Words f.s

81 - "Hur går det för dig då?"

Lördag 20/1-18

"Felix snälla lyssna på mig." Säger jag och ser på honom där han sitter vid ratten, röd som en tomat i ansiktet. "Var är du på väg?" Frågar jag upprört.

"Vi ska till sjukhuset." Säger han snabbt och spänt. Jag vet inte ens om jag vill veta vad som blev sagt mellan honom och Oscar inne i det där rummet. "Du ska göra ett faderskapstest."

"Och vad fan menar du med det? Det är väl klart som fan att det är ditt barn?" Frågar jag, aningen sårat. Varför behöver han ett faderskapstest?

"Jag behöver det för att kunna bevisa att barnet är mitt." Säger han, aningen lugnare. Kanske för att försöka lugna mig. "Det är bara i förebyggande syfte."

"När skulle du behöva det? Papper på att det är ditt alltså." Frågar jag. Han rycker genant på axlarna och jag suckar men frågar inte mer. Det är väl bäst att låta honom få som han vill.

-

"Tack så mycket för hjälpen." Säger Felix och skakar hand med Susanne innan han går före mig ut från sjukhuset.

"Felix, vad i hela friden ska du med alla de där papprena till?" Frågar jag. Han rycker på axlarna och stoppar ner kuvertet i sin jackficka.

"Du? Du gick med på att flytta, va?" Frågar han. Jag nickar lätt även om han inte ser på mig. Han vänder bak huvudet och jag nickar igen.

"Ja, bara det inte är till en annan stad. Jag kan flytta några kvarter eller så." Säger jag. Han nickar lätt och vänder huvudet framåt igen. Han går ut genom glasdörrarna från sjukhuset och jag följer efter. Vi båda hoppar in i bilen och han förklarar snabbt att vi ska åka till högkvarteret och fixa den där nya lägenheten.

"Du Felix." Säger jag efter att vi kört en liten bit.

"Ja, älskling." Svarar han och ser på mig snabbt innan han ser tillbaka på vägen. Han är mycket gladare nu.

"Har du funderat något över namn? Jag tänkte igenom att vi var på sjukhuset och jag kom att tänka på att det kanske är något man ska prata om." Han ser fundersam ut innan han nickar lite lätt.

"Ja, faktiskt. Ifall det blir en flicka så skulle jag väldigt gärna vilja att hon heter något sorts dubbelnamn. Jag tycker väldigt mycket om dubbelnamn av någon anledning. Jag tänkte mig något i stil med Irma-Li eller Tuva-Elvira eller Ebba-Li." Säger han.

"Ja, det låter gulligt tycker jag." Jag tänker igenom mina egna funderingar innan jag inser att knappt någon stämmer överens med hans förslag.

"Och om det skulle bli en kille så vet jag faktiskt inte säkert. Zacharias eller Benjamin kanske." Säger han. Jag nickar lätt men kommenterar inte hans svar. Mina egna önskemål ligger så långt borta från hans att det bara kommer bli krångel att berätta om mina.

Snart står vi parkerade utanför högkvarteret och går i rask takt in i den stora samlingssalen som för första gången någonsin är tom. Vi går därför vidare till det lilla rummet dit jag blev införd när de kidnappade mig. Hampus och Tobbe är de enda som sitter därinne. Inte så konstigt då deras tredje och sista kumpan är hemma med sin son.

"Är det din tur att komma hit och be om lägenhet nu, Felix?" Frågar Tobbe samtidigt som han börjar rota igenom en bunt papper.

"Ja, jag känner att det väl är dags att skydda familjen." Säger han. Hampus ser ner på min mage som lättsamt växer innanför mitt linne.

"Det lät inte direkt som något Felix Sandman skulle kunna säga." Mumlar han fram innan han ser upp på mig med ett leende. "Hur går det för dig då?"

"Bara bra." Säger jag och ger honom ett leende. Han nickar och ser på Tobbe som räcker fram ett häfte och en nyckel till Felix som tar emot dem.

"Värmdö." Säger han och Tobbe nickar.

"Ja, det är väl bäst att du får hålla dig där ditt basgäng finns igenom att det bara är du som blir förflyttad av alla er." Säger han. Felix nickar och jag ser på pappret i hans hand. Jag har alltid sagt att jag inte vill flytta från Östermalm men nu blir jag tvingad.

"Det låter bra, tack så mycket." Säger Felix och rullar ihop papprena och trycker ner dem och nyckeln i sin ficka. Han ser på mig och jag nickar lätt innan jag backar mot dörren.

"Ni får ha det så bra." Säger Tobbe och jag ser på honom och nickar.

"Tack detsamma." Säger Felix och går före mig mot dörren igen. "Hejdå."

"Hejdå." Svarar både Tobbe och Hampus och jag säger samma sak innan jag följer med Felix ut genom dörren och vidare ut genom skjulet. Vi hoppar in i bilen och Felix startar den innan han åker iväg mot Värmdö.

Tyst åker vi förbi gata efter gata innan Felix ser ner på det ett av papprena i häftet han fick. Han ser fundersamt på det innan han svänger höger in i ett bostadsområde med radhus. Han saktar ner och stannar framför det tredje i en länga med fem gråa hus.

"Vi är tydligen framme nu." Säger han och bläddrar fram i häftet till en bild på just det hus vi nu står framför. "Det är dock ingen lägenhet."

"Nej det kan jag ju se." Säger jag. Han nickar lätt och spänner upp sitt bälte innan han öppnar dörren och kliver ut. Jag följer hans exempel och tillsammans går vi upp till dörren, jag några steg efter honom. Väl framme vid dörren trycker han in nyckeln i låset och vrider om. Ett klickande ljud hörs då dörren går upp. Han trycker ner handtaget och vi kliver in i en ljus hall.

"Det här är alltså vårt nya hem." Mumlar han.