tar henne i mina armar.

"Jag går och packar upp den där säcken." Säger Felix, menande på säcken vi fick av Therese. Jag nickar lätt och går in i vardagsrummet. Jag sätter Iris med ansiktet emot mig i mitt knä och hon ser förvirrat på mig.

"Jag är din nya mamma." Informerar jag henne. Ett litet leende formas på hennes läppar och hon sträcker ut armarna mot mig.

"Mama." Säger hon och sträcker sig efter mitt halsband, halsbandet jag fick av Felix bara två dagar tidigare.

"Mamma ja." Säger jag tyst och ser på hennes fina blå ögon som är fästa på hjärtat i hennes händer. "Mamma."